(ryska: Лазарь Маркович Лисицкий), mer känd som El Lisitskij, även stavat El Lissitzky enligt engelsk translitterering (, ), född 23 november 1890 i Potjinok, guvernementet Smolensk, död 30 december 1941 i Moskva, var en rysk konstnär, designer, fotograf, typograf och arkitekt.
Lisitskij var en förgrundsgestalt inom det ryska avantgardet och utvecklade suprematismen tillsammans med sin mentor Kazimir Malevitj. Han sammanställde och utformade ett flertal konstutställningar och propagandaarbeten för det forna Sovjetunionen. Hans verk fungerade som viktiga influenser för Bauhaus och konstruktivismen, och de produktionstekniker och stilistiska verktyg som han utvecklade kom att ha ett stort inflytande på 1900-talets grafiska design.
El Lisitskij utgick ifrån idén att konstnären kan fungera som en aktör för förändring, vilket han senare sammanfattade som "das zielbewußte Schaffen" (det målmedvetna skapandet).Glazova Lisitskij började sin karriär som illustratör av judiska barnböcker på jiddisch, i ett försök att sprida den judiska kulturen i Ryssland. Under denna period genomgick landet stora förändringar och avskaffade bland annat sina antisemitiska lagar. Redan vid 15 års ålder började han undervisa, vilket han sedan skulle fortsätta med under hela sitt liv. Genom åren undervisade han på flera olika skolor, inom olika ämnesområden och utifrån flera olika positioner. Tillsammans med Malevitj ledde han den suprematistiska gruppen UNOVIS (УНОВИС), han utvecklade sin egen suprematistiska variant som resulterade i en serie arbeten som han kallade för Proun och 1921 fick han tjänsten som rysk kulturattaché i Berlin i Tyskland, där han kom att influera viktiga personer inom Bauhaus och De Stijl. Senare fokuserade han på att utveckla och förändra typografi, utställningsdesign, fotomontage, och bokdesign och för detta arbete rönte han mycket uppmärksamhet internationellt. Han fortsatte vara verksam fram till sin död 1941.
De tidiga åren El Lisitskij, som var av judisk börd, föddes den 23 november 1890 i den lilla judiska staden Potjinok, 50km sydost om staden Smolensk i dåvarande guvernementet Smolensk. Under sin barndom bodde och studerade han i staden Vitebsk i det nuvarande Belarus. Senare bodde han i tio år i Smolensk med sina farföräldrar"Grandparents" (far/mor-föräldrar?), där han gick på läroverket medan han tillbringade somrarna i Vitebsk.Shatskikh (2007) sid:57 Han var tidigt en talangfull tecknare och började vid 13 års ålder att studera hos Jehuda Pen, en lokal judisk konstnär, och redan vid 15 års ålder började han själv att undervisa konstelever. 1909 sökte han till konstakademien i Sankt Petersburg. Han klarade i princip de praktiska och teoretiska antagningskraven men kunde ändå inte påbörja sina studier vid akademien, eftersom lagen i kejsardömet Ryssland bara tillät ett visst antal judiska studenter att studera vid ryska högskolor och universitet.
Likt många andra judar som levde i det ryska imperiet sökte sig El Lisitskij istället till Tyskland för att studera och 1909 började han där att studera byggnadsteknik vid Darmstadts tekniska universitet.Curl Sommaren 1912 gjorde han en resa, i stor utsträckning till fots, genom Europa. Han besökte bland annat Paris och Italien där han fångade arkitektur och landskap som intresserade honom genom sina teckningar.Lissitzky-Kuppers I Paris sökte han upp en konstnärsgrupp med ryska judar, ledda av skulptören Ossip Zadkine, en person han kände sedan barnsben.Schatskikh (2007) sid:58 1912 ingick några av hans arbeten för första gången i en utställning vilken arrangerades av S:t Petersburgs konstnärsunion. Han blev kvar i Tyskland fram till första världskrigets utbrott, då han tvingades tillbaka hem, via Schweiz och Balkan,Spencer, Poynor (2004) sid:69 tillsammans med flera andra landsmän, däribland konstnärerna Vasilij Kandinskij och Marc Chagall.
