Sveriges Flickors Scoutförbund (SFS) var det först bildade svenska flickscoutförbundet, och även det som kom att samla huvuddelen av de svenska flickscouterna under sin existens 1913-1960. Förbundet gick 1960 ihop med pojkscoutförbundet Sveriges Scoutförbund, och tillsammans bildade de det nya förbundet Svenska Scoutförbundet, för både flick- och pojkscouter.
Starten för svensk flickscouting alt=|miniatyr|De första flickscoutledarna, lärarna på Wallinska skolan Esther Laurell (Sem), Signe Hammarsten (Ham) and Emmy Grén-Broberg (Bro). Ganska snart efter att den första pojkscoutverksamheten uppstått i Sverige under 1909 luftade olika personer tankar på flickscouting. Vid ett föredrag om scouting på Kvinnornas diskussionsklubb den 1 april 1910 uttalade sig mötet ”varmt för att rörelsen utsträcktes äfven till flickorna, hvilkas fysiska uppfostran ofta försummades och hvilka saknade tillfälle att få njuta af naturen.” Även Elin Wägner skrev några veckor senare om scoutmetodens lämplighet för flickor, och att samhället borde ha lika stor nytta av kloka, starka, hurtiga och goda kvinnor, som av de män som pojkscoutrörelsen fostrade.
Svensk flickscouting kom att ta sin början på Wallinska skolan, en privat flickskola i Stockholm. Några av skolans elever, Gerda Blomberg, Elin Fris och Signe Geijer, tyckte att scouting verkade spännande, och ordnade flera föreläsningar på skolan av pojkscoutledare i slutet av 1910 och början av 1911. Under våren 1911 kom scoutverksamheten i gång, sedan de lyckats övertala tre av sina lärare, Esther Laurell, Signe Hammarsten och Emmy Grén-Broberg att bli deras scoutledare. Den 18 november 1911, efter några månaders verksamhet, grundades Wallinska skolans scoutförening.
I oktober 1912 reste Gerda Blomberg och kårchefen Emmy Grén-Broberg till England för att studera scouting där. Inspirationen från resan ledde bland annat till att Emmy Grén-Broberg började ordna scoutledarutbildningar, men hon tog även initiativ till en organisation för de flickscoutföreningar som började uppstå på olika platser i Sverige. Den 26 mars 1913 bildades Sveriges Flickors Scoutförbund i Stockholm av representanter för ett flertal flickscoutkårer.
Pojkscouternas inställning till flickorna Det var inte självklart för medlemmarna i pojkscoutrörelsen hur de skulle förhålla sig till flickscouting. Visserligen hade scoutings grundare, Robert Baden-Powell, redan i första kapitlet av Scouting för boys konstaterat att även kvinnor kunde bli utmärkta scouter (han nämner bland annat Florence Nightingale). Ändå ställdes han, enligt uppgift ganska förvånad, inför fullbordat faktum när flickor i scoutdräkt dök upp på en av de första stora scoutsamlingarna i Kristallpalatset i London.
Det var heller inte givet att pojkscouterna skulle välkomna flickor och kvinnor i scoutrörelsen. Scouting som Baden-Powell beskrivit den i originalutgåvan av Scouting for Boys var till en inte oväsentlig del en träning i manlighet för att kunna försvara det brittiska imperiet och förhindra att det gick samma öde till mötes som en gång Romarriket. Och som Baden-Powell själv uttryckte saken i boken: ”Manliness can only be taught by men, and not by those who are half men, half old women.”
Pojkscoutrörelsens rekordartade tillväxt och spridning under de första åren kan förklaras av att ett samhälle i snabb förändring skapade en kris för den tidens manlighet. I en situation där kvinnors rättigheter ökade och kvinnors utrymme växte tilltalades många män av möjligheten till en strukturerad verksamhet med möjligheter gestalta en explicit manlighet, och även få sin egen manlighet bekräftad.
I det perspektivet är det inte förvånande att inställningen till flickscouting var avvaktande hos många pojkscoutledare. Ebbe Lieberath, Sveriges Scoutförbunds första scoutchef, uttryckte i början av 1912 att han såg det som otänkbart med någon gemensam scoutverksamhet för flickor och pojkar. Enligt hans sätt att se det var vare sig scoutings metod eller program lämpade för flickor.
