Nötkreatur

Uppslagsorden ko och kossa omdirigerar hit. För andra betydelser, se Ko (olika betydelser) respektive Kossa (olika betydelser)

miniatyr|Ko med kalv.

Nötkreatur (Bos taurus), även nöt, nötdjur, nötboskap, är domesticerade klövdjur av familjen oxdjur, det vill säga vanliga kor, tjurar, kvigor och kalvar. Dessa tamdjur används mest för mjölk- och köttproduktion, och som dragdjur.

Etymologi och terminologi Nöt Ordledet nöt- i nötkreatur är fornsvenska (motsvarar färöiskans neyt, danskans nød, norskans nöt, naut, isländskans naut, nederländska noot, fornfrisiska năt, engelska neat) och är besläktat med "nytta" och "njuta", som alla kommer av det forngermanska ordet nauta, 'egendom' (jämför isländska nautr, 'värdefull egendom', och litauiska naudà, 'vinst', 'egendom').

Ko Med ko avses vanligen en hona av arten nötkreatur (Bos taurus) som har kalvat, det vill säga fött minst en avkomma, och därför producerar mjölk. Även motsvarigheten bland älgar, renar, oxdjur, elefanter, valar och sälar kallas för ko. Ordet går tillbaka på ett germanskt *kwo-, som inte kan ges en säker indoeuropeisk etymologi.

Kviga Innan en nötkreaturshona har kalvat för första gången, kallas hon för kviga. Kvigan är dräktig i nio månader och nio dagar i genomsnitt innan hon får sin kalv och därmed blir en ko. Ordet går tillbaka på ett germanskt *kweigōn- eller *kwīgōn-, som inte kan ges en säker indoeuropeisk etymologi.

Kalv En kalv är en unge av nötkreatur. Kalvar av honkön kallas kvigkalvar och kalvar av hankön tjurkalvar. När en ko föder en kalv kallas det kalvning. Ordet går tillbaka på ett germanskt *kalba-, som ofta sätts i samband med en indoeuropeisk rot som betyder 'livmoder, embryo, unge'. Äldre kalvar kallas ungdjur.

Tjur, oxe och stut En tjur är ett nötkreatur av hankön. En oxe är ett kastrerat nötkreatur av hankön som är över två år. En stut är en kastrerad tjur som är två år eller yngre. Ordet tjur går tillbaka på ett germanskt *þeura-, som möjligen tidigare varit *þaura-, och då identiskt med ett indoeuropeiskt *tawro-, som bland annat återfinns i latinets taurus. Ordet oxe går tillbaka på ett germanskt *úhsan- med släktingar i många indoeuropeiska språk.

Systematik Nötkreaturen domesticerades från uroxen. Carl von Linné beskrev 1758, i den tionde upplagan av Systema Naturae uroxen och domesticerade nötkreatur som förekommer i palearktis som en art med det vetenskapliga namnet Bos taurus. 1827 beskrev den tyska naturforskaren Ludwig Heinrich Bojanus den utdöda uroxen och gav arten det vetenskapliga namnet Bos primigenius. Enligt ett förslag av Oldfield Thomas från 1911 skulle Bos taurus bara användas för domesticerade former. Olika auktoriteter i ämnet är fortfarande oense om nötkreatur ska räknas som underart till uroxen eller som självständig art. På grund av detta har olika auktoriteter använt olika vetenskapliga namn på artnivån. International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) slog 2003 fast att Bos primigenius är det officiella namnet för uroxen. De som betraktar nötkreatur som underart till uroxen ska använda namnet Bos primigenius taurus och de som klassificerar nötkreatur som självständig art ska bruka Bos taurus. Trots detta direktiv finns betydande zoologiska avhandlingar, som Mammal Species of the World (2005) som brukar en annan nomenklatur.

Flera raser av nötkreatur som är vanliga i Afrika och södra Asien har givit det svenska trivialnamnet sebu. De har sitt ursprung från uroxar som vid domesticeringens början levde på den indiska subkontinenten. Linné klassificerade dessa raser som den självständiga arten Bos indicus och nyare verk listar vanligen sebun som underart till uroxen, Bos primigenius indicus. Genetiska studier från 1994 och 1997 bekräftar denna indelning. Det fanns troligen redan före domesticeringen olika underarter av uroxe.