Tillbaka i Moskva började Lisitskij arbeta för en arkitektfirma ledd av Boris Velikovskij och Roman Klein. Samtidigt studerade han vid Rigas tekniska universitet som tvingats evakuera sin verksamhet till Moskva på grund av kriget. Den 3 juni 1918 examinerades han som ingenjör i byggnadsteknik från skolan och började genast arbeta som assistent vid olika arkitektfirmor. Under denna period tog han aktivt del i den judiska kulturen som upplevde en renässans efter avskaffandet av det ryska imperiets antisemitiska lagar. Den nya provisoriska regering som tillsattes 1917 avskaffade bland annat lagarna som förbjöd tryck av hebreiska bokstäver och som förvägrade judar att bli ryska medborgare. El Lisitskij hängav sig nu åt judisk konst och ställde ut verk av judiska konstnärer, reste till Mogiljov för att studera traditionell arkitektur och ornament i gamla synagogor samt illustrerade ett flertal barnböcker på jiddish.
Den första bok som han formgav var Sihas hulin: Eyne fun di geshikhten, publicerad 1917, där han inkorporerade hebreiska bokstäver med tydlig inspiration från art nouveau. Hans nästa bok, publicerad 1919, var en bilderbok som utgick från den traditionella judiska påsksången Had gadya. I denna bok introducerade El Lisitskij ett typografiskt koncept som han skulle komma att använda sig av även i senare formgivning, där han låter färgen på karaktärerna överensstämma med färgen på de ord som är kopplade till karaktärerna. På sista sidan avbildas "Guds hand" som slår ihjäl dödsängeln som bär tsarkronan. Bilden har tolkats som en representation av judarnas revansch i och med Tsarrysslands fall i samband med den ryska revolutionen 1917.Perloff 2005 Bilden av "Guds hand" skulle på olika sätt återkomma i hans verk genom hela hans karriär, där det tydligaste exemplet nog är självporträttet Konstruktören, som är ett fotomontage från 1925.
Avantgarde Suprematismen och UNOVIS thumb|stående|Suprematistiskt måleri från 1915 av Malevitj. I maj 1919 återvände El Lisitskij efter en inbjudan från konstnärskollegan Marc Chagall till Vitebsk för att arbeta som lärare i grafisk design, grafik och arkitektur vid den nystartade Allmänna konstskolan, som grundats av Chagall och Malevitj. På skolan engagerades Lisitskij att designa och trycka propagandaaffischer. Senare föredrog han att tala tyst om denna period, förmodligen för att huvudfokus för dessa affischer var Lev Trotskij.Shatskikh (2007) sid:62 Idag behandlas dock dessa affischer utifrån sin stora mängd, som en egen separat genre inom hans konstnärliga produktion.Shatskikh (2007) sid:63
Chagall bjöd även in andra ryska konstnärer, bland andra Kazimir Malevitj och El Lisitskijs förre lärare Jehuda Pen. Men det var inte förrän i oktober 1919 som Lisitskij på ett ärende i Moskva lyckades övertyga Malevitj att flytta till Vitebsk.Shatskikh (2007) sid:66 Hans flytt sammanföll med vernissagen av den första utställningen i Vitebsk sammanställd av Chagall.Shatskikh (2007) sid:70 Efter att ha experimenterat med impressionism, primitivism och kubism övergick Malevitj till att utveckla och aggressivt förespråka sina egna idéer kring suprematismen. Suprematismen som tog sin utgångspunkt i kubofuturismen hade han utvecklat sedan 1915 och den vände sig emot alla försök till representationer av naturen och dess former och fokuserade istället på att försöka skapa tydliga geometriska former. Inspirerad av Malevitj förändrades Lisitskijs konstnärliga uttryck mot en mer abstrakt konst, vilket inte alls uppskattades av den lokala publiken eller det lokala konstlivet och inte heller av Chagall, vilka istället föredrog figurativ konst.Shatskikh (2007) sid:71 Efter ett tag bytte Malevitj ut skolans klassiska utbildningsprogram mot sina egna suprematistiska teorier och tekniker. Chagall förespråkade ett mer klassiskt ideal och El Lisitskij, fortfarande lojal med Chagall, slets mellan dessa två konstnärliga förhållningssätt men till slut valde El Lisitskij suprematismen och bröt med den