Hajar är en av tre grupper broskfiskar, med omkring 534 kända arter. De lever i huvudsak i havet men ett fåtal arter har perioder i sötvatten.
Typiskt för hajar är att de saknar simblåsa men istället har andra lösningar på flytkraft. Bland annat har de en stor oljefylld lever och ett lätt skelett i form av brosk. Trots detta sjunker de flesta hajar om de slutar simma, och hajar som lever där vattendjupet är stort simmar därför hela tiden. Vissa hajarter är också tvungna att konstant simma för att kunna andas; dessa kallas för obligata ramventilerare. Drygt 200 hajarter är helt bottenlevande medan drygt 200 arter lever både på botten och i det öppna vattnet och endast 25 arter lever enbart i öppet vatten. Hajar har 5–7 gälspringor och en stor stjärtfena och en eller två ryggfenor. Alla hajarter har inre befruktning, en del föder utvecklade ungar medan andra lägger ägg.
Mest känd är kanske vithajen. Andra kända arter är tigerhaj, tjurhaj, hammarhaj och gråhaj. Vetenskapligt sett är citronhajen den mest studerade. Hajar har rykten om sig att attackera, döda och äta människor. De flesta hajarterna är dock helt ofarliga för människor och människan tillhör inte heller hajarnas naturliga föda. Generellt är människan ett större hot för hajarna.
Kännetecken Allmänt Nära 300 av hajarterna blir inte större än 1 meter, drygt 50 arter blir mellan 1 och 1,5 meter, 50 av arterna blir 1,5–3 meter och 25 arter blir över 3 meter.Leonard JV.Compagno, John A.Musick, Melaine M.Harbin. 2004 "Historical zoogeography of Selachii" Webb: https://web.archive.org/web/20041111084047/http://www.vims.edu/fish/faculty/pdfs/Zoogeog%20Selach%20Ch%20CRC%20Book.pdf De två minsta hajarterna är dvärgkäxa och dvärgpigghaj vilka blir 15–17 centimeter långa. Världens största haj är valhajen där en vuxen individ normalt mäter mellan 6 och 10 meter.Leonard Compagno, Marc Dando, Sarah Fowler. 2003 "Sharks of the world" sida 174 Den längsta säkert uppmätta valhajen var dryga 12 meter.
Tänder höger|miniatyr|Tigerhajens snedställda och räfflade tänder är anpassade för att såga sig genom kött. Tänder hos hajar och rockor är lyodonta, vilket innebär att de inte är fastgjutna i käkarnas brosk. Tänderna sitter istället förankrade i vävnaden som täcker käkbrosket.William C.Hamlett. 1999 "Sharks, skates and rays - the biology of elasmobranch fishes" sida 58-60 Tänder hos hajar är vanligen arrangerade i rader; de kan också forma stora tandplåtar för att krossa födan. I vissa arter är tänderna hos juveniler och vuxna individer olika och hos många skiljer de sig till och med mellan könen. Hos de flesta hajar är det de två främsta raderna som är funktionella rader men vissa arter kan ha upp till åtta funktionella rader. De icke funktionella tänderna är ersättningständer som fortfarande växer. Hos de flesta hajar finns det totalt mellan 20 och 30 rader, och antalet varierar på varje rad mellan 1 och 300 (valhajen).Jeffrey C.Carrier, John A.Musick, Michael R.Heithaus. 2004 "Biology of sharks and their relatives" sida 186 Hajar byter alltså hela tiden ut sina tänder. Tandersättningshastigheten skiljer sig mellan arter och beror på ålder hos djuret, diet, säsongsvariationer och vattentemperatur. De flesta hajar byter ut en par tänder i taget men hos vissa förloras hela rader åt gången. Citronhajens ungar byter ut tänderna i över- och underkäke var åttonde dag (detta i fångenskap). Den längsta tiden för utbyte av tandrad som rapporterats är 5 veckor, detta gällande småfläckig rödhaj. Undersökningar (Luer) på juvenila sköterskehajar visar att ersättningshastigheten av tänder var mer än dubbelt så långsam på vintern jämfört med sommaren. Tandstorleken ökar med hajens storlek (Moss 1967). Detta innebär att ersättningshastigheten borde vara som högst när hajen är liten och växer snabbt. Det är alltså möjligt att uppskatta längden på hajen bara genom att titta på tänderna. Det kan dock vara stor variation på största tanden hos lika långa individer av samma art hos fossila hajar.
