England under medeltiden avser den del av Englands historia som inträffade under medeltiden, från slutet av 400-talet till början av tidigmoderna England 1485, som inleddes med Tudortiden.

Perioden inleddes med Romerska rikets tillbakadragande från Britannia och senare dess fall, med tillhörande ekonomisk nedgång på de brittiska öarna. Därefter följde flera århundraden av germansk immigration som ledde till att den anglosaxiska kulturen etablerades. Under 700- och 800-talen inträffade invasioner av vikingar och i början av 1000-talet ett danskt maktövertagande. Normandernas invasion av England 1066 ledde till att normandisk och fransk adel ersatte den anglosaxiska eliten och införde ett feodalt system. Englands befolkning mer än dubblerades under 1100- och 1200-talen, vilket ledde till att nya städer etablerades och att handeln expanderade. Under 1300-talet ledde den stora svälten (1315–1317) och digerdöden till att ungefär hälften av Englands befolkning dog, många byar övergavs, och en period med uppror och social oro följde. Engelska kungars anspråk på den franska tronen ledde till hundraårskriget (1337–1453), där England omväxlande hade framgångar och motgångar. Slutet av Rosornas krig (1455-1485), en serie inbördeskrig om Englands tron, räknas som slutet av medeltiden i England.

Markanvändning och naturförhållanden

Vid tiden för domedagsundersökningen 1086 var England inte ett land med särskilt mycket skog. Cirka 15 % av landarealen var skogstäckt, vilket betydde att England då hade mindre skog än dagens Frankrike, men mer än nutidens Danmark. Hälften av de förtecknade byarna hade inte tillgång till skogsmark. Några få områden var huvudsakligen beskogade, men med stora öar av jordbruksmark. De största skogarna fanns i Weald med cirka 5 500 km² och Chiltern Hills med omkring 2 500 km², men de var inte obebodda utan det fanns insprängda inslag av jordbruk. Nyodlingar gjorde att skogsmarken hade krympt till omkring 10 % av landarealen 1350. Med digerdöden (se nedan) upphörde dock nyodlingarna och skogsbeståndet förblev oförändrat till 1800-talet. Under högmedeltiden spred sig tegskiftet över Englands jordbruksmarker. Vid sin största utbredning omkring 1350 brukades upp till en tredjedel av Englands areal som tegskiftat åkerbruk. Tegskiftets centrum var i kraftigt uppodlade slättområden, med lite eller ingen skog. I slättområden med mera skog och i andra områden var tegskiftet föga utbrett. De tegskiftade områdena kännetecknades av stora byar, medan de icke tegskiftade områdena hade många småbyar och ensamgårdar.Rackham 1986, sid. 4-5, 75, 88.Rackham 2003, sid. 40, 80, 83. <center>Markanvändning i England 1086 Marktyp Andel av Englands areal Åkermark 35 % Betesmark 30 % Skogsmark och skogsbete 15 % Ängsmark 1 % Impediment och ödemark 19 %Källa: Rackham 2003, sid. 14.

Under medeltiden eller redan tidigare utrotades de flesta större och medelstora djurarter i England. Bävern försvann på 1100-talet. Det sista frilevande vildsvinet dödades 1260 och den sista vargen dödades av kungliga jägare 1281. På medeltiden fanns kronviltet nästan överallt, men det var inte ett vanligt djur; rådjuren var sällsynta. På 1100-talet inplanterade normanderna ett antal jaktbara viltarter; kaninen infördes från Spanien och blev snart av kommersiell betydelse, dovvilt infördes från Sicilien, men hölls för det mesta i djurgårdar och jaktreservat; fasaner importerades vid ungefär samma tid.Rackham 2003, sid. 20-22, 25-26.

