Våld i nära relationer (även kallat våld i hemmet eller partnervåld) är psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt och/eller ekonomiskt våld som sker inom den privata sfären. Begreppet omfattar alla våldsamma övergrepp som äger rum i privat miljö och mellan människor som har eller har haft känslomässiga och nära relationer till varandra.Umeå Universitet - polisutbildningen, 2005. Våld i nära relationer Våld i nära relationer drabbar kvinnor, män och barn inom såväl särkönade som samkönade förhållanden. Misshandel i kärleksrelationer anses i regel börja med en normaliseringsprocess där offret gradvis utsätts för psykning, annars hade inte gärningspersonen kunnat fortsätta (se Normaliseringsprocessen).
Begreppet våld i nära relationer omfattar, men är inte begränsat till, alla övergrepp som är kriminaliserade enligt den straffrättsliga lagstiftningens förbud mot våld mot enskilda personer, exempelvis misshandel, sexuella övergrepp, ofredande, ärekränkning och förtal, kvinnofridskränkning, dråp och mord. Psykisk misshandel är olaglig om medicinsk effekt går att påvisa och kan bli en egen brottsrubricering i närtid. I Sverige regleras detta i brottsbalken. Brotten är i de flesta länder kriminaliserade även när de förekommer i privat miljö och kan leda till att åtal väcks. Det finns dock viss internationell variation bland annat i synen på fysisk bestraffning av barn, i många länder är barnaga ännu inte olagligt.
Enligt Socialtjänstlagen (5 Kap. 11 §) har socialtjänsten ett ansvar för att ge stöd och hjälp till personer som utsatts för våld i nära relation, stöd och hjälp att förändra situationen samt stöd och hjälp till inblandade barn. Vidare har socialtjänsten ett ansvar för att verka för att gärningspersonen förändrar sitt beteende (5 Kap. 11a §). Stödet ges oavsett om våldet får rättsliga följder eller inte. Socialtjänstlagens ansvar är inte begränsat till att röra utsatthet för fysiskt eller sexuellt våld utan även psykiskt, materiellt och ekonomiskt våld omfattas av lagen.
Utsatta kan få stöd i att lämna relationen och eventuellt få akutboende till sig själva, sina barn och ibland även husdjur via kvinnojourer eller mansjourer, s.k. skyddat boende kan beviljas enligt Socialtjänstlagen. I Sverige drivs den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen av Akademiska sjukhuset och Nationellt centrum för Kvinnofrid (NCK) på uppdrag av regeringen. Kvinnofridslinjen är bemannad dygnet runt, året runt, är kostnadsfri och syns inte i telefonräkningen.
Normaliseringsprocessen Begreppet normaliseringsprocess myntades år 1989 av Eva Lundgren, som är professor i sociologi. Sedan dess har begreppet lämnat ett avsevärt avtryck genom forskning kring mäns våld mot kvinnor. Lundgren beskriver hur våld gradvis integreras i vardagslivet genom ett samspel mellan kontrollmekanismer och anpassningsstrategier, vilket successivt förskjuter gränserna för vad som uppfattas som normalt.
Våld i nära relationer börjar ofta med en gradvis nedbrytning av offrets självkänsla och självtillit genom psykisk misshandel, manipulation och vad som utifrån sett är orimlig kritik (men som av offret kan uppfattas som legitim, då den presenteras med sådan övertygelse) innan våldet eventuellt övergår till att också innefatta fysiskt, materiellt och/eller ekonomiskt våld. Psykisk misshandel kan också användas ensamt; denna form har beskrivits som den som är värst och mest oförutsägbar för offret av sociologiprofessorn Evan Stark (förebilden för den brittiska lagstiftningen mot psykisk misshandel) och har liknats vid en slags hjärntvättning.The Home Office, Review of the Controlling or Coercive Behaviour Offence s. 59. Det som börjar som små kommentarer kan övergå i att ta över offrets tillvaro. Om relationen börjat med uttalat våld hade det inte varit möjligt för gärningspersonen att upprätthålla den. En gradvis upptrappning kan dock förvandla våldet till ett normaltillstånd där offret inte förstår vidden av vad som pågår. Eftersom det inte är normalt är social isolering ett viktigt verktyg för gärningspersonen.
Fysiskt våld tenderar att vidmakthållas med hjälp av det psykiska (likt "du är ju socialt oacceptabel... du har missat att ta med presenter till.../du är självisk innerst inne, du bar dina egna kassar först/jag vet vem du egentligen är/du kan inte bete dig/ingen tycker om dig egentligen... vadå, alla tycker ju att du är knäpp, de är bara artiga nog att inte säga det till dig"). Även gradvis isolering från familj, vänner och ibland även arbete (inte sällan genom att gärningspersonen letar fel hos dessa), liksom gaslighting (att ifrågasätta offrets tankar, gömma saker, "du är så glömsk", eller iscensätta situationer som förvirrar), kan användas för att offret ska tappa perspektivet och binda sin verklighetsuppfattning till gärningspersonens. Isoleringen minskar också omgivningens insyn i vad som egentligen försiggår. Försök till fritt tänkande och känslomässiga reaktioner på den psykiska misshandeln kan vändas emot den utsatte som "bevis" för att hen är psykiskt instabil (“se, du ändrar ju dig hela tiden, ena sekunden håller du med, den andra inte”, "titta, du slog näven i kudden, det är ju du som är knäpp, inte jag"). Vissa gärningspersoner kan också hota med att ta livet av sig om den som utsätts vill lämna relationen (se Riskfaktorer). Exempel på varningssignaler kan vara att den utsatta personen ändrar på sitt utseende, beskriver sig som klumpig, knäpp eller glömsk om frågor om blåmärken eller händelser som fått utomstående att reagera dyker upp, att hen umgås mindre med sina vänner eller familj en tid efter att en relation inletts eller att personen verkar förändrad i övrigt.