Vissa tänder lämpar sig för att spetsa, greppa, knipsa och slita bytet i stycken. Hos exempelvis sandtigerhajen och makohajen är tänderna spetsiga och sylformade, lämpliga för att spetsa fisk eller bläckfisk och hålla kvar födan. Andra tänder som hos exempelvis vithajen är triangulära, plåtlika och sågtandade och lämpar sig bäst att såga med. Dessa tänder är starka nog att slita loss köttstycken från djur större än de själva. Båda dessa typer av tänder kan finnas i samma haj, detta hos exempelvis några hajar inom släktet Carcharhinus och ordningen gråhajartade hajar (Carharhiniformes). Hundhajen har rader med långa avtrubbade tänder som används för att krossa blötdjur och kräftdjur. Tjurhuvudhajar och vissa hammarhajar har både spetsiga tänder och krosständer.
Förutom tänder i munnen har hajar tänder över hela huden, vilka kallas plakoidfjäll eller hudtänder. De vanliga tänderna tros ha utvecklats från dessa plakoidfjäll. Hudtänder är strukturellt liknande vanliga tänder och har ett hårt yttre hölje av emalj, under detta lager finns dentin, nervceller och blodkärl. Hos de flesta hajar bildar dessa plakoidfjäll ett komplett "överdrag" över kroppen. Huden hos vissa hajar är så grov att ett bytes hud kan skrapas av vid kontakt med hajen. Hajhud har torkats och använts som sandpapper; detta papper, som kallas "shagreen", används till att polera trä.
Lorenzinska ampuller Hajar har fler sinnen än människan. De har även ett sjätte sinne som ibland kallas för det elektriska sinnet. Alla levande djur skickar ut små elektriska impulser. Dessa känner hajen av genom små porer som kallas för Lorenzinska ampuller. Dessa är fyllda med gelé och sitter över hela kroppen men främst i nosen. Genom dessa porer kan hajen alltså känna av fiskar och andra djur trots att de är utom synhåll, vilket hjälper dem när de jagar. Man tror att detta elektriska sinne också hjälper dem att navigera.
Utbredning
De olika arterna av hajar förekommer i alla oceaner och angränsande havsområden. De iakttas ofta nära kusten där deras tillgång till föda är hög. Hajar förekommer även i det öppna havet och i djuphavet. En del arter är specialiserade på byten som lever i den bentiska havszonen nära oceanens botten och andra arter på byten som förekommer i de fria pelagiska vattenmassorna.
Se även: Lista över hajar i svenska vatten
Systematik Evolution miniatyr|vänster|En samling av fossila hajtänder Avsaknad av simblåsa hos hajarna influerade förmodligen evolutionen av stora fenor och även deras speciella kroppsform. Det kan också ha påverkat utvecklingen av broskskelett, allt detta reducerar dess tendens att sjunka. Under lång tid var det föreslaget att brosk utvecklades innan djur kunde bilda ben. Men det troligaste är att det är en evolutionär specialisering som gör skelettet starkt, lätt och elastiskt vilket innebär att det krävs mindre energi för att flytta kroppen. Hajar har inte många delar som fossiliserar väl men ett av de vanligaste fossila fynden bland ryggradsdjuren är dock hajtänder och plakoidfjäll. Mellan två och tre tusen arter hajar har beskrivits. Denna siffra är inte helt exakt eftersom evolutionär förändring hos hajar är långsam och det är väldigt svårt att avgöra var en art slutar och var en annan börjar.