Historia De anglosaxiska rikena Anglosaxarnas invasioner Anglosaxare Efter romarnas försvinnande fortsatte den romerska kulturen och livsstilen av leva vidare i något årtionde. Det var från denna samhällsgrupp som Patrick, som kristnade Irland, kom. Städerna började försvinna eftersom de var beroende av den romerska armén och soldaternas konsumtion. Genom att det inte längre fanns någon central enhet kom det nu inte längre in någon skatt som kunde finansiera infrastrukturen med mera, det fanns nu inte heller några som såg till att lagar följdes. Imperiets sammanbrott medförde även att handeln minskade kraftigt i omfattning. Skrivkonsten försvann, så att kunskapen om de följande århundradena till stor del är nedskriven i efterhand, vilket gör att det är svårt att skilja mellan myt och verklighet.

Till sitt skydd hade de nu saxare och landsmän till samma folkslag som anföll dem, och som nu skötte försvaret istället för de romerska soldaterna. Bland annat den brittiske kungen Vortigern ska ha givit områden i Kent till de jutiska hövdingarna Hengest och Horsa. Efterhand blev dock attackerna så omfattande att hela områden togs över av saxare, angler och jutar. Många romanokelter blev mördade, andra flydde till Bretagne eller Wales. De olika stammarna delade upp landet mellan sig. I nordöstra England bildade anglerna rikena Deira och Bernicia, det förra ungefär motsvarande Yorkshire medan det senare sträckte sig mellan floden Humber och det skotska låglandet. Dessa bägge riken kom senare att bilda Northumbria. I södra England skapades Wessex (från West Saxons, dvs. saxarna i väster). I sydöstra delen av England bildades Essex av saxare, East Anglia av angler och Kent av jutar. I centrala England bildades Mercia. De germanska folkslagen slog sig ned i det som senare skulle bli England, i Cornwall dröjde det dock till 800-talet. Wales kom däremot att förbli romanokeliskt. I Wales överlevde också kristendomen romarrikets fall.

Kristnandet I början 500-talet skedde en viss paus i invasionerna genom att romanokelterna lyckades göra effektivt militärt motstånd, troligen under den ledare som skulle stå till bild för legenden om kung Artur. Påven Gregorius I sände 597 en grupp för att omvända kung Ethelbert av Kent. Enligt legenden ska ha blivit påmind om behovet av att omvända befolkningen i Storbritannien efter att han sett angliska slavbarn på marknaden i Rom. Han skall då ha sagt: änglar, inte angler. Kung Ethelbert passade bra för påvens syfte eftersom han dels var den för tillfället mäktigaste av kungarna på ön, dels hade en kristen fru då han var gift med Berta, en dotter till den kristne frankiske kungen. Denne hade som krav för det strategiska giftermålet krävt att Berta skulle få fortsätta att utöva sin religion. Ethelbert blev imponerad av munkarnas kultur, seder och löften om ett liv efter döden att han och 10 000 av hans undersåtar lät sig döpas. Genom munkarna fick skrivkonsten åter spridning och 616 skrevs den första lagboken. Med kristendomens återkomst följde en kulturell uppgång, kloster skapades och latin började åter läsas och skrivas. Genom kristendomens breda kontaktnät återkom också många tekniska landvinningar som romarna gjort och som levt kvar i mer centrala delar av Europa där romarrikets fall inte medfört ett lika kraftig teknisk nedgång.

I Kent kom alltså kristendomen tillbaka i början av 600-talet, men i övriga delarna av vad som skulle bli England skulle det dröja fram till 700-talet innan kristendomen blev statsreligion. Missionen skedde inte enbart från Rom, utan även från Irland, där den varit etablerad sedan Sankt Patriks tid, och Skottland, dit skottarna hade utvandrat från Irland. Genom att använda tyngre plogar än vad romanokelterna använt kunde germanerna odla upp nya områden, framförallt skedde detta kring Midlands. Genom dem kom också handelsrutterna att ändras så att ett större utbyte skedde över Nordsjön, till exempel vet man att Raedwald, hövding över East Anglia och den som övertog Ethelberts position som den ledande personen på ön, begravdes med en rustning som tillverkats i Sverige (graven finns i Sutton Hoo och upptäcktes 1939). I hans grav fanns även mynt från Istanbul och Alexandria.

