ordpar ()
rzeczownik, rodzaj nijaki (1.1) rodzaj figury stylistycznej: para słów (zazwyczaj mniej lub bardziej tautologicznych) tej samej części mowy połączonych spójnikiem „och” → „i”
para rzeczownikowa eld och lågor • frid och fröjd • handel och vandel • hängslen och livrem • kreti och pleti • lag och ordning • liv och kiv • ljus och lykta • lugn och ro • nit och flyt • pomp och ståt • punkt och pricka • rim och reson • ris och ros • spott och spe • tjat och gnat • vimmel och vammel • väl och ve para czasownikowa buga och bocka • fara och flänga • knoga och knega • locka och pocka • lura och lirka • sitta och kura • skrika och skräna • stöta och blöta • vrida och vända para przymiotnikowa glad och förnöjd • klar och redig • lång och gänglig • nära och kära • pigg och fräsch • ren och skär para przysłówkowa blott och bart • bommat och stängt • först och främst • helt och hållet • gott och väl • klappat och klart • nätt och jämnt • rätt och slätt • smått och gott
→ słowo + para
Język szwedzki ma upodobanie do par słów, których setki jest zleksykalizowanych w języku. Wyrazy w parze słów często są rymowane, często z użyciem aliteracjinull SAXO, "Att vrida och vända på uttrycken", Kristianstadsbladet, 25 oktober 2004. Czy jest może ten styl dziedzictwem staroskandynawskiej literatury, początkowo tylko mówionej, reprezentowanej na przykład przez islandzką Eddę poetycką, która jest napisana właśnie wierszem aliteracyjnym?