miniatyr|Visar motorerna med propellrarna. miniatyr|Planet från sidan där landställen syns. miniatyr|Cockpit. miniatyr|Instrumentpanelen hos navigatören i nosen. miniatyr|Navigatörens arbetsplats. miniatyr|Lastrummet där taktraverser syns. miniatyr|Antonov 22, sedd bakifrån. Notera dragbilen (lastbilen) som står under planet.

Antonov 22 (internationellt förkortad ”An-22”), ”Antheus/Antei”, NATO-kodbeteckning ”Cock”Christopher Chant: "Världens främsta flygplan" 1:a uppl. 1997. . sida 204Internet: . 2009-03-24. är ett tungt transportflygplan för medel- till långdistans beroende på last. Flygplanet är framtaget för att tjäna två syften. Det första är att understödja marktrupper och förband på marken med materiel, och det andra att sörja för transporter i det väglösa Sibirien där naturresursindustrin (olja, gas, kol med mer) är de primära användarna.Airliners.net: . 2009-03-24

Konstruktion Konstruktionen av Antonov 22 har stora likheter med konstruktionen av USA:s militära transportplan Lockheed C-130 ”Hercules”. Båda har högt placerade vingar och motorer. Landstället är av samma typ och har samma placering. Motorvalet är samma men USA har valt en konventionell propellerkonstruktion. Båda planen tjänar även samma syfte.

Vinge och framdrivning

Flygplanet är ett rakvingat flygplan med fyra turbopropmotorer. Varje motor är utrustad med två motroterande propellrar. Den raka vingen är olämplig för hastigheter nära och en bit under ljudets hastighet, men har goda egenskaperna vid låga hastigheter, till exempel kort start- och landningssträcka samt låg stallhastighet. Den raka vingen saknar också de vikningstendenser som en pilvinge har, då planet flyger långsamt och svänger. Vingarna är placerade högt på flygplanskroppen, vilket minskar risken att propellerbladen tar i låga träd eller buskar. Den höga placeringen gör också att planet ligger stadigare och stabilare i luften. Men planet blir svårare att svänga, då mer kraft måste läggas på skevrodren.

En konventionell propeller gör att flygplanet vill vrida sig runt sin egen axel (höjdaxel). Åt vilket håll planet vill vrida sig beror på propellerns rotationsriktning. Problemet kan lösas på flera sätt. Det enklaste sättet är att vrida roderytorna eller med någon kontrollyta kompensera för kursförändringen som propellern skapar. Denna lösning är den vanligaste på enmotoriga plan. En lösning som fungerar om det är jämnt antal motorer på planet är att låta motorerna på styrbords vinge rotera åt ett håll, och låta motorerna på babords vinge rotera åt ett annat håll. Denna lösning medför dock nackdelen att två växellådor och två propellrar måste konstrueras.

Lösningen som valts till Antonov 22, med dubbla propellrar som roterar i motsatt riktning till varandra, gör att den vridande verkan från propellrarna tar ut varandra. Konstruktionen gör också att det blir färre blad per propeller vilket gör det enklare att konstruera själva propellrarna. Men konstruktionen med motroterande propellrar är komplicerad. Den har dubbla propelleraxlar med den ena axeln inuti den andra och stigningen (bladens anfallsvinkel mot luften) på bladen och varvtalet måste synkroniseras mellan de båda propellrarna. Att åstadkomma en under gång variabel stigning på propellern är inte helt trivialt på en konventionell propeller, men på motroterande måste de dessutom vara synkroniserade. Konstruktionen är därför dyr och följaktligen ovanlig.

Att utrusta planet med turbopropmotorer (med underljudspropellrar) medför en lägre hastighet (relativt turbofläkt och turbojetmotorer), men propellrar med under gång ställbara blad medför också flera positiva egenskaper. Den största fördelen är att motorn kan arbeta vid ett optimalt varvtal och belastningen, vilket ger kortare startsträcka och lägre bränsleförbrukning. Att bladen kan vridas medför också att motorerna kan reverseras så att de kan användas för att bromsa planet vid landning vilket minskar slitaget på däcken och om reverseringen är kraftig kan planet backa.

