Porsche 917 är en sportvagn, tillverkad av den tyska biltillverkaren Porsche mellan 1969 och 1973. Den gav Porsche totalsegrarna i Le Mans 1970 och 1971 och bidrog till att Porsche vann världsmästerskapen för sportvagnar åren 1969, 1970 och 1971 tillsammans med Porsche 908. Motorn var Porsches första 12-cylindriga motor och slagvolymen var på 4,5, 4,9 eller 5,0 liter. 917/30 modellen kunde accelerera 0 – 100 km/h på 2,3 sekunder, 0 – 200 km/h på 5,3 sekunder och hade en toppfart på över 390 km/h. Bilen har gått till sportvagnshistorien som en av de framgångsrikaste sportvagnsmodellerna någonsin. Under de tre officiella säsongerna startade den i 21 tävlingar och vann inte mindre än 14 av dessa.
Bakgrund Porsche 917 skapades efter förändringar i FIA:s reglemente för sportvagnsprototyper inför 1969. De nya reglerna tillät bland annat en motorvolym på upp till 5 liter för bilar byggda i 50 exemplar. FIA sänkte inför 1969 kravet på antalet byggda bilar till 25 exemplar, vilket fick Porsche att bygga en efterföljare till 904, 907 och 908-modellerna.
Utveckling
917 Den nya modellen presenterades den 12 mars 1969 på Internationella bilsalongen i Genève vitlackad med grön front i Automobile Club de Suisse:s bås och den utannonserades med ett försäljningspris på 140 000 D-mark till kund eller motsvarande priset av 10 st Porsche 911 vid denna tid. Representanten för FIA, (Federation Internationale de l'automobile), Dean Delamont, sa till Porsche att han ville se 25 st färdigbyggda Porsche 917 klara att tävla i sportvagnsklassen eftersom Porsche anmält till FIA att man avsåg att ställa upp och tävla i Sportvagns-VM med bilen. Delamont sa att han skulle återkomma om fyra veckor till Porschefabriken för att kontrollera att Porsche verkligen lyckats tillverka rätt antal bilar och att dessa uppfyllde FIA:s reglemente eftersom satsningen att bygga 25 stycken 5,0 liters bilar var både högst oväntad men även mycket riskfylld ekonomiskt för Porsche. Porsche hade tidigare vunnit Sportvagns-VM varje år sedan 1963 i klassen upp till 2 liters slagvolym med sex och åttacylindriga motorer men nu så ville man slå Ford och Ferrari i de högre klasserna och vinna Le Mans. Ferdinand Piëch som då arbetade som ingenjör på Porsches utvecklingsavdelning visade upp 25 färdigbyggda bilar för FIA:s förvånade funktionärer den 20 april 1969 uppställda på rad utanför fabriken i Zuffenhausen, han visade upp 25 st nycklar till bilarna och erbjöd dem även att provköra vilken bil som helst vilket de avböjde. Därefter fick man klartecken att börja tävla den 1 maj 1969 av FIA.
För att hålla nere kostnader och utvecklingstid var motorn i Porsche 917 en utveckling av föregångarna och var konstruerad av Dr.Ing.h.c. Hans Mezger och Paul Hensler. Motorn var Porsches första luftkylda motor med tolv cylindrar och kraften togs ut i mitten av motorn, liksom kamdrevsdrivningen av de fyra överliggande kamaxlarna, istället för som normalt i svänghjulsänden. Den uppfattas därför som två sammankopplade sexcylindriga motorer. Trots att motorn var platt, som hos föregångarna, var det ingen äkta boxermotor, utan snarare en V-motor med 180° mellan cylinderbankarna. Boxermotorn har en egen vevaxelbult för varje vevstake, men i V-motorer delar två vevstakar på samma vevaxelbult. Vevaxeln hade åtta ramlager. Varje cylinder hade dubbla tändstift, motorn dubbla tändfördelare och bränsleinsprutningen var av märket Bosch och var av mekanisk typ med 12 kolvar i dubbla rader. Motorvolymen var i sitt ursprungliga utförande på 4,5 liter, men till den andra tävlingssäsongen förstorades den till 5 liter. Vikten på motorn var 162 kg. Växellådan var fyra eller femväxlad med differentialspärr. En stor fläkt lades ovanpå motorn bakom föraren för att kyla motorn och värmen kunde bli upp till 70 grader i förarutrymmet i början av bilens utveckling. På grund av motorns storlek så satt föraren långt fram i bilen och hade fötterna framför framaxeln för att inte göra bilen för lång samt för viktfördelningens skull. 917 hade för sin tid en mycket avancerad teknik med olika komponenter tillverkade i lättmetaller som aluminium, magnesium och titan. Bromsarna var av fabrikat Ate med ventilerade skivor och bromsbalansen mellan fram och bakaxel kunde justeras inifrån bilen med ett reglage av föraren under körning. Stora ansträngningar gjordes för att få ner vikten så mycket som möjligt överallt i bilen, till exempel så var växelspaksknoppen gjord av balsaträ och till och med tändningsnyckelns grepp var urborrat för att väga så litet som möjligt. Bilen hade ett rörramschassi i lättmetall, (aluminium eller magnesium), som var permanent trycksatt med gas vilket kunde övervakas med en manometer, (i vissa versioner inifrån bilen av föraren), för att detektera eventuella sprickor i svetsfogarna och som endast vägde 37-47 kg, (beroende på version), och en kaross i glasfiber vilket gjorde den mycket lätt, endast 800 kg fulltankad. Bränsletanken rymde 120 liter. Tack vare den låga vikten och den kraftfulla motorn var 917 mycket snabb, men problem med aerodynamiken gjorde bilen instabil i hög fart. Under den första tiden ville Porsches bästa förare hellre köra 908:an som var mer lättkörd och förutsägbar i kritiska situationer. Porsche löste snart problemen, bland annat genom att införa en delad spoilervinge bak som följde fjädringsrörelserna. Karossens bakdel byttes ut efter banans utformning. På snabba, långsträckta banor som Le Mans användes en lång, slank variant (Langheck) som gav hög toppfart. På långsamma, kurviga banor som Nürburgring användes en kort variant (Kurzheck) som gav högt marktryck.
