thumb|400px|Kolonialmakter och kolonier år 1945. Avkolonisering syftar på att formell politisk självständighet och suveränitet tilldelas tidigare kolonier. Oftast används begreppet om kolonierna i Asien och Afrika som efter andra världskriget blev självständiga. Den största vågen av avkolonisering skedde från andra världskrigets slut fram till mitten av kalla kriget, varav ett startskott blev Indien och Pakistans självständighet från Storbritannien år 1947.Vidal-Naquet, Pierre: ”Atlas till mänsklighetens historia”, Stockholm 1991, sid. 282.
Avkolonisering är uppnådd självständighet, integrering med administrationen i det tidigare styrande landet eller genom skapandet av en "fri statsbildning" i kolonin. Avkolonisering kan medföra, men inbegriper inte nödvändigtvis, både fredliga revolutioner och våldsamma frihetskrig.
Förenta Nationernas lista över icke-självstyrande områden är en lista över de områden som enligt FN betraktas som ännu ej avkoloniserade. Tvisten kring områdenas slutgiltiga status behandlas i FN:s specialkommitté för avkolonisering.http://www.un.org/en/decolonization/index.shtml
Avkoloniseringen i stora drag thumb|Kolonierna erfor föga industriell utveckling. Detta låg till grund för kraftigt eftersatt ekonomisk konkurrenskraft vid ländernas självständighet. Kolonialismen tog sig många former och det fanns ingen gemensam modell för hur relationerna mellan kolonialmakt och koloni skulle se ut. Fransmännen ville att deras kolonier skulle bli så lika Frankrike som möjligt, kolonierna skulle assimileras. Detta innebar bland annat att fransk lag skulle gälla i alla kolonier och fransk kultur på sikt helt skulle ersätta lokala sedvänjor och normer.Martin D Lewis. ONE HUNDRED MILLION FRENCHMEN: THE "ASSIMILATION" THEORY IN FRENCH COLONIAL POLICY. Comparative Studies in Society and History, Vol. 4, No. 2. (Januari 1962), s.129–153.Raymond F Betts. ASSIMILATION AND ASSOCIATION IN FRENCH COLONIAL TERRITORY 1890 TO 1915. (Första upplagan 1961), Reprinted University of Nebraska Press, 2005. Alla samhällsstrukturer och administrativa apparater skulle efterlikna de i moderlandet. Britternas kolonialism var snarare kulturellt elitistisk och förlitade sig mer på redan existerande inhemska eliter, se indirect rule. Detta gjorde att Storbritannien i regel genomförde ett smidigare maktöverlämnande i sina kolonier, då det i flera fall fanns utbildade, etablerade eliter som kunde ta över statsapparaten. Där sådant saknades, exempelvis i Belgiska Kongo, försökte olika grupper med begränsat erkännande, ofta grundat i stamtillhörighet då det inte fanns någon utvecklad och accepterad nationell identitet, göra anspråk på statsmakten. Dessa postkoloniala konflikter förvärrades ofta av kalla kriget ideologiska kamp och inte sällan blandade den gamla kolonialmakten sig i och tog ställning för en part.
I vissa kolonier där en stor del av befolkningen var ättlingar till europeiska kolonister kunde motstånd mot kolonialmakten komma från annat håll än de som strävade efter avkolonisering. I exempelvis Sydrhodesia och Algeriet vände sig den europeiska befolkningen mot moderlandets avkolonisering i ett försök att bevara strukturell segregation, raslagar och exklusiv demokrati som inte innefattade majoritetsstyre och lika rösträtt för olika befolkningsgrupper. År 1961 trädde Sydafrikanska unionen ur Brittiska Samväldet och blev en republik som svar på brittisk kritik mot apartheid.
Slutligen fanns det områden som sorterade under kategorin protektorat såsom Marocko och Tunisien, samt mandatförvaltningar under Nationernas Förbund och Förenta Nationerna, exempelvis Syrien, Libanon och Palestina. Dessa ses inte formellt som kolonier men befann sig i praktiken i en mycket snarlik position.
