thumb|200px|Ferdinand Leeke 1859-1925: Gotterdämrung Ragnarök, WWV 86D, (tyska: Götterdämmerung) är en tysk opera i en prolog och tre akter med musik och text av Richard Wagner. Den utgör sista delen av operatetralogin Nibelungens ring. Den hade premiär under de första Festspelen i Bayreuth på Bayreuth Festspielhaus i Bayreuth den 17 augusti 1876, som en del av det första fullständiga framförandet av hela verket.

Titeln är ett tysk lånord av det fornnordiska Ragnarök, som i nordisk mytologi syftar på ett förutsagt krig mellan olika varelser och gudar som i slutändan resulterar i att världen brinner, sänks ner i vatten och förnyas. Liksom i resten av Ringen skiljer sig dock Wagners redogörelse avsevärt från dessa fornnordiska källor.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 28 februari 1907 och den iscensattes åter med premiär den 26 mars 1970.

Berlinerfilharmonikerna gav sin sista konsert i Tredje riket kvällen den 12 april 1945 i Berlin (dagarna innan slaget om Berlin inleddes) med slutscenerna ur Wagners Ragnarök som huvudnummer.Cocks, Geoffrey (2012). The state of health: illness in Nazi Germany. Oxford: Oxford University Press. sid 253

Etymologi Händelsen nämns både i Völvans spådom 1-66 i den poetiska Eddan som sammanställdes på 1200-talet utifrån tidigare källor, och i Snorres edda, skriven på 1200-talet av Snorre Sturlasson. I Snorres edda, och i en dikt i den poetiska eddan, nämns händelsen vid namn som Ragnarökr eller Ragnarökkr ("Gudarnas skymning"Simek (2007:260).)Lindow (2001:254). Begreppet "Gudarnas skymning" är med all säkerhet en poetisk term som uppstod då orden var så snarlika.

Ordet ragnarök är inlånat från () består av två ord: ragna och rǫk. Förledet betyder ”frammana” och ”trolla” och används ofta som ord för skapargudar och/eller gudamakter som har just detta som attribut. Efterledet är det som egentligen är det mer intressanta i tolkningen av myten. Rǫk har många betydelser och dessa är: ”utveckling, ursprung, öde, koppling och verkan”. Traditionellt har man översatt ragnarǫk antingen som ”makternas undergång” eller ”gudarnas sista öde”. Dock tillåts alternativa översättningar. Ordet "rök" antyder mer än bara öde, utan mer ett resultat av handlingar, med tankarna riktade till ”orsak och verkan”. Detta skulle antyda att händelserna vid Ragnarök är resultaten av utvecklingen av gudarnas handlingar sedan de skapade världen: Frejs förlust av sitt magiska svärd, Lokes mord på Balder, att gudarna fjättrade Fenris osv. Dessutom kan ordet lika gärna betyda ”gudarnas Ursprung”.Simek (2007:259).See e.g. Bjordvand and Lindemann (2007:856–857).

Tillkomsthistoria

Siegfrieds Tod Som ett led i förberedelserna inför den planerade operan om Siegfried förberedde Wagner först en förstudie till de relevanta germanska och nordiska myterna, Die Nibelungensage. Detta långa prosascenario, som färdigställdes den 4 oktober 1848, innehåller en översikt över hela Ringcykeln från början till slut, även om det inte finns några bevis för att Wagner vid denna tid planerade mer än en enda opera om Siegfrieds död. När han gjorde en kopia av denna text den 8 oktober gav han den namnet Die Sage von den Nibelungen. I den samlade utgåvan av hans verk (Gesammelte Schriften und Dichtungen) har den titeln Der Nibelungen-Mythus: als Entwurf zu einem Drama (Nibelungenmyten: utkast till ett drama).

