miniatyr|Wolfgang Amadeus Mozart Trollflöjten (tyska: Die Zauberflöte) (K.620) är en opera (sångspel) i två akter med musik av Wolfgang Amadeus Mozart. Libretto, influerad av österländsk mysticism och frimurarritualer, av teatermannen och sångaren Emanuel Schikaneder.
Bakgrund miniatyr|Klaverutgåvan till Trollflöjten 1793. Efter framförandet av Mozarts opera Figaros bröllop 1786 blev den italienska operan på modet i Wien. Men publiken ville gärna ha en scenisk-musikalisk underhållning på sitt eget språk. För att tillfredsställa detta behov, gav man på småteatrarna inne i staden och i förstäderna naiva sagooperor, ofta i orientalisk stil med strid mellan onda och goda makter och med dygden som definitiv segrare. En resande skådespelare, komiker, sångare, teaterdirektör och tonsättare vid namn Emanuel Schikaneder såg en chans inom denna genre och föreslog Mozart ett samarbete. Schikaneder var en något ostadig karaktär och konstnärligt inte särskilt nogräknad, men han var en stor talang och hade en fin näsa för ekonomiska möjligheter och publikens smak. Han hade på sina turnéer också uppfört skådespel som Kung Lear och Hamlet, operor som Glucks Orfeus och Eurydike, hade 1784–1785 haft en säsong med tyska sångspel i Wien och hade också själv skrivit musik till några av sina föreställningar.
Mozart kände Schikaneder från sin tid i Salzburg och gick med på samarbetet, troligen av ekonomiska orsaker. År 1789 hyrde Schikaneder friluftsteatern Theater auf der Wieden (gården till ett stort hyreshus) där han planerade att uppföra dekorativa stycken med äventyrligt innehåll för förstadspubliken. För detta ändamål skapade han librettot till Trollflöjten, som han också skulle regissera. Han minskade scendjupet genom ett delbart bakgrundsstycke, bakom vilket han snabbt kunde växla dekorationer under pågående föreställning. I Trollflöjten använde han sig av barocktidens teatermaskineri, illusioner och djur, som till exempel apor, lejon och ormar. Utrustningen till ”den nya maskinkomedin” kostade honom en förmögenhet: 5 000 gulden, cirka 950 000 kronor i nutida penningvärde.
Historik miniatyr|Zauberflötenhäuschen, huset där Mozart skrev operan. Huset är flyttat och står nu i Salzburg. Det första utkastet till librettot var föga lockande, ett hopkok av äldre verk utan spår av konstnärlighet. Schikaneder vill skapa ett folkligt lustspel i den vanliga sagostilen, med komiska scener och sceneffekter och med en stor och bra roll för honom själv. Under samarbetets gång undergick librettot emellertid en avsevärd förändring. Den fick en estetisk idé och en idealistisk prägel. Ryktet säger att Mozart och Schikaneder under arbetet med Trollflöjten ska ha fått kunskap om att ett annat teatersällskap arbetade med ett liknande verk, Der Zauberzither, och att dessa kommit avsevärt längre i sitt arbete. På grund av tidsbrist blev därför Mozart och Schikaneder nödda att omarbeta såväl handlingen som rollfigurernas karaktärer, för att på så sätt hinna före konkurrenterna. Därav de många inkonsekvenser som står att finna i dess skeende. Men sådana sammanträffanden var mycket vanliga på den tiden och det finns inga konkreta bevis för att det påverkade Schikaneder och Mozart i arbetet.Sørensen, sid 635. Både Schikaneder och Mozart var frimurare och det var idéer ur denna ordens ceremonier som kom att genomsyra handlingen. Operan blev symbolisk. Ytligt sett en burlesk fars, i realiteten inte så litet av förkunnelse. Ur denna synpunkt är det lätt att förstå att Mozarts entusiasm för Schikaneders uppslag växte under arbetets gång. Teaterdirektören var också en glad sällskapsbroder och samarbetet innebar ett av de ljusaste inslagen under Mozarts sista, mörka år. Medan hans hustru Konstanze var bortrest, bodde Mozart i ett litet hus bakom Schikaneders teater och där skrevs operan.
