Denguefeber (eller bara dengue) är en myggburen infektion som orsakas av dengueviruset och är utbredd i tropiska och subtropiska områden. I många fall är infektionen asymptomatisk men om symptom uppstår börjar de ofta 3 till 14 dagar efter smittillfället. Exempel på symptom är feber, huvudvärk, mässlingsliknande hudutslag, muskelvärk och ledvärk, och smärtan kan vara mycket stor. Ibland utvecklas denguefeber till en av två livshotande varianter: blödarfeber med blödningar på grund av läckande blodkärl och låga nivåer av blodplättar (trombocyter), eller cirkulatorisk chock med farligt lågt blodtryck.
Denguefeber överförs av flera arter av stickmyggor inom släktet Aedes, främst A. aegypti. Viruset förekommer i fem varianter; infektion av en typ ger vanligen livslång immunitet mot den typen, men bara kort tids immunitet mot de andra. En efterföljande infektion med en annan typ ökar risken för allvarliga komplikationer. Förebyggande åtgärder mot sjukdomen är kan vara genom att reducera myggornas habitat, antal och begränsa exponeringen för myggstick. Det finns också vaccin mot denguefeber.
När en person har fått denguefeber kan denna i allmänhet tillfriskna bara genom att dricka tillräckligt mycket vätska, förutsatt att sjukdomen är lindrig eller måttlig. Om personen drabbats mer allvarligt kan intravenös tillförsel av vätska behövas (vätska som ges direkt in i en ven, med hjälp av nål och slangar), eller blodtransfusioner.
Sedan 1960-talet har allt fler personer fått denguefeber. Sjukdomen har kommit att bli ett världsomfattande problem sedan andra världskriget. Sjukdomen är vanlig i fler än 110 länder. Varje år får omkring 50–100 miljoner människor denguefeber, varav ungefär 500 000 utvecklar allvarliga symptom och av dem dör cirka 12 500–25 000 personer. Dödligheten har minskat kraftigt sedan 1990-talet.
De första beskrivningarna av denguefeber härstammar från år 1779. Under tidigt 1900-tal upptäckte forskare att sjukdomen orsakas av dengueviruset och att det sprids via stickmyggor.
Tecken och symptom miniatyr|stående=1.2|Bilden visar symptomen vid denguefeber. Cirka 80 % av de som infekteras med denguevirus visar inga symptom, eller bara lindriga symptom (som vanlig feber). Cirka 5 % av de som infekteras blir mer allvarligt sjuka. Hos några av dessa är sjukdomen livshotande. Symptomen uppträder efter omkring 3 till 14 dagar efter att en person exponerats för dengueviruset. Oftast uppträder symptomen efter 4 till 7 dagar.Gubler (2010), p. 379. Om en person återvänder från ett område där dengue är vanligt och får feber eller andra symptom senare än 14 dagar efter återkomsten, så har personen förmodligen inte dengue.
Denguefeber hos barn ger ofta samma symptom som vid vanlig förkylning eller magsjuka, till exempel kräkningar och diarré. Barn löper emellertid större risk att råka ut för allvarliga problem i samband med denguefeber.
Sjukdomsförlopp De klassiska symptomen vid denguefeber är plötslig feber, huvudvärk (ofta bakom ögonen), utslag och muskel- och ledvärk. Sjukdomens öknamn "benbrytarfeber" beskriver hur svår smärtan kan vara. Denguefebern uppträder i tre stadier: feberstadium, kritiskt stadium och tillfrisknande.WHO (2009), pp. 25–27. Under feberstadiet ses symptom såsom hög feber, huvudvärk och utslag. Det kritiska stadiet kännetecknas av vaskulärt läckage, blödningar, nedsatt leverfunktion och andra allvarliga konsekvenser.
Feberstadiet innebär hög feber, som ofta överstiger 40 grader Celsius, och förknippas med allmän värk och huvudvärk. Feberstadiet varar i allmänhet i två till sju dagar. Illamående och kräkningar kan också förekomma. I detta stadium får omkring 50–80 % av personerna med symptom hudutslag. Första eller andra dagen kan utslagen se rödflammiga ut på huden. Senare under sjukdomsförloppet (4 till 7 dagar) kan utslagen se ut som mässling. Små röda fläckar (petekier) kan framträda på huden. De här fläckarna försvinner inte då man trycker på huden. Dessa röda fläckar orsakas av brustna kapillärer. Den drabbade kan också blöda lätt från slemhinnorna i munnen och i näsan. Själva febern brukar gå ner för att sedan återkomma under en dag eller två. Detta mönster ser emellertid olika ut hos olika personer.
