Meänkieli (meänkieli: "vårt språk") är ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Det talas av människor från folkgruppen tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Meänkieli består av tre huvudvarieteter: Tornedalsvarieteten i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Gällivarevarieteten i Gällivare kommun Lannankieli i Kiruna kommun
Språksociologiska faktorer, ett eget skriftspråk samt en växande medvetenhet om meänkieli som identitets- och kulturskapande kraft har lett fram till att meänkieli fått status som ett eget inhemskt språk.
Historiskt har det som idag heter meänkieli varit en del av det finska språket, men i och med gränsdragningen längs Torne älv 1809 skiljde sig språken åt. Innan dess ansågs språket på västra sidan av Torneälven vara som andra finska dialekter, bortsett från vissa lån från svenska. På finska sidan av 1809 års gräns utvecklades och förändrades språket medan språket på svenska sidan på många platser behöll den finskan som talats i området historiskt. Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag mer vara en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition.
Under 1800-talets senare hälft påbörjade svenska staten en försvenskningspolitik på den meänkielitalande minoriteten och förbjöd på många platser språket i skolan. Arbetsstugorna, där barnen blev boende största delen av skolåret, användes på de allra flesta platser som försvenskningsinsutitioner där språket förbjöds att talas. Detta trots att barnen inte kunde något annat språk. Denna politik ledde till att språkets ställning försvagades och stigmatiserades. Fysisk bestraffning för de som använde språket fanns ända fram till 1960-70 talet, trots att språkförbudet upphävdes 1957. Skadan försvenskningspolitiken skapat på språket är så omfattande att flera generationer mist sitt eget språk. Flera vittnesmål och intervjuer om detta finns i Sannings och försoningskommisionen för Tornedalingar Kväner och Lantalaiset SoU-2023_68.
Eftersom den finska som talades på båda sidor om gränsen inte hade status som språk utan uppfattades som en finsk dialekt fanns det flera benämningar på språket. Meän kieli 'vårt språk' var en sådan benämning. Finlandsfinskan kallades "täysi suomi" 'hel finska' eller "oikea suomi" 'riktig finska' eller ”suomen suomi” 'finlandsfinska'. Under 1980-talets senare del började man i Sverige använda termen meänkieli i mer formella sammanhang. I Finland används både "meänkieli" och "torniojokilaakson suomi" 'tornedalsfinska'. Språket beskrivs i Glottolog 5.1 som döende (moribound)..
Historik Delar av Tornedalen befolkades av finsktalande grupper från östra och västra Finland senast under 1100-talet. År 1809 blev Tornedalen uppdelad mellan två nationer när Finland blev en del av Kejsardömet Ryssland. Först på 1800-talet, efter rikssprängningen, började finskan i Finland utvecklas till ett enhetligt, fullständigt skriftspråk, framför allt under inflytande från språket i sydvästra Finland. Denna utveckling har tornedalingarna på svensk sida inte varit en del av i någon högre grad. Den riksfinska de lärde sig genom privat läsning eller på besök i södra Finland uppfattades mest som ett inlärt, om och inte främmande, språk.
Under 1800-talet gjordes försök att försvenska bland andra tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala sina hemspråk även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte, men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att andra språk än svenska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på vad som av många tolkas som språkförtryck.
Många svenskar med annat hemspråk än svenska fick modersmålsliknande färdigheter i svenska, vilket var det primära syftet med politiken, men de fick däremot ingen utvecklad läs- eller skrivfärdighet i det egna språket. En språkpetition skrevs 1928 av ett antal lärare som menade att man lär sig svenska bättre om man kan skriva och läsa på modersmålet, men dess argument blev kraftigt motarbetade av stora delar av samhället, och petitionärerna hade heller inte något starkt stöd för sina krav bland tornedalingarna själva. Dock bidrog petitionen till en senare omsvängning av politiken.Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 258 —
Det förekom inte något betydande motstånd mot den förda språkpolitiken bland tornedalingarna. Det finns flera möjliga tolkningar av detta tidigare bristande intresse för finskan. En är att språkpolitiken förorsakade en stigmatisering av minoritetsspråk och -identitet, något som förekommit i minoritetsregioner över hela Europa. En annan tolkning är att tornedalingarna såg den samhälleliga nyttan av goda svenskkunskaper och ensidigt prioriterade dessa framför färdigheter i finska.
En medverkande faktor torde vara tornedalingarnas vilja att förbli svenska medborgare. Någon separatiströrelse, med till exempel anslutning till Finland som mål (något man varnade för på centralsvenskt håll), har det aldrig funnits ens en antydan till i Tornedalen. Sådana idéer fanns däremot i olika nationalistiska rörelser i Finland,Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 170ff och det är från Finland som de skarpaste protesterna mot svenska statens språkpolitik kommit.
Folklig aktivitet för ett erkännande av meänkieli som språk kan över huvud taget inte noteras förrän mot slutet av 1970-talet. Då började emellertid en folkrörelse växa, med alltmer betydande inslag av det egna språket i föreningsliv, tidningar, lokalteater och litteratur. Författarna Bengt Pohjanen och Bengt Kostenius och lektor Matti Kenttä var pionjärer. Senare bedrevs forskning i meänkieli bland annat vid Stockholms universitet (av till exempel Erling Wande och Birger Winsa). På 1990-talet började man vinna ett mer allmänt erkännande av språket. Både namnet och statusen som språk blev officiella i och med riksdagsbeslutet 1999 (se nedan).
