Ester Blenda Elisabet Nordström, född 31 mars 1891 i Stockholm, död 15 oktober 1948 i Stockholm, var en svensk journalist och författare.
Nordström har kallats för Sveriges första undersökande reporter. Hon blev känd 1914 när hon under signaturen Bansai skrev reportageserien En månad som tjänsteflicka (grunden till boken En piga bland pigor) i Svenska Dagbladet om sina erfarenheter av en månads arbete som piga. Hon skrev också kritikerrosade flickböcker som bröt mot genrens konventioner och senare gav Astrid Lindgren inspiration till berättelserna om Pippi Långstrump.
Under sin levnad hann Nordström delta aktivt som journalist i det politiska spelet kring bondetåget, vara svenskt sändebud och bidra till att undsätta tusentals svältande under finska inbördeskriget, arbeta ett halvår som nomadlärarinna för samiska barn, rida mula på bergsstigar i Anderna, rapportera från en jordbävning i Japan, resa som luffare på godstågens underreden i Amerika, strida för rösträtt tillsammans med Elin Wägner samt delta i en flerårig expedition till Kamtjatka.
År 2017 utgavs en biografi om Nordström – Ett jävla solsken – av författaren Fatima Bremmer. Boken tilldelades samma år Augustpriset i den facklitterära kategorin.
Biografi
Uppväxt och studier Ester Blenda Nordström var dotter till målarmästare Daniel Johan Nordström och Charlotta (Lotten) Wilhelmina Jansson. Hon var yngst i en syskonskara på fyra, med elva år äldre systern Agda, nio år äldre brodern Frithiof (sedermera tandläkare och entomologRotemannen, CD-ROM, Sveriges Släktforskarförbund/Stockholms Stadsarkiv (2012).) och sju år äldre systern Hildur. Ester Blenda Nordström blev faster till sångtextförfattaren Gunilla Sandberg.
Esters far Daniel var bondson. Han träffade sin blivande fru Lotten i Stockholm dit hon skickats med mjölk när hon arbetade som piga i Roslagen. Fadern skrev, tecknade och målade men istället för att satsa på sina konstnärsdrömmar tog han över den målerifirma där han börjat som gesäll och arbetat sig upp som mästare. Faderns affärer gick bra.
Sin tidiga barndom tillbringade Ester, ofta kallad "Essan", växelvis i lägenheten på Kungsholmsgatan 7 i Stockholm och i Småland på familjens gård, Länsmansgården, Ryafors i Ränte, strax utanför Ljungby, som pappan hade köpt. Hon önskade ofta att hon istället hade varit en pojke eftersom de fick leva så mycket friare. Sin rastlöshet stillade hon genom att vara utomhus, utforska naturen, leka farliga lekar, springa och cykla snabbt, och genom sitt skrivande.
Småland var den plats Ester Blenda Nordström kallade sitt barndomshem. När fadern tröttnat på att pendla mellan Stockholm och Ryafors sålde han gården då Ester var sex år och familjen flyttade till Stockholm, där de bodde på heltid under två år. När utbyggnaden av järnvägsnätet möjliggjorde snabbare transporter köpte han en tomt utanför Ljungby där han lät bygga Villa Åbyfors där han på 1890-talet även anlade en kraftstation samt drog fram el till huset – den första kraftstationen i denna del av Småland. Ester Blenda Nordström trivdes med livet på Åbyfors. Hon cyklade runt till granngårdarna för att leka med bondbarnen och lärde sig många av de typiska sysslorna, som att mjölka och köra häst och vagn.
Ester gick inte i skolan, utan undervisades i hemmet av privatlärare, men ansågs "arbetsovillig". Hennes upptåg blev fler, farligare och resulterade i stryk, husarrest och förbud. När hon var 13 år tog tålamodet därhemma slut, och efter familjeöverläggningar skickades hon till farbror Håkan, kyrkoherde för Villstads pastorat i Villstad, en liten by utanför Gislaved. Förhoppningen var att ett år i en högkyrklig miljö skulle kurera tonåringens olämpliga sinnelag samt åtgärda hennes dåliga betyg. Men farbrodern som ansågs vara intelligent, kunnig, god talare och en synnerligen älskvärd sällskapsmänniska visade fram helt andra sidor som uppfostrare. Ester Blenda Nordström beskriver i sitt självbiografiska manuskript till Märta LindqvistSvD 1918 hur hon bestraffades med risbastu på bara stjärten av kyrkoherden, och hur hon tog sin gruvliga hämnd.