Riksbildningar Under 600-talet förenade Ethelfrith kungarikena Deira och Bernicia och bildade Northumbria. Han blev dock slagen av Edwin som med hjälp av Raedwald blev ny kung över Northumbria. Genom honom kom kristendomen att öka sin spridning genom att han gifte sig med en dotter till kung Ethelbert. En romersk munk, Paulinus av York, följde med henne och kristnandet av Northumbria kom att på många sätt likna kristnandet av Kent. Den 12 april 627 döptes kung Edwin, liksom många av hans undersåtar. Så många konverterade att Paulinus fick arbeta i trettiosex dagar med att enbart döpa människor. Under sin expansion av riket erövrades en del av Gwynedd, ett walesiskt kungarike, vilket medförde att dess kung, som också var kristen, lierade sig med Penda, den hedniske kungen av Mercia, och anföll Northumbria. Kungarna av Mercia och Northumbria kom under följande årtionden att föra krig mot varandra med varierande lycka.

De kristna var inbördes rivaliserande då walesarna och skottarna, de senare hade invandrat från Irland, hade ett kontinuerligt kristet förflutet sedan slutet av romartiden, medan de germanska rikena blev kristna genom ny mission, bland annat skilde sig det datum som påsken inföll på mellan de bägge. De förra var inte heller lika starkt knutna till den katolska kyrkan genom den brist på kommunikation som funnits mellan Storbritannien och Rom sedan romarrikets fall, deras religion var också i större omfattning knuten till klostren. Under Oswald av Northumbria byggdes i Northumbria klostret Lindisfarne efter förebild från det skotska klostret i Iona som grundats redan 563.

Oswalds bror och efterträdare, Oswy, skickade missionärer till de övriga kungarikena, vilket gjorde att även invånarna i bland annat Mercia började kristnas, Pendas son Paeda kom till exempel att konvertera till kristendomen. Oswy sammankallade också synoden i Whitby med deltagare från hela ön och beslutade att det var den romersk-katolska kyrkan som skulle gälla i framtiden. Genom att ärkebiskopsätet i Canterbury några årtionden senare inte bara i teorin, utan även i praktiken, blev den organisatoriska överheten för kyrkan kom ytterligare steg att tas mot större nationell enhet. Efter Oswys död övertog Mercia positionen som det mest dominerade kungariket. Under kungarna Ethelbald (716–757) och Offa (757–796) började riktig nationell enhet skapas. Ethelbald kallad sig kung över hela södra England med Offa kallade sig kung över engelsmännen. Offa regerade över hela samtliga de anglosaxiska kungarikena, med undantag för Northumbria och Wessex. Han byggde även en vall, Offa's Dyke, längs gränsen mot Wales för att stabilisera gränsen. Kontakterna med kontinenten började också ta fart, Offa hade till exempelvis omfattande kontakter med Karl den store.

Under 789 seglade tre, för dåtidens förhållanden, mycket stora skepp in i hamnen i Portland i Wessex och dödade kungens tjänstemän. De var de första vikingarna som kom till Storbritannien och under de närmaste tre hundra åren skulle spela en betydande roll i dess historia. Bara några år senare anfölls klostren i Lindisfarne och Iona. Klostren kom att bli ett vanligt offer för vikingarnas plundringar då de innehöll stora rikedomar samtidigt som de var belägna på avlägsna svårförsvarade plats.

Skandinavernas invasioner och Englands enande (850–1066) miniatyr|Historisk karta över England i början av 900-talet. Vikingarnas attacker Under de första årtiondena ägnade sig vikingarna mest åt plundringar, med tiden blev dessa mer omfattande och omkring 850 började de företa rena erövringståg med syfte att erövra områden. Kungen av Northumbria dödas 844 av vikingarna, men omkring ett årtionde senare blev vikingahövdingen Ragnar Lodbrok tillfångatagen och dödad vid kungen av Northumbrias hov. Eftersom klostren under denna tid var centra för skrivkonst och lärdom, kom attackerna att få omfattande påverkan på läskunnigheten i England. På många sätt medförde vikingarnas attacker samma kulturella nedgång som vid de germanska stammarnas egna invasioner några århundraden tidigare.

Englands enande