Vid utarbetandet av detta prosascenario använde Wagner ett antal verk ur den germanska och skandinaviska mytologin, både primärtexter (vanligtvis i moderna tyska översättningar, även om Wagner hade viss kunskap i fornnordiska och medelhögtyska) och kommentarer till dem. De viktigaste av de förra var Völsungasagan, den Poetiska Eddan, Snorres Edda, Nibelungenlied och Didrikssagan, medan de viktigaste av de senare var Jacob Grimms Deutsche Mythologie och Wilhelm Grimms Den tyske hjältens saga. Utöver dessa valde Wagner dock ut olika detaljer från minst tjugotvå andra källor, inklusive ett antal viktiga filosofiska texter som informerade om ringens symbolik. Wagner motsade sina källor på olika punkter, eftersom källorna inte alltid stämmer överens med varandra, utan omformar olika berättelser till kontinuerliga berättelser och skapar nya, minnesvärda karaktärer genom att kombinera mindre karaktärer från olika källor. Det slutliga scenariot är ändå en unik återberättelse av de ursprungliga myterna om att Nibelungenlied var på sin tid.

miniatyr|höger|Nibelungenlied: en viktig inspirationskälla, manuskript ca 1230. Eftersom Die Sage von den Nibelungen redan innehöll en detaljerad redogörelse för den dramatiska handlingen i den föreslagna operan, försummade Wagner att utarbeta prosaskisser enligt sin vanliga praxis. I stället skrev han omedelbart ett prosautkast till det nya verket, som skulle få namnet Siegfrieds Tod (Siegfrieds död). Den 28 oktober 1848 läste Wagner prosautkastet till Siegfrieds Tod för Eduard Devirient, och efter några kritiska kommentarer från den senare om ämnets tvetydighet förberedde han en prolog i två scener som fyllde i en del av bakgrundshistorien. Detta nya utkast till prosa skrevs nästan helt i dialog, och mycket av det låg redan mycket nära den slutliga versform som den skulle få. Den 12 november var det reviderade utkastet till Siegfrieds Tod färdigt, och den 28 november hade den omvandlats till allitterativ vers och blev samtidigt ett fullfjädrat libretto för en treaktsopera med en prolog i två scener. Månaden därpå förberedde Wagner (förmodligen) den första renskriften (Zweitschrift des Textbuches), men nästan omedelbart reviderades verket grundligt och en andra kopia (Drittschrift des Textbuches) utarbetades för att återspegla dessa revideringar. Det var i detta skede som avsnittet som är känt som "Hagens vakt" (den sista delen av akt 1, scen 2) gjorde sin entré.

Med sin tvåstegsprolog och treaktsstruktur var Siegfrieds Tod av allt att döma ett utkast till det som skulle komma att bli den sista delen i tetralogin, Ragnarök. Vid det här laget verkar det dock som om Wagner tvivlade på tanken på att skriva en opera om ett så obskyrt ämne. Inte ens i Tyskland var Nibelungenlied särskilt välkänd, och flera av de andra källorna han konsulterade var ännu mer svårfattliga. Oavsett anledning är det ett faktum att Wagner, efter att ha avslutat librettot till Siegfrieds Tod, lade sitt arbete åt sidan och vände sin uppmärksamhet mot andra projekt. Mellan december 1848 och mars 1850 skrev han flera inflytelserika essäer, några av dem ganska långa. Han tillbringade också mycket av denna tid med att utarbeta detaljerade scenarier för flera andra operor om en mängd historiska och mytiska figurer: Jesus Kristus, Akilles, Friedrich Barbarossa och Wieland der Schmied. Ingen av dessa operor såg någonsin dagens ljus, även om en musikalisk skiss har bevarats till Jesus von Nasaret..

Trilogi Det tidigaste omnämnandet som finns av en festivalteater speciellt uppförd för en föreställning av Siegfrieds Tod återfinns i ett brev till konstnären Ernst Benedikt Kietz, daterat den 14 september 1850. En vecka senare, i ett brev till sin vän Theodor Uhlig, utvecklade Wagner denna idé: nu hoppades han kunna sätta upp tre föreställningar av Siegfrieds Tod på en specialbyggd festivalteater, varefter både teatern och partituret skulle förstöras: "Om allt är arrangerat på ett tillfredsställande sätt kommer jag att tillåta att tre föreställningar av Siegfrieds [det vill säga Siegfrieds Tod] ges under en vecka under dessa omständigheter: Efter den tredje föreställningen kommer teatern att rivas och mitt partitur att brännas..."