Härstamning och domesticering Tamboskap härstammar från uroxe som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Uroxen är idag utrotad och det sista kända exemplaret av denna art dog ut 1627 i Polen. Uroxen var avsevärt större och hade längre horn än den tidigast kända tamboskapen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre och mer fridsam boskapstyp.Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000 (uppslagsord nötkreatur)

Traditionellt har den första nötkreaturen ansetts ha domesticerats i Mellanöstern under stenåldern cirka 7000 f.Kr., möjligen oberoende av detta på Balkan. Ny genetisk forskning visar emellertid att hela den moderna arten kan ha uppstått från så få som 80 uroxar som tämjdes för omkring 10.500 år sedan i sydöstra Turkiet och norra Irak.Bollongino, Ruth & al. Molecular Biology and Evolution. "Modern Taurine Cattle descended from small number of Near-Eastern founders". 7 mars 2012. Läst 2 Apr 2012. Citerad av Wilkins, Alasdair. io9.com. "DNA reveals that cows were almost impossible to domesticate ". 28 mars 2012. Läst 2 april 2012.

Förädling och spridning De äldsta typen av nötboskap är långhornsboskapen, med boskapsraser som ungersk stäppboskap, romaignola, maremmana, portugisisk långhorn, highland cattle, Texas longhorn samt flera afrikanska raser vilka fortfarande har kvar de långa hornen. Korthornsboskap, som även är mindre och har annorlunda form på kraniet förekom i Mesopotamien redan omkring 3 000 f.Kr. Den korthorniga boskapen kom till Europa under tidig stenålder, men blev vanlig först under järnåldern. Från denna korthornsboskap har flera viktiga mjölkraser utvecklats till exempel låglandsboskap, jersey och brittisk korthorn. I Afrika trängdes långhornsboskapen också undan av korthornen, men ersattes därefter av andra koraser med inblandning av bos indicus. Med européerna kom nötkreaturen till Amerika och Australien. De flesta nuvarande raserna har sin grund i den medvetna standardiseringen och stambokföringen som inleddes på 1700-talet.

Anatomi miniatyr|Mage hos nötkreatur Nötkreatur varierar mycket i storlek och vikt beroende på ras och kön. Tjurarna är oftast större än korna av samma ras. Mankhöjden kan ligga på mellan 95 och 190 cm och vikten kan variera mellan 70 och 1 700 kg. Vuxenvikten uppnås vid ca tre års ålder. En kos juver har vanligen fyra spenar. Nötkreatur saknar som alla oxdjur framtänder i överkäken. Där finns istället en hård valk mot vilken underkäkens framtänder arbetar.

Horn Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider mellan nötdjur kan även de åsamka allvarliga skador på varandra med hornen. I dag är det vanligt att både kor och tjurar avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. Vissa raser, som till exempel rödkulla, utvecklar aldrig horn. Sådana raser brukar kallas "kulliga". Hornen har genom tiderna används som blåshorn.

Matspjälkning Idisslares matspjälkning skiljer sig avsevärt från enmagade djur främst i fråga om deras förmåga att bryta ned fiber och syntetisera aminosyror från enkla kväveföreningar. Detta sker genom mikroorganismer i våmmen. Ett betande nötdjur sliter av gräset med hjälp av tungan och maler sönder det med kindtänderna innan det sväljs. Nötkreatur är idisslare och beskrivs ofta i dagligt tal ha fyra magar men histologiskt har de bara en mage och övriga "magar" är i själva verket utbuktningar på matstrupen. För att ett organ ska klassificeras som mage så måste vissa syra- och enzymproducerande celler och bakterier finnas, vilket det endast finns i löpmagen hos kon. De "fyra magarna" kallas våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen, där den senare är den egentliga magen.

Ekologi Föda Nötkreatur äter gräs och andra vallväxter som klöver. Det viktigaste fodret för kor i norra Europa är gräsensilage; i andra delar av världen är används i stor utsträckning ensilage av majs och blålusern. I modernt jordbruk får de också kraftfoder av olika typ, exempelvis spannmål, betfor, vitamin-, mineral- och proteintillskott.

Exempel på en normal dagsranson för en ko som mjölkar 30 L/dag: gräsensilage 35 kg (10 kg torrsubstans), korn 4 kg, havre 2 kg, rybsexpeller 3 kg, och torr betfor 1 kg.