Premiär miniatyr|300px|Scendesign för Stjärnsalen i Nattens drottnings palats. Gouache av Karl Friedrich Schinkel (1781-1841), Kupferstichkabinett der Staatliche Museen zu Berlin. Mozart började arbeta med musiken i mars 1791 och operan hade urpremiär den 30 september samma år på Schikaneders egen teater, Theater auf der Wieden, i utkanten av Wien. Mozart dirigerade själv premiärföreställningen och Schikaneder sjöng sitt eget libretto i rollen som fågelfångaren Papageno.När Papageno spelade på sitt klockspel sköttes detta av någon i orkestern. I ett brev (8 och 9 oktober 1791) till sin hustru skriver Mozart: Men under Papagenos aria med klockspelet gick jag ut i kulisserna, för jag hade fått så stor lust att själv traktera klockspelet. Men jag skojade med honom. Han [Schikaneder] har en liten paus i sin aria – då slog jag ett arpeggio på spelet. Han blev rädd. Så tittade han utåt kulisserna och såg mig. Men när han kom till samma ställe i arian som förut, stod jag tyst. Det gjorde han också, han sjöng inte vidare. Jag gissade vad han tänkte, och spelade ett ackord igen. Då slog han till sitt klockspel och ropade ”Håll klaffen!” Alla brast i skratt. Jag tror att det var många som genom detta skämt för första gången förstod att Schikaneder själv inte trakterade klockspelet. Franzén (1991), sid 610. I filmen Amadeus (1984) förekommer en liknande händelse men då av tragisk art. Mozart sitter i orkesterdiket och spelar på klockspelet men på grund av sjukdom och utmattning faller han ihop och spelandet upphör av den orsaken. Mottagandet var till en början reserverat och kyligt, men det dröjde inte länge förrän operan blev omåttligt populär. Några dagar efter premiären tvingades Mozart bli sängliggande på grund av sjukdom. Mozarts påstådda antagonist Antonio Salieri bevistade en föreställning av operan i sällskap med Mozart 13 oktober och uttryckte sitt gillande över både librettot och musiken. Enligt Mozart sa han att ”det var en opera värdig att framföras vid de mest högtidliga tillfällen inför de största bland monarker”.I detta det sista av Mozarts bevarade brev (14 oktober 1791) förekommer alltså Salieri som av en sällsam händelse. Mozart skrev vidare: Salieri lyssnade och följde handlingen med största uppmärksamhet, och från uvertyren till sista kören var det inte ett enda stycke som inte avlockade honom ett bravo eller ett bello (vackert!). Gång på gång tackade de [Salieri och sångerskan Catarina Cavalieri] mig för min vänlighet. De hade tänkt gå på operan i går, men då hade de måst inta sina platser redan klockan fyra. Nu kunde de i stället sitta och se och höra alltsammans helt bekvämt i min loge. Franzén (1991) sid 611. Dagarna före sin död låg han om kvällarna med klockan i handen och följde i fantasin operans handlingsförlopp.Musiklexikon (1982), sid 2107. Redan i november 1792 (ett år efter premiären och Mozarts död) spelades den 100:e föreställningen och i oktober 1795 den 200:e. Goethe gav under sin tid som direktör i Weimar 82 föreställningar av Trollflöjten. Han planerade en andra del, men fann efter Mozarts död inte längre någon lämplig kompositör, åtminstone ingen som motsvarade hans smak.
Föreställningar i Sverige Den svenska premiären av De Egyptiska mysterierna eller Trollflöjten, som den första gången annonserades, ägde rum på Stockholmsoperan den 30 maj 1812. Den iscensattes åter med premiär den 4 januari 1854, den 28 augusti 1900, den 25 januari 1917, den 26 februari 1947, den 27 januari 1956, den 29 november 1968, 1987, 2000 och 6 oktober 2012. Den sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 september 1986Folkoperan där den spelades 200 gånger i följd.
Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 3 april 1999. Den har därefter ånyo satts upp på Göteborgsoperan med svensk översättning av Rikard Bergqvist den 28 november 2009 samt den 13 december 2025.
Föreställningar på Åland Åland Opera Festival satte 2025 upp Trollflöjten vid Kastelholms slott på Åland, med tre föreställningar den 8, 9 och 10 augusti. I de centrala rollerna medverkade Sofie Asplund som Pamina, Markus Nykänen som Tamino, Lisa Fornhammar som Nattens drottning, Petri Lindroos som Sarastro, Philip Björkqvist som Papageno och Frida Johansson som Papagena.
Uppsättningen återkom 2026 med tre föreställningar den 7, 8 och 9 augusti, även då vid Kastelholms slott. Sofie Asplund, Markus Nykänen, Petri Lindroos och Philip Björkqvist återkom som Pamina, Tamino, Sarastro respektive Papageno, medan Suvi Väyrynen sjöng Nattens drottning och Elina Granlund Papagena.
Om operan Sångarna miniatyr|Emanuel Schikaneder som Papageno. Uruppförandets rollbesättning återspeglar nära släkt- och vänskapsband. Den sångmässigt svåraste rollen tillkom Mozarts svägerska Josepha Hofer, en av de främsta förmågorna i Schikaneders sällskap. Hon framträdde som Nattens drottning i över tio år. Båda hennes arior kräver höga höjdtoner. Den förste Tamino var Benedikt Schak, om vilken Mozarts far Leopold (som var en sträng kritiker) skrev följande: ”Han sjunger förträffligt, har vacker röst, ledig strupe och god teknik.””seine schöne Stimme, leicht geläufige Gurgel und schöne Melodie”. Schak var även en utmärkt flöjtist, men det är inte bevisat om han faktiskt själv har trakterat flöjt i Trollflöjten. Han var också Schikaneders huskompositör, liksom även Franz Xaver Gerl, den förste Sarastro, vars hustru Barbara sjöng Papagena. Mozart var god vän till Gerl och skrev för honom den berömda konsertarian med obligat kontrabas Per questa bella mano (K. 612). Den första Pamina hette Anna Gottlieb och var vid tillfället endast 17 år men hade faktiskt redan hunnit med att som 12-åring sjunga Barbarinas roll vid uruppförandet av Figaros bröllop 1786.
De magiska instrumenten i handlingen I en opera som heter Trollflöjten bör naturligtvis flöjten vara det viktigaste instrumentet. Att den förste Tamino var en van flöjtspelare kan kanske ha haft en viss betydelse i det här sammanhanget. Om ursprunget till den trollflöjt som Tamino får av Nattens drottning har Pamina följande att berätta:
Es schnitt in einer Zauberstunde mein Vater sie aus tiefstem Grunde det tausendjähr'gen Eiche aus, bei Blitz und Donner, Sturm und Braus.
(Den skar en natt i månskensstunden min fader i den helga lunden ut tusenåra ekens rot vid åskans dunder, stormens hot).
Enligt regianvisningarna är flöjten förgylld och en symbol för solen.
Papagenos klockspel har till skillnad från Taminos flöjt ingen symbolisk betydelse. Det är en leksak av silver, med vars hjälp man kan åstadkomma mirakel. Klockspelet används tre gånger. Först när Monostatos och slavarna ertappar flyktingarna (Papageno och Pamina). Klockspelets magiska toner tvingar de aggressiva väktarna att sjunga och dansa. Andra gången ackompanjerar Papageno sin aria ”Ein Mädchen oder Weibchen wünscht Papageno sich” med klockspelet. Tredje gången lockar han med silverklangen fram sin Papagena. Panflöjten är Papagenos eget instrument, som med sina fem locktoner och sin exotiska klang ger uttryck för dennes naturväsen.
Mozart och frimurarna