miniatyr|Alban Berg. Teckning av Emil Stumpp. Wozzeck är den första operan av den österrikiske kompositören Alban Berg. Den komponerades mellan 1914 och 1922 och hade premiär 1925. Den är baserad på dramat Woyzeck, som den tyske dramatikern Georg Büchner lämnade ofullbordat vid sin död. Berg deltog i den första uppsättningen av Büchners pjäs i Wien den 5 maj 1914 och visste genast att han ville bygga en opera på den. (På den tiden var pjäsen fortfarande känd som Wozzeck, på grund av en felaktig transkription av Karl Emil Franzos, som arbetade utifrån ett knappt läsbart manuskript; den korrekta titeln skulle inte dyka upp förrän 1921.) Från de fragment av oordnade scener som Büchner lämnade efter sig valde Berg ut 15 för att bilda en kompakt struktur av tre akter med fem scener vardera. Han bearbetade librettot själv och behöll "pjäsens väsentliga karaktär, med dess många korta scener, dess abrupta och ibland brutala språk, och dess starka, om än hemsökta, realism..."
Handlingen skildrar vardagen för soldater och stadsbor i en tyskspråkig lantlig stad. Framträdande teman som militarism, känslokyla, social exploatering och slentrianmässig sadism presenteras brutalt och kompromisslöst. Mot slutet av akt 1, scen 2, mumlar titelkaraktären (Wozzeck): "Fortfarande, allt är stilla, som om världen dog", medan hans medsoldat Andres muttrar: "Natt! Vi måste komma tillbaka!" till synes omedveten om Wozzecks ord. En begravningsmarsch börjar, bara för att i nästa scen förvandlas till den upptempo sången från militärens marschband. Musikforskaren Glenn Watkins anser att detta är "en lika levande projektion av en förestående världsundergång som någon som kommer att komma ut ur det första världskriget ..."
Bakgrund Den 27 augusti 1824 avrättades den 44-årige frisören Johann Christian Woyzeck offentligt i Leipzig. Tre år tidigare hade han dödat sin livskamrat. Men det rådde tvivel om huruvida han verkligen var tillräknelig. I vetenskapliga kretsar ledde detta till en lidelsefull och intensiv debatt som kom att vara i flera år. Woyzeck var död sedan länge när den unge läkaren och författaren Georg Büchner uppmärksammade det bakomliggande händelseförloppet. Han påbörjade ett drama om "den oskyldige mördaren" men dog under arbetets gång av tyfus, endast 24 år gammal. miniatyr|Georg Büchner Woyzeck och Wozzeck Omkring fyra årtionden efter Büchners död sammanställde författaren och litteraturforskaren Karl Emil Franzos en spelbar version av Büchners dramautkast. Han misstydde Büchners handskrivna "y" som "z", och därmed inleddes dramats bana som Wozzeck istället för Woyzeck. Först när Alban Berg var klar med operan fick han reda på den ursprungliga titeln och försökte korrigera misstaget, men gav snart upp det hopplösa arbetet. Wozzeck klingar hårdare än Woyzeck och motsvarar därför bättre soldatmiljön. Såväl dramat som operan uppstod i kristid. Efter Napoleonkrigen saknade tusentals soldater möjligheten att förtjäna sitt levebröd. En liknande kris uppstod efter första världskriget
Komponering Berg började skriva Wozzeck 1914, strax innan första världskriget bröt ut och försenade hans arbete. I dramat fanns mycket som fann genklang hos Berg: blandningen av realism och dröm, ångestkänslorna, den rika symboliken, den sociala medkänslan samt det morbida, förfallna. Första världskrigets fasansfulla händelser de närmaste åren styrkte honom i förvissningen att ämnet var högaktuellt. Kriget såg otaliga Wozzeck-öden. Berg hade starka litterära intressen och beslöt sig för att själv arbeta om Büchners verk för operabruk. Berg arbetade om de då tillgängliga 23 scenerna till 3 x 5 scener. Hans mål var att nå fram till större dramatisk slutenhet och enhetlighet. Han såg sig också tvungen mildra textens fränheter. Han var aldrig stationerad vid fronten och sökte graden Einjährig-Freiwillige Korporal (ordagrant "ettårig frivillig korpral"), som han fick 1916, för dess kortare tjänstgöringstid. Hans smärtsamma beslutsamhet att fullborda operan finns dokumenterad i brev och anteckningsböcker. Han skrev till sin fru Helene: "I flera månader har jag inte arbetat med Wozzeck. Allt kvävdes. Begravd!"