När det gäller hedersvåld så är förfarandet däremot normaliserat och godkänt (sanktionerat) inom gruppen varpå mekanismerna brukar se annorlunda ut (se Skillnader mellan hedersvåld och våld i nära relationer).
Terminologi I vardagligt tal används även begrepp som kvinnomisshandel, mäns våld mot kvinnor och partnervåld. Våld i nära relationer är en allmängiltig term som omfattar alla former av våld i nära relationer oavsett förövarens eller offrets kön. Med misshandel avses både fysisk och psykisk misshandel.
Skillnader mellan hedersvåld och våld i nära relationer
Hedersvåld är vanligen kollektivt baserat och gärningspersonerna är flera till antalet, medan i andra brott i nära relationer är det vanligaste med en enskild gärningsperson som möts av omgivningens avståndstagande om det uppdagas.
Gärningspersoner som utövar våld mot närstående som inte är hedersvåld kan ha en samsjuklighet mellan olika former av personlighetssyndrom, depression, paranoida idéer eller missbruk. Vissa personlighetssyndrom kan negativt påverka effekten av de olika behandlingsmetoder som har syftet att minska gärningspersonens benägenhet till våld (undantaget EIPS).
Gärningspersoner av hedersvåld visar ofta stolthet för sitt handlande och får respekt för det i gruppen. I övrigt våld i nära relationer ändrar gärningsmannen beteende direkt efter våldet och känner vanligtvis ånger, såvida det inte finns en allvarlig personlighetsproblematik bakom (syndrom av antisocial eller narcissistisk typ verkar svårbehandlade i sammanhanget då dessa gärningspersoner sällan vill se eller kännas vid felen i sina beteenden).
Incidenter med hedersvåld är oftast planerade och förberedda, men inom nära relationer sker annat våld sällan med planering.
Gärningsmännens närstående uppvisar ofta stora skillnader i attityder. Inom hedersvåld visar närstående lojalitet med och sin uppskattning gentemot gärningspersonerna kan sträcka sig utanför släkten eller klanen. I relationsvåld fördömer närstående oftast gärningarna.
I svensk lag I Sverige regleras hedersvåld och annat våld i nära relationer av samma lagstiftning. Dock kan hedersrelaterade motiv beaktas som en försvårande omständighet enligt justitieutskottets tolkning av 29 kap. 2 § brottsbalken, om skyddslös persons ställning har utnyttjats eller om brottet varit ägnat att skada ett barns trygghet och tillit till närstående. Flera motioner om lagskärpning för brott som grundas i heder har röstats ned av riksdagen, och beskrivs av kritiker som förslag till särlagstiftning riktad mot människor från Mellanöstern. 2023 slog dock hovrätten fast att mordet på en svensk kvinna var hedersrelaterat; hedersbegreppet är i juridiska sammanhang inte knutet till de inblandades härkomst eller religion. Regeringens utredare Carin Götblad föreslog 2014 att huruvida hedersrelaterade motiv för ett brott ska utgöra en försvårande omständighet av straffvärdet behöver utredas närmare.
Riskfaktorer Polismyndigheten har identifierat följande faktorer som ökar risken för att partnern kan utsättas för grovt partnervåld:
Kontrollerande beteende eller svartsjuka. Allvarligt och/eller upptrappat våld. Misstänkt tillgång till vapen. Förekomst av strypvåld. Överträdelse av kontaktförbud. Gärningspersonen hotar med att ta livet av sig (eller att det finns kännedom om detta). Psykisk ohälsa/missbruk. Pågående separation, uppbrott eller vårdnadstvist. Hedersnormer. Kriminell belastning. Partnerns egen rädsla. Graviditet. Enligt Rättsmedicinalverket sker ca 40 % av dödligt partnervåld i uppbrottsfasen och männen är ofta, men inte alltid, ostraffade sedan tidigare.
Uppkomst Den socioekologiska förklaringsmodellen I slutet av 1990-talet utvecklade Lori Heise en modell, baserad på Urie Bronfenbrenners ekologiska modell, som skulle visa på hur flera teorier och anledningar till partnervåldet kunde rymmas inom samma förklaringsmodell. Denna kom att kallas för den integrativa socioekologiska modellen och kan ses som en förklaring till hur förövarens risk för att utsätta någon närstående för våld samspelar mellan olika kontextnivåer och med den utsattas sårbarhet att drabbas av partnervåld. Denna risk och sårbarhet brukar förklaras genom risk- och sårbarhetsfaktorer. Med riskfaktorer avses en eller flera faktorer hos partnervåldsförövare som ökar risken för att hen brukar partnervåld, exempelvis ett alkoholmissbruk då berusning ökar risken för partnervåld. Sårbarhetsfaktorer finns hos den som utsätts. De ökar risken för att utsättas för partnervåld. Det kan exempelvis vara att den utsatta saknar tillräckligt med stöd och hjälp, antingen av nära och kära, eller av samhälleliga funktioner. Det kan gälla avsaknad av skyddat boende eller brist på informationen hur och när kontakt med myndigheter ska ske.
Den socioekologiska modellen förklarar våldet utifrån fyra nivåer; strukturell, samhällelig, relationell och individuell nivå.
Den strukturella nivån På strukturnivån finns faktorer såsom grad av jämställdhet mellan könen generellt och vilka lagar ett land har riktat mot partnervåld, vilket i sin tur kan hänvisa till den generella synen rent strukturellt är gentemot partnervåld i stort.