Porsche hade byggt 917-modellen, fullt medvetna om att femlitersbilarna skulle förbjudas efter 1971. Efter denna sista säsong lade Porsche ned sin satsning på sportvagns-VM och flyttade sitt intresse till Nordamerika.
917/10 USA-marknaden blev allt viktigare för Porsche och sedan man vunnit sportvagns-VM tre år i rad i tävlingar som huvudsakligen gick i Europa satsade man på den nordamerikanska CanAm-serien istället. Porsche utvecklade 917-modellen tillsammans med Penske Racing.
Medan FIA införde nya begränsningar av motorstorleken i sportvagns-VM, var reglerna i CanAm mycket liberala. Porschemotorn var liten i jämförelse med de inhemska V8-motorer som vanligtvis användes, men man valde att kompensera för detta med hjälp av turboladdning. Porsche började med att använda den ursprungliga 4,5-litersmotorn, men gick snart upp till fem liter. Chassit förstärktes för att klara av den extra kraften, liksom växellådan.
917/30 Till 1973 ökade Porsche på slagvolymen ytterligare. Under kvalen ökade man laddtrycket så att effekten översteg 1500 hk, men under tävlingarna ”nöjde” man sig med 1100 hk, för att motorn skulle hålla distansen ut. Detta är den starkaste sportvagn som använts i tävlingar och bilen står omnämnd i Guinness Rekordbok som den accelerationssnabbaste tävlingsbilen någonsin.
Porsche dominerade CanAm-serien totalt under 1972-73 och till 1974 infördes begränsningar av bränsleförbrukningen, med hänvisning till oljekrisen. Detta drabbade främst Porsches turbomotorer, som drog kopiösa mängder bränsle. Efter att ha kört säsongen 1974 med sugmotorer drog sig Porsche tillbaka från CanAm. Som ett sista bevis på bilens potential passade Mark Donohue på att slå hastighetsrekordet för tävlingsbilar på bana på Talladega Superspeedway i augusti 1975, med en snitthastighet på 355,9 km/h.
Tekniska data
Tekniska data917 (1969)917 (1970-71)917/10 (1971)917/10 (1972)917/30Motor: 12-cylindrig 180° V-motor12-cylindrig 180° V-motor med turbo Kylning: LuftkylningCylindervolym: 4494 cm³4907 cm³4494 cm³4907 cm³5374 cm³Borrning x slaglängd: 85,0 x 66,0 mm86,8 x 70,4 mm85,0 x 66,0 mm86,8 x 70,4 mm90,0 x 70,4 mmMax effekt vid varvtal: 520 hk vid 8 000 v/min600 hk vid 8 400 v/min850 hk vid 8 000 v/min1000 hk vid 8 000 v/min1100 hk vid 7 800 v/minMax vridmoment vid varvtal: 460 Nm vid 6 800 v/min600 Nm vid 6 500 v/min 931 Nm vid 4 600 v/min1098 Nm vid 6 400 v/min Ventilstyrning: Dubbla överliggande kamaxlar per cylinderrad, 2 ventiler per cylinderBränslesystem: Bosch bränsleinsprutningVäxellåda: 5-växlad manuell4-växlad manuellHjulupphängning fram & bak: Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar, krängningshämmareBromsar: Hydrauliska skivbromsarChassi & kaross: Fackverksram av aluminium med plastkarossFackverksram av magnesium med plastkarossHjulbas: 230 cm250 cmTorrvikt: 800 kg885 kg780 kg800 kgToppfart: 320 km/h360 km/h343 km/h385-409 km/hAcc. 0 – 100 km/h: 2,1 sAcc. 0 – 200 km/h: 5,3 sAcc. 0 – 300 km/h: 11,3 s
Tävlingsresultat Sportvagns-VM 1969