Hemma i Stockholm igen fick hon en ny lärare, men betygen fortsatte att dala. Vid 16 års ålder flyttade hon med familjen till en stor våning på Kungsholmsgatan 29. Då hade brodern Frithiof redan flyttat hemifrån, tagit tandläkarexamen, startat egen praktik och stod i begrepp att gifta sig med Gerda von Porat, prästdotter från Tumba och släkt med farbror Håkans fru. Ester och Gerda blev goda vänner och det livet ut.
Ester Blenda Nordström började först på Wallinska flickskolan och fick bättre betyg, och när hon sedan bytte till Palmgrenska samskolan för både pojkar och flickor fortsatte betygen att förbättras, förutom det i uppförande. Inför hennes studentexamen anställde familjen en extralärare och Nordström fick betyget "med beröm godkänt" för sitt uppsatsskrivande i svenska.
Familjens förmögenhet ökade och tillät fadern att köpa flera tomter vid Skurusundet på Värmdö utanför Stockholm. Där, i nära anslutning till Ekenäs brygga och Waxholmsbåtarna, uppfördes familjens Ekefors med tolvrumsvilla och rymlig målarateljé. Daniel Nordström hade fått det hedrande uppdraget att måla 21 landskapsbilder i taket på nyrestaurerade salongen Grand Restaurang National, nuvarande Nalen, på Regeringsgatan 74.
Yrkesliv miniatyr|Ester Blenda Nordström (1920) bakom ratten. Ester Blenda Nordström började 1911, när hon just hade fyllt 20 år, arbeta som volontär på Stockholms Dagblad. Hon var då yngst av alla Stockholmsjournalister.
Tidningens tre kvinnliga reportrar tog väl emot henne och förklarade vad som gällde på redaktionen. Nordström skrev sina första egna artiklar under pseudonymen "Pojken" och märkte en svårighet att som kvinna göra anspråk på tyngre uppdrag. Men yrket som reporter passade henne och hon lärde sig snabbt. Hon utvecklade en egen aktiv intervjuteknik där hon lät vanliga personer, särskilt barn, komma till tals i oredigerad form och med dialekt och slanguttryck, något som inspirerade övriga journalister att ta efter. Hon skaffade sig så småningom en egen slagfärdig och rapp stil, även i sina nyhetsartiklar.
Elin Wägner var en av hennes förebilder, och när de träffades blev de vänner för livet. Trots yttre olikheter upptäckte de att de hade mycket gemensamt. De saknade akademisk examen, hade rötterna i Småland, hade periodvis uppfostrats av dominerande, kyrkliga män och accepterade inte rollen som "bara en flicka".
Wägner introducerade Nordström i Ligan. Det var ett nätverk för några av de så kallade pennskaften, kvinnliga Stockholmsjournalister som hade träffats sedan början av 1910-talet för att diskutera löner och arbetsvillkor, och för att ta saken i egna händer. Detta var Nordströms första möte med den organiserade kvinnoaktivismen, och där kände hon sig accepterad för den hon var.
Under våren 1912 fick den 21-åriga Blenda Nordström ett vikariat på Dagens Nyheter. Där muntrade hon ofta upp sina kollegor, berättade Ellen Rydelius i sina memoarer 40 år senare. Nordström började fotografera och fick sina bilder publicerade under en tid när det fortfarande var ovanligt med bilder i tidningen.
Efter drygt sex månader på Dagens Nyheter fick Ester Blenda Nordström erbjudande om en fast tjänst på Svenska Dagbladet, där redaktionssekreteraren Ewald Stomberg, som introducerade den så kallade aktiva journalistiken i Sverige, ville göra henne till ett av sina profilnamn. Hon accepterade erbjudandet och tog sig även en ny signatur, "Bansai", det japanska seger- och stridsropet som skallat så många gånger under Olympiska sommarspelen 1912 i Stockholm och där hon suttit på läktaren och hejat. Hennes krönikor signerade Bansai blev snabbt populära hos läsarna och lyftes fram i tidningens prenumerationsvärvningskampanjer.