Initialt var planet utrustat med en enkel roterande åttabladig propeller (typ AV-90), men den ersattes senare med den för typen karakteristiska motroterande propellern.Michael Taylor: "World aircraft & systems directory". 1:a uppl. 1996. tryckt hos Brassey's UK. . sidorna 248-249 och 579.

Landstället

Landstället är konstruerat med ett nosställ och två huvudlandställ placerade på flygplanskroppen. Huvudlandställen är monterade i ett utanpåliggande hjulhus vilket inte inkräktar på lastrummet och ger ökad stabiliteten då hjulbasen blir bredare, men det utanpåliggande hjulhuset ger också ökat luftmotstånd. Landställen är korta vilket ger en relativt låg markfrigång, men gör dem mindre känsliga för ojämnheter i landningsbanan. Nosstället har två hjul och huvudlandställen har totalt 12 hjul. Huvudlandstället är konstruerat så att varje hjulpar har sin egen hjulupphängning och fjädring. Antalet hjul och konstruktionen gör att Antonov 22 kan landa på icke hårdgjorda landningsbanor, det vill säga gräs och grus. För att ytterligare förbättra landningsegenskaperna på dåliga landningsbanor kan lufttrycket i däcken ställas in från cockpit. För att skydda landställ och tillhörande manövreringssystem är luckorna i hjulhusen endast öppna i samband med att hjulen fälls ut eller in, detta för att skydda hjulupphängning och hjulhus mot smuts och lera.

Baken

Baken på planet är uppsvängd mer än normalt på grund av landställens konstruktion. Baktill finns en utfällbar lastramp och en lastlucka.Försvarsmakten, Stockholm 1999: "Flygplankort" utgåva 1998. M7745-759001. Stjärtrodren bildar ett H sett bakifrån. Flygplanet har dubbla stjärtfenor och stjärtfenorna går dessutom delvis nedanför höjdrodren. Konstruktionen är vald för att hålla nere planets höjd, göra planet lättare att manövrera vid ett motorfel och för att bibehålla god styrförmåga då planet bär last på ryggen (extern last). Konstruktionen har dock en allvarlig fara. Om piloten i samband med start eller landning överroterar (lyfter nosen för mycket) är det inte stjärten som slår i banan utan rodren i stjärten som tar i, vilket kan göra planet manöverodugligt.

Stjärten på Antonov 22 med sin H-formade roderplacering har inspirerat konstruktörerna av Antonov 225 som också kan bära extern last. Liknande roderkonstruktioner kan även hittas på SATIC Airbus A300-600ST ”Beluga” som har ett uppsvällt lastrum som stör luftströmmen runt stjärtfenan.

Nospartiet

I det glasade partiet på planets nos håller planets navigatör till. Han har härifrån en god utsikt över marken nedanför, vilket underlättar positionsbestämning och ledning av flygarna vid visuell navigering (navigering med hjälp av vägar, sjöar, floder med mer). Flygarna sitter i en cockpit en trappa upp vilket ger dem god överblick när de taxar på marken och skyddar dem vid en eventuell buklandning. Den höga placeringen har den negativa effekten att flygarna inte ser vad som händer närmast planet.

Lastrummet och passagerarutrymmet

Passagerare och besättningen får tillträde till flygplanet via två dörrar i hjulhusen. Passagerarna som till antal kan uppgå till 29 stycken håller till på övre däck. Lastrummet är på nedre däck. Lasten förs in och ut via lastrampen och lastlucka i baken på planet. Lastlucka öppnas uppåt. Lastrummet är utrustat med fyra stycken taktraverser vilka går på spår i taket och varje travers kan lyfta 2,5 ton. Spåren för traverserna går ut över lastrampen, så att när lastlucka är öppen kan en lastbil köra in under baken på planet och lasten kan lastas eller lossas utan hjälp av specialfordon vilket är den vanliga metoden i väst.