De äldsta säkra fossila spåren av hajar är i form av plakoidfjäll från tidig silur, omkring 420 miljoner år sedan. Liknande tidigare fynd har gjorts, men det råder delade meningar bland paleontologerna om dessa verkligen är från äkta hajar. Eftersom endast enstaka fjäll har återfunnits, är kunskapen om hajarna från denna tidsperiod mycket bristfällig. De första hajtänderna som hittats är från devon. Dessa tänder var tvåspetsiga men vilken haj som är ägaren till dem råder det delade meningar om. Den äldsta hajskallen är från mitten av Devon och tillhörde en Xenacant (ormhaj), en ålliknande haj som levde i sötvatten med bentisk livsstil. De flesta hajar från sen Devon levde i sötvatten till skillnad från dagens hajar. Xenacanter eller ormhajar hade en märklig pigg bakom huvudet, Xenacant betyder just ”strange spine”. Andra kännetecken på ormhajar var diplodonta (två spetsiga) tänder och symmetrisk caudalfena (stjärtfena). En annan Xenacant var antarctilamna, vilket betyder lamnid haj (håbrandsartad haj) från Antarktis. Xenacanterna dök upp i Devon och försvann utan ett spår i Trias. En annan grupp av hajar var Ctenacanterna, vilka hade en pigg som var cylindrisk och ornamenterad med små vassa, tandlika utskott. De hade mer hajliknande kropp och kladodonta tänder (flerrotade). Cladoselache är det mest kända släktet ifrån Paleozoikum, dessa hajar hade en kombination av ancestrala och deriverade karaktärer. De fanns samtidigt som Ctenacanterna och 50 miljoner år före Xenacanterna. Kroppen var enbart stödd av ryggsträng (stödjande skelettstav), men broskbågar skyddade ryggmärgen. Som många förhistoriska hajar hade den kort avtrubbad nos, terminal mun, långa käkar, kladodonta tänder, distinkt pigg framför dorsalfenor (ryggfenor). Den hade också kölar längs sidorna och halvmåneformad caudalfena (stjärtfena). Detta är vanligt hos dagens snabbsimmande hajar, exempelvis makohajen. Man tror därför att Cladoselache var en snabbsimmande jägare. Piggarna framför ryggfenorna tros ha minskat motståndet mot vattnet. Cladoselache hade sparsamt antal hudtänder, hudtänder som fungerar som skydd, förstärkning av muskelfästen och minskad friktion mot vattnet. Varför behövde de inte så många hudtänder? Ett svar kan vara att med mindre hudtänder väger man mindre och därmed flyter bättre. Man har inte hittat könsrullar på Cladoselache, men detta kan förstås bero på att man bara hittat hondelar.
Ett välkänt släkte från Mesozoikum är Hybodys från sent Trias. Det finns kompletta skelett bevarade på över 2 meter. På många sätt liknar de dagens hajar förutom att de har terminal mun och heterodonta tänder. De främre tänderna hade långa ganska vassa spetsar i mitten med omgivande mindre spetsar. Dessa tänder användes för att stycka och döda mjuk föda. De bakre tänderna var mer trubbiga och användes för att krossa skal. Av dagens hajar är det tjurhuvudhajar som har liknande tänder, de äter småfisk, krabbor, sjögurkor, blötdjur, räkor, musslor, ostron. Hybodonterna uppvisade också förändringar i bröst och bukfenor som gjorde dem mera rörlig än hajarna från Paleozoikum. Fenorna kunde användas till manövrering på ett sätt som var omöjligt för hajar med mera stela fenor så som Cladoselache. Utspridningen av hajar i Mesozoikum medförde också förändringar av stjärtfenan och tillkomsten av analfena. Musklerna och skelettstrålarna i stjärtfenan gav dem mer flexibilitet. Detta betydde att undersidan av stjärtfenan pendlade efter när hajen rörde fenan från en sida till den andra. Detta resulterade i uppåt–framåt-kraft vilket kunde lyfta en haj från vilande position eller reducera tendensen att sjunka när den simmade.