Flickscoutverksamhetens innehåll och utveckling
Bakgrund och sammanhang En självständig svensk flickscoutrörelse var av flera anledningar inte okontroversiell åren före första världskriget. Första vågens feminism växte sig stark även i Sverige årtiondena runt sekelskiftet i form av en rad organisationer av och för kvinnor, där Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (grundad 1902) var en av de mest framträdande. Utvecklingen mot ökad jämställdhet innebar många motreaktioner och bakslag: 1906 beslutade regeringen till exempel att de kvinnliga folkskollärarna, en av landets största grupper av professionella yrkesarbetande kvinnor, skulle ha lägre lön än sina manliga kollegor, från att tidigare ha haft lika lön.
Scoutrörelsen, å sin sida, hade enligt Baden-Powell till syfte att verka samhällsbevarande genom att utbilda goda medborgare. Det framgår redan av underrubriken till Scouting for boys: ”A handbook for instruction in good citizenship”. Samtidigt som svensk flickscouting uppstod i och verkade i en miljö starkt präglad av den tidens kvinnorörelse (Wallinska skolan var en av landets första privata flickskolor och med sin dimissionsrätt för studentexamen 1874 hemvist för generationer av huvudstadens välutbildade kvinnor), var scoutrörelsens ideologi att motverka samhällsomvälvning. Redan i april 1910 hade en skämtteckning publicerats i Stockholms Tidningen där några flickor som scouter bland annat marscherade under paroller för kvinnlig rösträtt, som en bild av den potentiella radikalitet som många såg i en flickscoutrörelse. miniatyr|Wallinumkårens patrulledare på Södertuna 1915: Margaretaflätor är på modet, och de långa kjolarna var på den tiden en obligatorisk del av flickscoutdräkten. Eftersom själva flickscoutverksamheten riskerade att stämpla de deltagande flickorna som okvinnliga när de deltog i en verksamhet skapad för att fostra i manlighet genom friluftsliv och äventyr, betonade de första flickscoutledarna så kallad könskomplementaritet, det vill säga att män och kvinnor tillskrivs olika, men varandra kompletterande egenskaper. Det blev också viktigt för SFS företrädare att betona att flickscoutings verksamhet, det så kallade scoutprogrammet, innebar träning i vad som ansågs som typiskt kvinnliga egenskaper.
Det första flickscoutprogrammet Scoutprogrammet i SFS tappning kom att ha vissa särdrag på grund av det sammanhang det skapades i:
Medborgarskapsbegreppet, som var så centralt hos Baden-Powell, användes knappt alls i SFS tidiga scoutprogram. Kvinnlig rösträtt var ännu inte införd i Sverige, och kvinnans politiska medborgarskap var en politiskt laddad fråga. Friluftslivet som del i scoutmetoden var inte särskilt framträdande, och friluftslivet mindre avancerat än motsvarande samtida pojkscoutprogram. Den tidiga flickscoutingen innebar som regel att scouterna övernattade inomhus, i stugor eller lador. Detta inte för att det ansågs vara för svårt för flickscouterna att bo i tält, utan för att det sågs som opassande för flickor att tälta. Det var inte naturen i sig som var hotet mot flickscouterna, utan de okända, potentiellt farliga människorna som kunde tänkas uppehålla sig i den. SFS första instruktionsbok från 1924 bara tar upp inomhusboende i avsnittet om läger. Klassproven, som var den huvudsakliga styrningen av verksamhetens innehåll, saknar helt moment om de kunskaper som behövs för att bo i eller resa tält. Textilarbeten fick stort utrymme: Redan i tredjeklassprovet ingick till skillnad från hos pojkscouterna att kunna stoppa strumpor och för att bli förstaklassflickscout krävdes att man själv kunde sy sin egen scoutblus. Relativt omfattande krav ställdes på kunskaper i matlagning: Medan en pojkscout i förstaklassprovet skulle kunna tillreda stekt eller kokt fisk, köttbullar, kolbullar, fruktsoppa och bröd, skulle flickscouten därutöver kunna baka bröd, laga några ytterligare maträtter samt inte minst ”kunna ordna matserveringen praktiskt och trevligt”.
miniatyr|Wallinums flickscouter ägnar sig åt tagling under en utfärd till Säby gård i Jakobsberg 1915. Scoutfärdigheterna som prövades i klassproven ansågs vara ”sådant, som varje människa behöver kunna för det vardagliga livet” men de fick inte komma i vägen för verksamhetens syfte, som var karaktärsdaning och att uppfylla scoutlagens mål.