Inför bondetåget till Stockholm i februari 1914 följde Ester Blenda Nordström utvecklingen både privat och som journalist och blev en av böndernas viktigaste röster i opinionsbildningen. Hon agerade även rent praktiskt genom att upplåta sitt hem på Kungsholmen till fem bönder från hemtrakterna i Småland. Dessutom anordnade hon en supé för alla tillresta smålänningar på Grand Royal bakom Grand Hotel, efter demonstrationen 6 februari då över 30 000 bönder deltog.
En piga bland pigor miniatyr|stående|Elin Wägner (på 1920-talet), som medverkade i Nordströms planer på wallraffande som piga. Under våren 1914 planerade Nordström tillsammans med Elin Wägner det som ingen annan svensk reporter tidigare hade gjort. Utklädd till piga tog hon tjänst på en stor bondgård utanför Nyköping för att undersöka varför unga kvinnor flydde pigplatserna för att utvandra till Amerika. Under maj månad 1914 försökte hon bli en av dem för att kunna skildra deras verklighet så sanningsenligt som möjligt.
Åter på redaktionen hade hon alls ingen lust att skriva om sina upplevelser, men gjorde det ändå mot löfte om en ny semestermånad istället för månaden som piga. Samma dag som hennes första artikel under signaturen Bansai publicerades avlossades skotten i Sarajevo mot Österrikes tronföljare Franz Ferdinand och hans hustru Sophie von Chotek.
Trots attentatet och det annalkande första världskriget fortsatte tidningen att publicera Bansais artiklar under samlingsnamnet En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Det sista av sammanlagt nio reportage i Svenska Dagbladet publicerades 2 september, men redan dessförinnan hade förlaget Wahlström & Widstrand erbjudit sig att ge ut artiklarna som bok, och Bansai lovat att bidra med ytterligare material. Redan i november samma år utkom boken En piga bland pigor och med det mer artistiskt klingande författarnamnet Ester Blenda Nordström. Priset var två kronor och tjugofem öre, vilket på den tiden motsvarade drygt fyra dagars arbete för normalbetalda pigor. Första upplagans 1 500 exemplar tog omgående slut, och fram till december 1914 hade fem upplagor tryckts och sålts slut; boken kom under de kommande åren att sammanlagt ges ut i femton upplagor och 35 000 exemplar. Som teaterpjäs slog den rekord på Lilla Teatern i Göteborg med 175 spelade föreställningar, och som en 56 minuter lång spelfilm erövrade den landets biografer 1924.Länk till Svensk filmdatabas info om filmen
Motboken Ett pennskaft som piga Elin Wägner och Ester Blenda Nordström hade ingen tanke på eventuella konsekvenser när de planerade Esters "sociologiska undersökning" som piga bland pigor, mer än att de skildrade personerna självklart skulle vara anonymiserade. Men till slut nådde Bansais artiklar även fram till Jogersta, gården där Ester arbetat förklädd till piga. Tidningsbilden där en del av gården syntes bakom den leende Ester Blenda Nordström i huckle var bonden Anton Holtz egen bild som han hade lånat ut till "sin piga".
Bondhustrun Ida Holtz kände sig uthängd och hånad inför både svenska folket och kvinnorna i granngårdarna och skrev ett förbittrat brev till Nordström, som genast svarade med ett långt försvarstal. I detta försökte hon intala Ida Holtz att det inte enbart var Jogersta och dess invånare som skildrats i artiklarna utan även andra bondgårdar, bondfamiljer och tjänstefolk som hon kommit i kontakt med under sin uppväxt i Småland. Dagen därpå skrev hon även ett brev till pigan Sigrid och bedyrade att det var många unga pigor som dolde sig bakom pigan "Anna" i artiklarna.
Anton Holtz försökte få ett genmäle publicerat i Svenska Dagbladet, men tidningen vägrade och påpekade att varken gårdens eller dess invånares namn hade använts. Då vände sig Anton Holtz till Dagens Nyheter, som skrev notisen "Ord mot ord" där Holtz fick rådet att påskynda skrivandet av en motbok. Den fick namnet Ett pennskaft som piga – svar av Bonn i Taninge och utgavs 1915 av Åhlén & Åkerlund.Länk till katalogposten för En piga bland pigor
Ester Blenda Nordström tappade arbetslusten och flydde kändisskapet, kritiken och Stockholm. Hon drog sig tidvis undan till mamma Lotten på Åbyfors och faster Sofi i Varberg, och ägnade tid åt både gamla och nya vänner.