Hos vissa personer går sjukdomen in i en kritisk fas efter att den höga febern försvunnit. Den kritiska fasen varar vanligtvis i en till två dagar. Under denna fas kan vätska ansamlas i bröstet och i buken. Detta beror på att små blodkärl läcker. Vätskan ansamlas och cirkulerar inte längre i kroppen. Detta innebär att de vitala (viktigaste) organen inte får lika mycket blod som vanligt. På grund av detta fungerar organen inte normalt. Den drabbade personen kan också ha en allvarlig blödning (oftast i mag-tarmkanalen).
Färre än 5 % av de som fått dengue råkar ut för cirkulationssvikt, denguechocksyndrom eller hemorragisk denguefeber. Om personen har haft en annan typ av dengue tidigare ("sekundärinfektion"), har denna större risk att drabbas av dessa allvarliga problem.
Under tillfrisknandet återupptas vätskan som läckt ut från blodkärlen in i blodomloppet. Tillfrisknandet varar normalt i två till tre dagar. Personen mår ofta mycket bättre under detta stadium. Svår klåda och långsam hjärtfrekvens kan emellertid förekomma. Under detta stadium kan personen råka ut för vätskeöverbelastning (då för mycket vätska återupptas). Om detta drabbar hjärnan kan det orsaka konvulsioner eller ett förändrat medvetandetillstånd (då personens tankar, medvetenhet och beteende kan vara annorlunda än normalt).
Problem i samband med dengue Ibland kan dengue påverka andra kroppsfunktioner, antingen enskilt eller i kombination med de typiska denguesymptomen. En sänkt medvetandenivå uppträder i 0,5–6 % av de allvarliga fallen. Detta kan inträffa då dengueviruset orsakar en infektion i hjärnan. Det kan också inträffa då vitala organ, som levern, inte fungerar som de ska.
Andra neurologiska störningar eller sjukdomar har rapporterats hos personer med denguefeber. Till exempel kan dengue orsaka transversell myelit och Guillain-Barrés syndrom. Enstaka fall av infektion i hjärtat och akut leversvikt har också förekommit.
Orsak miniatyr|alt=Transmissionselektronmikroskopbild som visar dengueviruset|En starkt förstorad bild som visar dengueviruset (ansamlingen av mörka prickar nära mitten) Denguefeber orsakas av dengueviruset som hör till familjen Flaviviridae och till släktet Flavivirus. Det finns andra virus i samma familj som och också orsakar sjukdomar hos människor; till exempel gula febern-virus, West Nile-viruset, St Louis-encefalitvirus, japanskt encefalitvirus, kvalsterburna encefalitvirus, ”Kyasanur forest disease”-viruset och Omsk-hemorragiskt febervirus. De flesta av dessa virus sprids via stickmyggor eller via kvalster.
Överföring alt=Närbild på stickmyggan Aedes aegypti som sticker mänsklig hud|miniatyr|Stickmyggan Aedes aegypti som suger blod från en människa Dengueviruset överförs mest via stickmyggorna Aedes, i synnerhet via typen Aedes aegyptiWHO (2009), pp. 14–16.. Dessa stickmyggor finns i allmänhet mellan latituderna 35° nord och 35° syd, på en höjd under 1 000 meter. De sticker oftast dagtid. Ett enda stick kan infektera en person. Även myggorna Aedes albopictus kan sprida viruset.
Dengue kan också överföras från människa till mygga. Om en stickmygga sticker en infekterad person kan stickmyggan få denguevirus. Till en början finns viruset i cellerna som kantar stickmyggans mag-tarmkanal. Ungefär 8 till 10 dagar senare sprider sig viruset till stickmyggans spottkörtlar, som producerar saliv. När sedan stickmyggan sticker en människa går dess infekterade saliv in i människan, som därmed kan bli infekterad. Viruset tycks inte orsaka några problem för de infekterade stickmyggorna, som förblir infekterade livet ut. Stickmyggan Aedes aegypti är den som oftast sprider dengue. Den trivs nära människor och sticker hellre människor än djur.Gubler (2010), pp. 377–78. Den lägger också gärna sina ägg i tillverkade vattenbehållare.
