Reparativ rättvisa (engelska: restorative justice) är inom kriminologin ett alternativt sätt att förhålla sig till konsekvenserna vid ett brott. Det handlar främst om hur man lindrar skadan vid ett övergrepp, genom en tonvikt på dialog, ansvarstagande och försoning. Begreppet har främst utvecklats av den amerikanske kriminologen .
Definition och syfte
Tre principer Idén om reparativ rättvisa har bland annat sedan 1970-talet utvecklats av den amerikanske kriminologen Howard Zehr. Den baseras på tre grundläggande principer, vilka ibland omnämns som dialog, ansvarstagande och försoning:
Ett brott skadar. Straffet ska då syfta mot att identifiera och reparera skadan. Reparationen av skadan. Rättvisa skipas genom att skadan som brottet lett till repareras, genom att både offer och förövare deltar i en gemensam process med ansvarsutkrävande. Berörda parter inkluderas. Dessa parter är brottsoffer, gärningsperson och samhället runtom. Medlen i processen är dialog och gemensamt ansvarstagande, och målet är försoning, ett återuppbyggande av relationer och starkare sociala band.
Ovanstående tre koncept kan också definieras som 1) skada och behov, 2) skyldighet och 3) engagemang. Resultatet av en reparativ rättvisa är att den skada som uppstått repareras.
Process Tanken bakom reparativ rättvisa är att brottsoffret själv får tillfälle att berätta för gärningspersonen om hur brottet påverkat livet och vardagen samt att få upprättelse. Gärningspersonen får också tillfälle att berätta om varför brottet begicks, hur hen kan försöka reparera skadan som skett och även hur man förebygger framtida brott.
Man vill därmed stärka offrets roll, men även fokusera på gärningspersonen och sträva efter en försoning. Dessutom vill man stärka gärningspersonens familj eftersom den också drabbats.
Medlingen påverkas av vilken typ av brott det gäller. Vid brott mot person kan det handla mer om brottsoffrets behov och vid egendomsbrott om gärningspersonens behov och hur man sedan undviker återfall.
Jämförelser Motsatsen till reparativ rättvisa är det traditionella rättssystemet, vilket i princip innebär att staten och gärningspersonen möts, att man sedan följer ett givet regelverk och att man därefter utdelar straff enligt en skala. Rättssystemet styrs numera ofta om idén om brottsprevention (att förebygga brott), alternativt av den äldre vedergällningsteorin (kopplad till retributiv rättvisa) där syftet med straffet är att låta brottslingen lida och genom straffet sona sitt brott.
I den traditionella rättsordningen vill man med själva straffet belysa att man brutit mot en lag, men inte mot några människor och relationer, och själva brottsoffret blir då oftast en bifigur i sammanhanget. Ett typexempel i detta fallet är den svenska sexköpslagen, en av många lagar där sexsäljaren i grundfallet inte är målsägande utan brottet sägs vara begånget mot staten. Istället är straffet normerande, i syfte att försöka förändra människors beteende. Detta sätt att lyfta konflikten till en mellan stat och gärningsperson är relativt utbredd inom modern straffrätt, vilket enligt bland annat kriminologen Nils Christie riskerar att passivisera de direkt inblandade för konflikten.
Med utgångspunkt hos reparativ rättvisa ges mer hänsyn till brottsoffrets behov. Man lägger också mer tyngd kring gärningspersonens ansvar att ställa tillrätta inför den som drabbats av brottet.
I olika länder
Historiska föredömen Idéerna bakom reparativ rättvisa har enligt vissa djupa rötter i kulturen, och liknande cirkel- eller dialogrelaterade processer förekommer mer i vissa samhällen än andra. Den modern teorin kring reparativ rättvisa anses ibland ha inspirerats av traditioner från ursprungsfolk i USA, Kanada och Nya Zeeland. I mindre och tätare sammansvetsade samhällen är det också svårare att via en retributiv rättvisa plocka bort personer ur gruppen, som därmed kan försvagas. Historiska källor har dock visat att även hos ursprungsfolk har cirkel- och dialogprocesser ibland kombinerats med exkludering och fysiska bestraffningar.
Sverige I Sverige förekommer reparativ rättvisa genom medling, även om det 2015 var relativt sällsynt. Medling i Sverige förekommer på kommunal nivå och främst som en gren inom socialtjänsten.
De vanligaste brotten där medling förekommer är snatteri, bilstölder och lättare misshandel, där det handlar oftast om typiska ungdomsbrott. Meningen är att fånga upp de berörda ungdomarna och använda ett annat reaktionsmönster och skapa en förståelse för vad som hänt och att gärningspersonen får en ytterligare chans att kunna integreras i samhället.
Andra länder Tankarna kring reparativ rättvisa började utvecklas i Europa under 1960- och 1970-talet. Pilotprojekt som inkluderade medling mellan förövare och brottsoffer inleddes under 1980-talet i bland annat Norge, Finland och Österrike. I begränsade skala testades modellen från 1979 i England, medan den kommit att bli vanligare i Tyskland, Belgien och Frankrike.
I ovanstående länder har straffprocesser med reparativ rättvisa testats utifrån olika perspektiv. I Österrike, England och Tyskland har det utgått från regler kring villkorligt (fängelse)straff, i Frankrike och Belgien utifrån stöd till brottsoffret. Mer lokala eller neutrala utgångspunkter har använts i Norge och Finland.
Se även Vedergällningsteori
Referenser
Kategori:Brott Kategori:Kriminologi Kategori:Rättvisa