Så småningom började idén om en trilogi av operor som kulminerade i Siegfrieds Tod ta form i Wagners sinne. Idén var inte ny. År 1847 hade han läst och blivit djupt imponerad av Aischylos grekiska trilogi Orestien i en tysk översättning av Johann Gustav Droysen; och 1849, efter att ha flytt från Dresden, hade han läst Drøysens rekonstruktion av samma dramaturgs trilogi, Prometheus-trilogin, som innehåller den välkända tragedin om Den fjättrade Prometheus. Det verkade inte mer än rätt att en liknande trilogi av tyska tragedier, skriven av en sentida Aischylos, skulle framföras på en egen dedikerad teater och som en del av en "särskilt utsedd festival".

Tanken på att utvidga Siegfrieds Tod till en serie av två eller flera operor skulle ha varit särskilt tilltalande för Wagner, eftersom han nu hade förstått att det skulle vara omöjligt att säga allt han ville i en enda opera utan ett alltför stort antal utvikningar. De senaste årens politiska händelser och hans senaste upptäckt av Ludwig Feuerbachs filosofi har utvidgat det omfång av idéer som han hoppades utforska i sin nya opera. Han ville också införliva olika idéer som han hade övervägt i verk av Jesus, Fredrik, Akilles och Wieland (som alla fyra nu hade övergivits). Dessa idéer sträckte sig från Pierre-Joseph Proudhons och Michail Bakunins politik till Hegels och unghegelianernas filosofi.

Vintern 1850–1851, under arbetet med essän Oper und Drama, lekte Wagner med tanken på att skriva en komisk opera baserad på en välkänd folksaga, Vor einem, der auszug, das Fürchten zu lernen (Sagan om den som gav sig ut för att lära sig fruktan), som han hade stött på i bröderna Grimms sagor. "Döm om min förvåning", skrev han senare till sin vän, violinisten Theodor Uhlig, "när jag plötsligt insåg att denne yngling inte var någon annan än den unge Siegfried!" Det tidigaste omnämnandet av en festival med tre operor baserade på Nibelungenlied är i det självbiografiska verket Eine Mittheilung an meine Freunde, som Wagner ursprungligen skrev i augusti 1851: "Jag avser att producera min myt i tre fullständiga dramer..." Der junge Siegfried och Siegfrieds Tod betraktades nu tydligt som det andra och tredje dramat i en trilogi. I oktober hade Wagner dock bestämt sig för att denna trilogi krävde ett förspel. Han tänkte återigen på Aischylos och de gamla grekerna, vars trilogier vanligtvis åtföljdes av ett satyrspel, och texten av Eine Mittheilung hade ändrats för att återspegla förändringen. Till den ovan citerade meningen lade han till orden "som kommer att föregås av ett längre förspel". Wagner hänvisade dock alltid till Ringen som en trilogi snarare än en tetralogi. Han föreställde sig att den skulle framföras som en del av en tredagarsfestival som föregicks av en Vorabend (förnatt).

I oktober 1851 förberedde Wagner en kort prosaskiss till den inledande opera som skulle föregå själva trilogin. Han vacklade kring verkets titel och prövade Der Raub: Vorspiel (Stölden: Preludium), Der Raub des Rheingoldes (Den stulna Rhenguldet) och Rhenguldet (Vorspiel). Månaden därpå förberedde han några prosaskisser till det första av de tre huvuddramerna, Siegmund und Sieglinde: der Valkyre Bestrafung (Siegmund och Sieglinde: Valkyrians straff). Mellan mars och november 1852 utarbetade han dessa korta skisser enligt sin vanliga praxis och utvecklade prosautkast från dem, som han sedan omvandlade till versutkast. Vid den tiden hade han döpt om operorna till Rhenguldet respektive Valkyrian.

Komponerande