Berg hade mer tid att arbeta under regementsledigheten (1917–1918). En stor del av operan komponerades vid pianot i Helenes familjs stuga Trahütten. Där närde han sin kreativitet genom att läsa böcker, promenera i skogarna, plocka svamp och beundra bergen, sjöarna och källorna – vanor av "kärlek till naturen" som Helene identifierade i Bergs musik, bland annat hos Wozzeck.
Bergs erfarenheter från kriget har präglat operan på många sätt. Nyheten om det pågående kriget oroade honom. Han skrev till Schönberg om ett enligt uppgift "framgångsrikt" knep där ljudet av en klocka, kanske för att påminna soldaterna om en "svunnen tid" eller en "älskad plats", användes för att hetsa och döda dem:
"[... En stor klocka var fäst vid ett träd nära de ryska skyttegravarna och ringde. ... Nyfikna ryssar reste sig för de dödliga kulorna. ... hemskt. ... [H]ad jag har förklarats lämplig ... min ande ... skulle ha gått sönder."
Berg skrev också till Helene 1918 att han identifierade sig med Wozzeck:
"Det finns lite av mig i hans karaktär, ... att tillbringa dessa krigsår lika beroende av människor jag hatar, ... i bojor, sjuka, fångna, resignerade, ... Förödmjukad.!
Kriget skilde också Berg från Schönberg och deras sociala kretsar i Wien, vilket gav honom inte bara ensamhet utan också självständighet trots de prövande och ovanliga omständigheterna. Han var klar med akt 1 sommaren 1919, akt 2 i augusti 1921 och akt 3 under de följande två månaderna. Efter att ha slutfört orkestreringen under de följande sex månaderna färdigställde han Wozzeck i april 1922.
Premiär Uppförandet i Frankfurt am Main 1924 av "Tre fragment" ur Wozzeck¨¨ vid den årliga festivalen Allgemeiner Deutscher Musikverein (ADMV), tillsammans med Anton Weberns uruppförande av Praeludium och Reigen ur Tre orkesterstycken under en österrikisk musikvecka i Berlin 1923, inledde Bergs regionala rykte som en betydande person inom musiken.
Operan uruppfördes på Staatsoper i Berlin 14 december 1925 med Erich Kleiber som dirigent. Antalet repetitioner var rekordartat (144 enligt en del uppgifter). Häftigt motstånd mot det nya verket från många håll kunde inte hindra succén. Operans framgång fortsatte och den hade spelats 166 gånger världen över runt tiden för Bergs död 1935. I samband med de lokala premiärerna vid olika tyska scener uppträdde tonsättaren själv och höll förklarande föredrag om sitt verk. Hailey skriver att det var "säsongens händelse" och att den uppnådde en anmärkningsvärd kombination av sammanhang och uttrycksfullhet under en betydande tidsperiod trots sitt posttonala musikaliska språk. Walsh skriver att det var en skandalsuccé med publikstörningar och blandade reaktioner i pressen. Många produktioner följde i Tyskland och Österrike fram till efter 1933, då nazisterna förbjöd degenererad musik.
Framgången med Wozzeck förändrade Bergs liv. Den gav honom internationell ryktbarhet, och han kunde leva bekvämt på royalties nästan fram till sin död 1935. Han reste inte bara till Tyskland, Tjeckoslovakien, Sovjetunionen och England, utan också till Schweiz, Belgien, Nederländerna, Frankrike och Italien för att framföra och prata om operan.
Upptagen med att ta hand om sin nyvunna framgång och njuta av ekonomiskt oberoende, avböjde Berg Franz Schrekers erbjudanden om en anställning vid Berlins Musikhochschule samt efterföljande semestrar med Schönberg, även om de två förblev trogna vänner. Han gynnades av nya relationer med bland andra Karl Böhm, Erich Kleiber och Gian Francesco Malipiero och utsågs till att sitta i juryn för ADMV.