traditionella judiska konsten. Kort därefter lämnade Chagall skolan. thumb|left|stående|Designskiss av Malevitj för ridån till operan Segern över solen. thumb|left|stående|Designskiss av Malevitj för en av skådespelarnas klädsel. El Lisitskij hängav sig nu åt suprematismen till fullo och tillsammans med Malevitj utvecklade de rörelsen. Bland annat formgav Lisitskij Malevitjs bok Om nya system i konsten (О новых системах в искусстве), vars design Malevitj hyllar i ett brev i december 1919.Shatskikh (2007) sid:78-79 Lisitskijs kanske mest kända verk från den här perioden är propagandaaffischen Besegra de vita med den röda kilen (Клином красным бей белых) från 1919. Denna affisch är samtida med det ryska inbördeskriget, som främst utkämpades mellan "de röda" (kommunisterna och revolutionärerna) och "de vita" (monarkisterna, konservativa och liberaler som motsatte sig oktoberrevolutionen). Bilden av den röda kilen som splittrar den vita formen var tydligt politisk och var El Lisitskij första stora steg bort från Malevitjs representationsfria suprematism och mot hans egen nya stil. Lisitskij formulerade detta som: "Konstnären konstruerar en ny symbol med sin pensel. Denna symbol är inte en igenkännbar form av något som tidigare förfärdigats eller redan existerar – det är en symbol för en ny värld, som byggs och skapa av folket."Tupitsyn (1999) sid:9 thumb|stående|Gruppfoto av UNOVIS från 1920. I mitten ses Malevitj och i bakgrunden hänger den svarta kvadraten som blev till en symbol för gruppen. Den 17 januari 1920Shatskikh (2007) sid:92 grundade Malevitj och El Lisitskij den kortlivade Molposnovis (Unga anhängare av den nya konsten), vilket var en protosuprematistisk organisation med studenter, professorer och andra konstnärer. Efter en stormig dispyt mellan de "unga" och "gamla" generationerna och efter två namnbyten omskapades gruppen i februari till att bli UNOVIS (УНОВИС).Shatskikh (2007) sid:93Malgrave (2005) sid:239 Namnet är en förkortning av Утвердители нового искусства: Utverditeli novogo iskusstva, som ungefär skulle kunna översättas till "Ja till den nya konsten". Några av medlemmarna utöver Malevitj och El Lisitskij var Ilja Tjasjnik och Vera Jermolajeva. Under Malevitj ledarskap arbetade de med en suprematistisk balett koreograferad av Nina Kogan och med att återuppsätta den futuristiska operan Segern över solen (Победа над Cолнцем; pobeda nad solntsem) av Michail Matiusjin och Aleksej Krutjonych från 1913. Hela gruppen valde att tillskriva kollektivet allt arbete och det mesta som skapades undertecknades inte med namn eller signaturer utan med gruppens svarta kvadrat. Medlemmarna började också bära den svarta kvadraten som en symbol på sina kläder.Shatskikh (2007) sid:111. Denna symbol var en hommage till Malevitj och hans målning "Den svarta kvadraten" och det kollektivistiska greppet fungerade som en symbolisk omfamning av det kommunistiska idealet. I en tidig pamflett från 1919 står det "Bär den svarta kvadraten som en markör för världsekonomin. Rita den röda kvadraten på din arbetsplats som en markör för världsrevolutionen inom konsten." Signaturen El Lisitskij (Эль Лисицкий) dyker också upp här för första gången, i den handgjorda trycksaken Almanach UNOVIS (Альманах УНОВИС), som kom ut i två nummer under mars och april 1920.Shatskikh (2007) sid:125 Trycksaken innehåller bland annat den manifestliknande texten Observera: inte för den här boken (Примечание не к этой книге) där han jämför boken med arkitektur men att boken istället byggs av typografisk teknik. Han skriver vidare att den ideala samtida boken inte går att uppnå med den teknik som var tillgänglig just då och att han egentligen skulle vilja trycka upp sina böcker i mycket större upplagor. Han skriver också: "Boken når hjärnan via ögonen, inte öronen, varför stigarnas vågrörelser är mycket snabbare och intensivare. Om jag (sic) bara kunde sjunga genom munnen med en bok (sic) kunde jag visa mina olika skepnader."Shatskikh (2007) sid:122