Dengue kan spridas via infekterade blodprodukter och via organdonationer. Om en person med dengue donerar blod eller ett organ, som därefter ges till en annan person, kan den personen få dengue via det donerade blodet eller det donerade organet. I vissa länder, som i Singapore, är dengue vanligt. I dessa länder sprider mellan 1,6 och 6 av 10 000 blodtransfusioner dengue. Dengueviruset kan också överföras från mor till barn under graviditeten eller under födseln. Dengue sprids i allmänhet inte på andra sätt.
Risker Spädbarn och småbarn med denguefeber är mer benägna än vuxna att bli allvarligt sjuka, särskilt om de är friska och välnärda. (Detta skiljer sig från många andra infektioner, som vanligtvis är värre hos barn som är undernärda.) Kvinnor är mer benägna att bli allvarligt sjuka än män. Dengue kan vara livshotande hos personer med kroniska sjukdomar, som diabetes och astma.
Mekanism När en stickmygga sticker en människa, tränger dess saliv in i personens hud. Om stickmyggan har dengue, har den viruset i sin saliv. Det innebär att när stickmyggan biter en människa tränger viruset in i personens hud tillsammans med stickmyggans saliv. Viruset fäster på och tränger in i personens vita blodkroppar. (De vita blodkropparna ska hjälpa till att försvara kroppen genom att bekämpa hot, som till exempel infektioner.) Medan de vita blodkropparna rör sig runt i kroppen, reproduceras viruset (eller tillverkar mer av sig själv). De vita blodkropparna reagerar genom att tillverka många signalproteiner(så kallade cytokiner) såsom interleukiner, interferoner och tumörnekrosfaktorer. Dessa proteiner orsakar den feber, de influensaliknande symptom och de svåra smärtor som uppstår vid dengue.
Om en person har en svår (allvarlig) infektion, reproduceras viruset mycket snabbare i kroppen. Eftersom det finns mycket mer av viruset, kan det påverka många fler organ (som levern och benmärgen). Vätska från blodet läcker genom väggarna i små blodkärl i kroppshålorna. På grund av detta cirkulerar (eller rör sig runt i kroppen) mindre blod i blodkärlen. Personens blodtryck blir så lågt att hjärtat inte kan leverera tillräckligt med blod till de vitala (viktigaste) organen. Dessutom kan inte benmärgen producera tillräckligt med blodplättar, som behövs för blodet att levra sig på rätt sätt. Om det inte finns tillräckligt med blodplättar är det mycket mer sannolikt att personen får problem med blödningar. Blödning är en stor komplikation vid dengue (ett av de allvarligaste problemen sjukdomen kan orsaka).
Diagnos miniatyr|Dengue i världen, 2006. Vanligtvis diagnostiserar sjukvårdspersonal denguefeber genom att se vilka symptom den smittade personen uppvisar. I områden där denguefeber är känd för att vara vanlig kan sjukvårdspersonalen sannolikt ge rätt diagnos. Men när det när sig om denguefeber på ett tidigt stadium är det svårt att se skillnad mellan denna sjukdom och andra virala infektioner. En person har förmodligen denguefeber om hon/han har feber och två av dessa symtom: illamående och kräkningar, utslag, allmänna smärtor (smärta över hela kroppen), en lågt antal vita blodkroppar, eller ett positivt tourniquet-test. Några av varningstecknen, samt feber, signalerar vanligen att en person har denguefeber i områden där sjukdomen är vanlig.
Varningstecken brukar dyka upp innan denguefebern blir svår. Tourniquet-testet är användbart när inget laboratorietest kan göras. För att göra tourniquet-testet fäster sjukvårdspersonalen en blodtrycksmanschett runt personens arm i 5 minuter. Sjukvårdspersonalen räknar sedan alla små röda prickar på huden. Ett högre antal prickar innebär att det är mer sannolikt att personen har denguefeber.