I Sverige framfördes några kortare partier under Ernest Ansermets ledning i Stockholms Konsertförening 1935. Hela operan översattes av Styrbjörn Lindedal och uppfördes på Kungliga Teatern i Stockholm den 4 april 1957 med Sixten Ehrling som dirigent. Rollen som Wozzeck alternerades av Anders Näslund och Erik Saedén. Den sattes upp på Göteborgsoperan 1999 med David Radok som regissör och Lars-Åke Thessman som scenograf. Den sattes upp på Norrlandsoperan med premiär den 1 oktober 2011.Norrlandsoperan
Magiska tal Att fråga sig hur många takter en scen eller en hel opera innehåller verkar vara fullständigt onödigt. Men inte för Alban Berg. Han var en lidelsefull anhängare av siffermystik. Wozzeck är ett bra exempel på detta. Hela verket består av 1927 takter. Om man räknar bort de sex generalpauserna (dessa återfinns i slutet av andra och i början av tredje akten) får man summan 1921. År 1921 hade Berg blivit klar med particellen (utkastet till partituret). Talet 21 har också en viktig roll i de enskilda scenerna. Den sista scenen består av 21 takter och i doktorsscenen följer 21 variationer på varandra. Längden på många av dessa är bara en enda takt, med de är noterade i 7/4-delstakt. Siffran 7 hörde också till Bergs magiska tal. Operan Wozzeck bär opustalet 7. Ett annat exempel är att Wozzeck dör i operans 14:e scen och Jesu väg till Golgata innefattade 14 stationer.
Om operan Enligt Büchner skall Marie vara 16 till 18 år gammal och påfallande vacker. Hon har en motsägelsefull personlighet. Hon har tonsättarens odelade sympatier. I operan finns det endast två längre ställen med entydigt tonal och "romantisk" musik: sorgmarschen i d-moll efter Wozzecks död och en del av akt III, scen 1. När Marie här börjar berätta en saga för barnet, spelar ett horn en sångbar, varm melodi i f-moll. Även Maries vaggsång präglas av en romantisk och melodisk innerlighet. Doktorn förkroppsligar den torra, omänskliga vetenskapen. Berg byggde upp hans tema av den kromatisk skalans samtliga toner. Tessituran för doktorns parti kan kallas extrem, eftersom man på vissa ställen tvingas sjunga särskilt låga toner.
Tonalitet och strukturWozzeck är en blandning av tonalt och icke tonalt. Den innehåller tolvtonsavsnitt (i passacaglian) innan tolvtonstekniken ännu presenterats på allvar. Men det finns också mycket som är tonalt orienterat, ganska ofta ren dur och moll. Själv använde Berg uttrycket "atonal stil" om Wozzeck. Noterbart är också den systematiska användningen av absoluta musikaliska former, hämtade från instrumentalmusiken. I de båda första akterna rör det sig om former av äldre typ: en svit, en rapsodi, en passacaglia, en sonatsats. I sista akten har Berg konstruerat nya typer av inventioner, en form som tidigare i stort sett endast använts av Johan Sebastian Bach. Dessa former har uteslutande funktionella uppgifter och är inte avsedda att uppfattas av publiken. De bygger sin logik på tonalitet och tonartsbyten och förlorar mycket av sin mening där tonaliteten vacklar. Men Berg ansåg att redan textarbetet ställde honom inför en mera musikalisk än litterär uppgift, som bara kunde lösas med musikalisk arkitektonik och inte med dramaturgi. De 15 scenerna kunde inte gärna gestaltas som en fortlöpande komposition. Följden skulle lätt ha blivit monotoni, ytterligare förstärkt av ett dussin mellanspel i samma stil. I stället valde Berg en arbetsmetod som gav varje scen och mellanspel deras speciella ansikte likaväl som avrundning och slutenhet. Han fann det helt naturligt att gå till gamla och nya instrumentala former, även sådana som annars bara förekommer i den absoluta musiken. Berg sa själv:Från det ögonblick då ridån går upp för första scenen till sista ridåfallet får det inte finnas någon i publiken som märker dessa fugor, inventioner, sviter och sonatsatser, variationer och passacaglior, som är uppfylld av något annat än den idé som går igenom operan och har giltighet långt utöver Wozzecks individuella öde. Och det tror jag mig ha lyckats med.Ledmotiv miniatyr|Affisch till en uppsättning av Wozzeck i Oldenburg 1974.