Till historiken kan tilläggas att meänkieli länge varit ett vanligt predikospråk i læstadianismen, vilket säkert varit till hjälp för språkets överlevnad.
Utbredning Meänkieli talas främst i kommunerna Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Kiruna och Gällivare. I de två sistnämnda kommunerna talas språket huvudsakligen på landsbygden, medan svenskan har en starkare ställning i tätorterna. Språket är sedan tidigt 1950-tal, när den stora utflyttningen började, relativt väl representerat i Luleå, Stockholm, Umeå och andra orter där många tornedalingar slog sig ned. I finska Tornedalen är meänkieli en finsk dialekt bland övriga dialekter i Finland, men har på senare tid fått ökad status på grund av att meänkieli har status som språk på den västra sidan om gränsälvarna.
Uppskattningsvis talas/förstås språket av 25 000–40 000 personer i Norrbotten. Omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på Sveriges Radio Norrbottens lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala och Luleå. Sveriges Radio sänder program på språket även i P2. Sedan 2005 sänds barnprogram på meänkieli i Sveriges Television.
Enligt en enkätstudie på uppdrag av Sveriges Radio (Sisuradio) 2006 fann man att det i Sverige finns minst 150 000 personer som förstår eller kan tala språket, av totalt 469 000 i Sverige som talar eller förstår finska och/eller meänkieli.http://www.sweblul.se Många av dessa som förstår det är födda i norra Finland. Åtskilliga har enbart passiva färdigheter i språket. Få ungdomar i Tornedalens nedre dalgång talar i dag annat än svenska som dagligt umgängesspråk. I några gränsbyar i Kiruna kommun, samt nordligaste delen av Pajala kommun, är dock meänkieli fortfarande ett ofta talat språk bland ungdomar.
Språkliga särdrag miniatyr|Meänmaa parlör På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven Torne älv. Det är inte endast antalet svenska lånord som avviker från standardfinskan. Skillnader i språken finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikaliskt.
Morfologiskt och fonologiskt, som i grundstrukturen som är minst föränderlig för yttre social påverkan, är den snarlik många finska dialekter och i synnerhet givetvis dialekterna i norra Finland. I huvudsak är strukturen fortfarande baserad på de nordfinska, öst- och västfinska dialekterna. Medan standardfinskan trängt in allt djupare i de finska dialekterna har meänkieli bevarat drag som förr fanns i nord-, väst- och östfinska dialekter och fått en del influenser från svenska språket i framförallt fonologin, men även i viss mån i ordföljd och en del morfologiska drag.
Ett exempel är ägarändelsen för andra person singularis (din mamma, pappa) som i standardfinska är äitisi och isäsi, medan man på meänkieli säger mammasti och pappasti. Ägarändelse -sti är fortfarande vanlig, särskilt i några ord, medan många finska dialekter använder -si som enda språkdrag för att markera denna ägarändelse.
Ett av de mest karaktäristiska dragen i meänkieli är h-metatesen, eller omkastningen av språkljud, som förekommer på en rad positioner men framförallt i alla illativ- och passivformer, exempelvis sanothaan 'det sägs', Pajalhaan eller Pajahlaan 'till Pajala'. Den äldre finska formen, som till exempel förekommer i Kalevala, i Sydösterbotten och i nordfinskan, talohon (in i huset) har i modern finska ersatts med taloon medan meänkieli således har talhoon.
Ett annat allmänt fenomen i östfinska dialekter är stadieväxlingen t:0 (t:d i standardfinska), till exempel sota:soan 'krig:krigets', pöytä:pöyän 'bord:bordets'. kaheksan 'åtta', fi sodan, pöydän, kahdeksan. Detta språkdrag är allmänt i meänkieli, förutom ett sällan förekommande t:d i gällivarefinskan.
Ett allmänt västfinskt drag som är allmänt i meänkieli är -tt- i vissa ord där standardfinskan har -ts-, t.ex. mettä 'skog', Ruotti 'Sverige', itte 'själv', etc. På finska blir det således metsä, Ruotsi och itse.
Meänkieli, som andra finsk-ugriska språk, är ett i hög grad syntetiskt språk, det vill säga orden får en tilläggsändelse där många andra språk använder pre- eller postpositioner: talossa 'inne i huset', talosta 'ut ur huset', talhoon 'in i huset'. Dock är språket något mer analytiskt än standardfinska. Man säger pöyän päälä 'på bordet', medan man på standardfinskan skriver pöydällä. Pöydän päällä används även i finskt talspråk och uttalas i de flera östfinska dialekter som i meänkieli.
Påverkan från svenskan Svenska språket har skapat en del fraser som finländare har svårt att förstå: tullee yhtä koska 'kommer när som helst, vilken sekund som helst', syö ylös ruoka 'ät upp maten', osasin kohta 'träffade nästan (gevär)'.
De aspirerade fonemen /p/, /t/ och /k/ och sje-ljud. Således kan finnen säga kapitaali, temppeli, torttu, medan tornedalingen säger khaphithaali, thämppeli och thoortta. Det andra avvikande draget är att tornedalingen uttalar, till exempel škyltti som /schyltti/, medan finnen säger kyltti. Dessa språkliga drag förekommer inte i finska dialekter.