Scoutlagen och flickscoutings syfte En av de allra första syftesbeskrivningarna för flickscouting gjordes i pojkscoutförbundets tidning Scouten 1913, redan före bildandet av SFS: ”Flickscoutings mål är att öva den kvinnliga ungdomen i hurtighet, beslutsamhet, självständighet, tjänstaktighet o.s.v., men alls icke att skapa något slags genus neutrum eller pojkparodier. Tvärtom vill den tillvarataga och utveckla just det kvinnliga såsom kvinnligt, och förty inriktar den sig i valet av medel på träning i sådana färdigheter, som höra särskilt samman med kvinnokönets livsuppgifter. Flickscouting är sålunda en uppryckning och uppfostran till det praktiska.”
I citatet blir det tydligt hur de aktiviteter som flickscoutverksamheten innebar behövde försvaras gentemot kritiken att de var okvinnliga i en fostrande verksamhet. Det görs genom ett könsrollskomplementärt resonemang och en försäkran om att verksamheten syftar till att fostra in i en traditionell kvinnoroll. Det var viktigt att betona att flickscouterna var såväl scouter som flickor, det vill säga att det faktum att flickorna blev scouter inte innebar att de upphörde att vara flickor.
Det främsta uttrycket för verksamhetens syfte var dock scoutlagen, där målet med den fostrande verksamheten sammanfattades i tio punkter:
En scoutflicka talar alltid sanning och sviker aldrig sitt ord. En scoutflicka besinnar alltid sin plikt mot Gud och fosterlandet. En scoutflicka lyder villigt sina föräldrar, lärare och förmän. En scoutflicka är vänlig, uppmärksam och hövisk, samt hjälper andra, särskilt de svaga En scoutflicka är god kamrat och vän med varje annan scoutflicka. En scoutflicka är djurvän. En scoutflicka är rask och samvetsgrann i sitt arbete samt vid gott humör, även om hon har svårigheter att övervinna. En scoutflickas levnadssätt är enkelt och rent, hennes uppträdande flärdfritt, hennes dräkt enkel. En scoutflicka är sparsam för att kunna reda sig själv och hjälpa andra. En scoutflicka gör sin plikt utan tanke på belöning.
Även om flickscoutrörelsen som sådan kunde uppfattas som ett hot mot den bestående ordningen genom att låta flickor göra saker som inte var kvinnligt könskodade, signalerade scoutlagen som verksamhetens ändamålsbeskrivning en lojalitet med det befintliga samhällets värderingar och institutioner, liksom dess syn på individens uppgift i detta.
1925-1939: Tillväxt och en del av en internationell flickscoutrörelse Under decenniet efter SFS grundande 1913 var verksamheten väldigt blygsam till omfattningen. Förbundet räknade runt 1000 medlemmar, och de egna resurserna var starkt begränsade. 1921 avgick Emmy Grén-Broberg som flickscoutchef, och posten var sedan vakant i två år, tills Mary Lagercrantz tillträdde.
Medlemsantalet ökar I mitten av 20-talet började SFS växa kraftigt medlemsantalsmässigt: Från cirka 2000 medlemmar 1925 nådde man drygt det dubbla fem år senare, drygt 8000 i mitten av 30-talet och över 12000 1940. Ökningen sammanföll i tiden med att förbundet fick resurser från olika håll, samtidigt som medlemsökningen i sig naturligtvis genererade resurser i form av både ökade medlemsavgifter och ökad synlighet i samhället.
Några av orsakerna till och följderna av medlemsökningen under dessa år var:
Verksamhetens åldersspann växte genom att seniorscouting (för flickor över 16 år) och blåvingeverksamhet (för flickor i åldern 8-11 år) började organiseras i slutet av 1920-talet. En resesekreterare anställdes som delvis avlönades av Svenska kyrkans Diakonistyrelse. Den första handboken, Instruktionsbok för flickscouter, publicerades 1924, efter att ha väntat på trycket i flera år på grund av ansträngd ekonomi.