Kapplöpningen om Afrika och Opiumkrigen hade resulterat i enorma men mycket kostsamma imperier, och med tiden blev det allt mer ohållbart att bibehålla rådande förhållanden. Folkmord, slaveri och institutionell rasism skapade inte bara oroligheter i kolonierna utan även moraliska kval för den allt mer inflytelserika borgerligheten i Europa som såg en dubbelstandard vad gällde spridandet av kristen lära och samtidigt våldsamt underkasta infödingar. Kostnaderna för att upprätthålla kolonier skenade snabbt iväg och började överskugga vinsterna. Försök att reglera rivaliserande ambitioner hos till exempel Tyska riket och Brittiska imperiet genom Berlinkonferensen 1884-1885 lyckades endast delvis. Åren kring sekelskiftet 1900 började slutligen också nationalistisk ideologi spridas till kolonierna och så småningom resultera i bred politisk mobilisering för självständighet.
Historia Tidig avkolonisering Avkolonisering skedde redan i slutet av 1700-talet med amerikanska frihetskriget 1775–1783 och kollapsandet av Spanska imperiets styre i Central- och Sydamerika år 1821 till följd av Napoleonkrigen. Året därpå förklarade sig Kejsardömet Brasilien självständigt från Portugal, också påverkat av Napoleonkrigens omvälvningar. Därefter tog dock kolonialimperialismens guldålder sin fart och förutom Osmanska rikets förluster av merparten av sina europeiska områden under 1800-talet skedde snarare en utbredning av stora imperier än en avveckling. Industriella revolutionen gav de europeiska kolonialmakterna, samt senare även USA och Japan, en militärteknologisk överlägsenhet som i regel ej kunde matchas av inhemska statsbildningar och system även om de flesta folk och härskare gjorde motstånd.
Avkolonisering under mellankrigstiden Som straff för sitt deltagande i första världskriget omvandlades de turkiska provinserna i Mellanöstern samt Tysklands kolonier till NF-mandat och togs över av etablerade kolonialmakter. Stora depressionen 1930 slog hårt mot kolonierna och resulterade i stängda marknader runtom i världen. De flesta kolonier hade exportgrödor som huvudsaklig inkomst vilken snabbt gick förlorad i det förändrade ekonomiska klimatet. Det var just under mellankrigstiden som nationalismen växte sig som starkast i kolonierna och flera våldsamma uppror inleddes runtom i världen vilket satte press på kolonialmakternas redan ansträngda budgetar.
Trots det skedde fortsatt expansion av kolonialimperierna under denna period. Japan tog över enorma landytor i nordöstra Kina medan Italien under Mussolini erövrade Abyssinien.
Viss decentralisering och tendens till avveckling kunde dock skönjas, exempelvis med Westminsterstatuten år 1931. I och med denna lag erhöll de brittiska dominions i praktiken totalt självstyre. Visst självstyre gavs också till Brittiska Indien genom Government of India Act 1935 för att försöka tillfredsställa nationalistiska krafter där, men man behöll fortsatt praktisk kontroll. Shah 1937. Sultanatet Egypten gavs formell självständighet år 1922 men fortsatte i praktiken vara en brittisk marionettstat. Den amerikanska kolonialadministrationen på Filippinerna omvandlades till ett formellt självstyre, Filippinska samväldet.
Avkolonisering under kalla kriget thumb|right|150px|Mohandas Gandhi, känd självständighetsförespråkare i Brittiska Indien. Andra världskriget hade i stort utarmat de europeiska kolonialmakterna, och kriget hade raserat infrastruktur, kraftigt reducerat antalet vapenföra män och minskat viljan att åter dras in i krig. Kolonierna hade i stort stått lojala vid kolonialmakternas sida i kriget och många hoppades därför på förändring i gengäld. Samtidigt var världsordningen dramatiskt förändrad. På ena sidan fanns det ideologiskt antikoloniala Sovjetunionen som uttryckte sitt stöd för självständighet åt kolonierna. På andra sidan fanns USA som inte heller var någon vän av den europeiska kolonialismens traditionellt protektionistiska karaktär och istället önskade tillgång till de stängda koloniala marknaderna.