Reproduktion En kviga blir könsmogen efter 10 till 12 månader och en tjur efter 9 till 15 månader. Brunst förekommer under alla tider på året. Kvigans/kons brunstcykel är cirka 21 dygn och hon är i genomsnitt brunstig 18 timmar. Dräktighetstiden är ungefär 9 månader, men varierar något beroende på ras. Chansen för tvillingar ligger mellan 1 % och 5 %, beroende på ras, och ökar för varje kalvning. Vid tvillingfödslar, med en kvig- och en tjurkalv, är kvigkalven i 90 % av fallen steril. När kon har kalvat börjar hon producera mjölk vilket kallas laktation. En ko kan bli dräktig igen kort efter kalvningen och kan vara fertil upp till 20 års ålder.

I modernt jordbruk befruktas de flesta mjölkkor genom insemination. Även embryoöverföring förekommer. Det förs noggrann bok över härstamningen för att behålla rasens egenskaper och undvika inavel.

Sjukdomar som kan drabba svenska nötkreatur är främst juverinflammation (mastit), acetonemi, kalvningsförlamning (pares), beteskramp (tetani), fång, trumsjuka och leukos. Andra problem som kan uppstå är hudparasiter, till exempel skabb och parafilaria, och inre parasiter, till exempel leverflundra och lungmask, vilka bekämpas med regelbunden medicinering. I andra länder förekommer även tuberkulos, mul- och klövsjuka, mjältbrand, brucellos, vibrio fetos, boskapspest och den omtalade galna kosjukan.

Nötkreatur som nyttodjur miniatyr|Dansk tjurkalv med öronmärkning enligt EU-standard. miniatyr|höger|Dexterko med kalv. Nötkreatur har av människan främst hållits som husdjur för mjölkproduktion och köttproduktion men även som dragdjur där det senare idag främst gäller utvecklingsländer.

Uppfödning I milda klimat går nötkreatur utomhus året om. Vissa härdiga raser klarar även att gå ute året om i kallare klimat. Nötkreatur kan hållas på öppen mark, eventuellt vaktade av en herde, (vilket är det vanligaste i utvecklingsländer), i en hage inhägnad av elstängsel, plank, murar, häckar eller taggtråd (vilket av djurskyddsskäl blir allt ovanligare), eller tjudrade (förekommer endast på små gårdar). I hagen kan det finnas skydd som nötkreaturen kan gå in under vid dåligt väder. Vintertid och när korna ska mjölkas tas de vanligen in i ett stall där de antingen får gå lösa (lösdrift), eller tjudras.

De villkor som finns för nötkreatursuppfödning varierar mellan olika länder. Inom Europeiska unionen är till exempel animaliska fodermedel (kadavermjöl), mjölkproduktionshöjande hormoner, svanskupering och elektriska dressörer förbjudna medan åtminstone en del av detta allmänt nyttjas i USA. Enligt svensk djurskyddslag ska alla nötkreatur, utom kalvar under sex månader samt tjurar, ges möjlighet till bete sommartid.

Mjölkproduktion

I norra Europa bevarade man huvudsakligen mjölken genom att tillverka smör av den och i södra Europa (där olivoljan var det viktigaste matfettet) producerades huvudsakligen ost.

Genom att vänja av eller slakta en kos kalv och mjölka kon kan människan få tillgång till den näringsrika mjölken. Eftersom dagens kor mjölkar så mycket mer än vad en kalv behöver så räcker mjölken till både människor och kalvens första två månader i livet. Mjölkproduktionen är som störst omkring 70 dagar efter kalvningen för att därefter avta. Omkring 305 dagar efter kalvningen sinläggs kon, hon går i sin, det vill säga man får henne att sluta producera mjölk genom att minska på kons energiintag och sluta mjölka henne. Hon benämnes då sinko. Under sinperioden är kon högdräktig, och vanligen föder kon en ny kalv efter två månader i sin. Mjölkproduktionen kommer i gång igen då kon får en ny kalv.

Den första mjölk som en ko producerar efter kalvning kallas råmjölk och är som hos de flesta däggdjur av särskilt hög kvalitet. Av råmjölk görs även maträtten kalvdans.