Via lastrampen kan last som kan köras eller rullas ombord tas in. Till hjälp för att rulla ombord lasten finns två vinschar som vardera kan leverera 2,5 ton (25 kN) dragkraft. Med detta lastsystem är det möjligt att lasta såväl stridsvagnar, som missiler och styckegods, även från primitiva och tillfälliga flygfält. Lastrampen och tillhörande lucka kan öppnas under gång så att det är möjligt att släppa last med fallskärm.

Historia

Specifikationerna till planet togs fram 1962 . Den första flygningen med prototypen genomfördes den 27 februari 1965 . Planet var vid den här tidpunkten världens största flygplan . Den 16 juni 1965 flögs prototypen till Paris för flygmässan som skulle hållas där, det var första gången som planet visades för väst . Det var vid mässan i Paris som planet fick sin NATO-kodbeteckning” Cock” . Det talades från sovjetiskt håll om att bygga en passagerarversion av planet, en version som skulle ha möjlighet att ta 724 passagerare .

Planet användes för att evakuera sovjetiska rådgivare från Egypten under 1970-talet, då ett stort antal flög med detta plan. Någon passagerarversion av planet byggdes aldrig . Huruvida det någonsin funnits seriösa planer på att göra ett passagerarplan eller inte är svårt att säga, men planet är ett specialflygplan för tunga godstransporter och kroppen har få fönster vilket är en försvårande faktor. Det är fullt möjligt att det hela bara var skrämselpropaganda. Men hade ett sådant plan byggts och sålts till väst hade det varit en svår konkurrent för Boeing med flera, på tunga medeldistanslinjer. Det var planerat att bygga 100 stycken flygplan av typen och att det sista planet skulle levereras 1974 . Till sist byggdes 67 stycken Antonov 22 Aviation Safety Network: . 2009-03-01. mellan 1966 och 1973 . Av de plan som producerades flög ca 50 stycken för Aeroflot och de resterande för militären (enligt källa har bara ett fåtal Antonov 22 flugit civilt, källa säger att flera har flugit under civil täckmantel för att lättare få landningstillstånd). Planet har inte exporterats under Sovjettiden . 1986 gick planets tjänstgöring mot sitt slut då det börjar ersättas av sin efterträdare Antonov 124. Den sista kända uppgiften för flygplanstypen var att transportera vingarna till Antonov 124 på ryggen från Tasjkent i Uzbekistan till Kiev i Ukraina David Donald: "The encyclopedia of civil aircraft" 1:a uppl. 1999, Aurum press, , sida 70.. Hur många plan som fortfarande är i tjänst är oklart. Helt klart är att 1998 var ca 40 stycken i aktiv tjänst, flertalet inom krigsmakten . Antonov 22 har tillverkats i två versioner, An-22 Antheus och An-22a , av vilka An-22 är den äldre. Version An-22a blev den primära serietillverkade modellen. Det som skiljer de två modellerna åt är bränslesystemet och att An-22a har modernare och uppdaterade instrument samt radar . Antonov 22 var när den kom världens största flygplan (rekordet övertogs senare av Lockheed Martin C-5 Galaxy ), planet är världens största turbopropplan . Motorerna är världens största turbopropmotorer . Antonov 22 har innehaft flera andra världsrekord vad gäller lastförmåga, största lasten lyft till största höjd, med mera . Vad gäller rekorden för största turbopropplan med världens största turbopropmotorer tillsammans med Tupolev Tu-114 och Tupolev Tu-95 som har samma motorer och antal (4 stycken) är det troligen ett rekord som kommer att bestå, såvida det inte blir en ny oljekris som driver fram stor bränslesnåla turbopropplan.

Framtiden

Normalt går utvecklingen av flygplan av typen Antonov 22 mot större plan med högre hastigheter och mer last. Men det finns en liten nisch för planet när det gäller tunga transporter (över 30 ton) till korta och dåliga flygfält. Denna nisch är dock liten då det finns flera konkurrenter i de lägre viktklasserna, och så länge lasten kan delas upp i mindre delar har inte Antonov 22 någon fördel av sin större prestanda (vikt och volym).

Olyckor