1940-talet Under 1940-talets andra hälft nådde några brittiska kolonier självständighet utan egentliga frihetskrig: Indien, Pakistan, Ceylon och Myanmar. Med undantag för den sistnämnda behöll dessa länder symboliska politiska relationer med Storbritannien inom ramen för Brittiska Samväldet och det politiska maktöverlämnandet gick förhållandevis problemfritt. Samtliga introducerade dock socialistiska moderniseringsprogram som bröt med handelsförhållandena som fanns när de var kolonialmarknader. Detta innebar kraftig reglering av utrikeshandeln och politisk styrning av den inre marknaden. Under Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru valde landet en planekonomisk utveckling inspirerad av den sovjetiska modellen med fokus på tung industri och jordbruk.
Italien och Japan förlorade sina kolonier (Japanska Korea, Italienska Östafrika, Italienska Somaliland, Italienska Nordafrika) till de allierade. De flesta gamla NF-mandatområden i Mellanöstern omvandlades till självständiga stater under 1940-talets slut varav vissa maktöverlämnanden var lugnare, såsom skapandet av Kungariket Irak, och andra mycket kaotiska, såsom skapandet av staten Israel.
Snart började dock effekterna av kolonialstyret och kalla krigets påverkan visa sig. Onaturliga gränser, brist på nationell identitet samt religiösa och etniska konflikter tog snart sin början. Delningen av Brittiska Indien efter religionstillhörighet ledde till att hundratusentals dödades och uppemot 10 miljoner människor flyttade i båda riktningar över gränsen. Såren efter delningen kom att påverka relationen mellan Indien och Pakistan i årtionden framöver, särskilt gällande Kashmirkonflikten. I Nederländska Ostindien hade den japanska ockupationsmakten uppmuntrat folk att förkasta holländskt kolonialstyre och 1945 förklarade Republiken Indonesien sig självständigt. Nederländarna hade dock inga planer på att låta detta ske och försökte militärt återta kontrollen över sin forna koloni. Det som de indonesiska republikanerna identifierade med kolonialmakten betraktades högst fientligt, exempelvis de pro-nederländska sultanerna av Sumatra och Kalimantan samt etniskt kinesiska köpmän. Kommunistiska revolutionärer gjorde en ansats att skapa en sovjetrepublik medan muslimska fundamentalister ville bygga en teokratisk stat.Ricklefs (1991), page 230 USA hotade ställa in ekonomiskt bistånd genom Marshallplanen till Nederländerna eftersom nästan hälften av biståndet hade gått till att återta kolonin.Friend (2003), page 38 På liknande sätt var avkoloniseringen i övriga delar av världen av en mycket mångfacetterad, komplex och konfliktartad process.
I Vietnam hade den nationalistiska befrielserörelsen Vietminh etablerat en provisorisk regering direkt efter den japanska kapitulationen 1945 men pressades snart tillbaka av franska förstärkningar. Året därpå rasade ett fullskaligt befrielsekrig. Eftersom kampen för självständighet i Franska Indokina anfördes av nationalister med tydligt kommunistiska sympatier tog USA en helt annan ställning till avkolonisering här än vad man gjorde med Indonesien och stödde i allt större utsträckning Frankrike.
1950-talet thumb|Franska specialstyrkor landsätts i Annam. Under 1950-talet fortsatte avkoloniseringen i ökad takt. Återigen speglades kalla kriget tydligt i avkoloniseringen, liksom ovilja hos européerna att bryta med sitt koloniala förflutna. 1955 hölls Bandungkonferensen där historiskt självständiga utvecklingsländer liksom nyligen avkoloniserade länder vilket skulle bana väg för bildandet av Alliansfria rörelsen år 1961. Därigenom skulle vad som kom att kallas tredje världen få ett alternativ till det kommunistiska öst och kapitalistiska väst.