Galliska är ett utdött keltiskt språk. Det tillhörde språkfamiljen fastlandskeltiska språk, vilken även den är utdöd. Galliskan talades i Gallien, men gav efterhand vika för latin vilket senare utvecklades till franska i regionen. Runt år 500 e.Kr. var galliskan definitivt utdöd.
Galliska var ett böjningsspråk med en ganska fri ordföljd i en mening. De flesta galliska texter är korta; dessa är ofta dedikationer med bara en mening, epitafer eller signaturer. De längre inskriptionerna är religiöst magiska till sin natur - de viktigaste är den lunisolarkalendern från Coligny och förbannelsetavlorna som finns i L'Hospitalet-du-Larzac och Chamalières. Det magra källmaterialet fattigdom gör inte en fullständig studie av språkets historia möjlig och inte heller kan en fullständig rekonstruktion av grammatik. Översättningen från galliska bygger till stor del på användningen av en jämförande språkmetod. Relativt få inskriptioner i detta och andra kontinentala keltiska språk gör det också svårt att studera deras ömsesidiga släkttskap, liksom deras förhållande till de ökeltiska språk som fortfarandetalas idag. Det gör det svårt att skapa en bild av språkutvecklingen i den keltiska gruppen.Utrotningen av språket har samband med den progressiva romaniseringen av den gallisktalande befolkningen.
Notera att bretonska, det keltiska språk som lever kvar i Bretagne, inte är en kvarleva av galliskan, utan infördes i tidig medeltid av invandrare från Wales eller Cornwall.
Språkets historia
Den tidiga perioden Även om galliska personnamn skrivna av galler med grekisk skrift har bevarats från regionen kring Massalia på 300-talet f.Kr., så dök de första riktiga inskriptionerna på galliska upp under 200-talet f.Kr.Vath, Bernd; Ziegler, Sabine (2017). "The documentation of Celtic". In Klein, Jared; Joseph, Brian; Fritz, Matthias (eds.). Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics. Vol. 2. Walter de Gruyter. s 1174de Hoz, Javier (2005). "Ptolemy and the linguistic history of the Narbonensis". I de Hoz, Javier; Luján, Eugenio R.; Sims-Williams, Patrick red.). New approaches to Celtic place-names in Ptolemy's Geography. Ediciones Clásicas. s. 174.
Minst 13 referenser till galliska eller gallisk skrift kan hittas hos antikens grekiska och latinska författare. Gallerna och deras språk nämns också av romerska författare. Det tidigaste är ett omnämnande i Catalepton som tillskrivs Vergilius från det första århundradet f.Kr. Ordet galliska (gallicum) som språkterm används först uttryckligen i Appendix Vergiliana i en dikt som hänvisar till galliska bokstäver i alfabetet.Corinthiorum amator iste uerborum, iste iste rhetor, namque quatenus totus Thucydides, tyrannus Atticae febris: tau Gallicum, min et sphin ut male illisit, ita omnia ista uerba miscuit fratri. — Virgil, Catalepton II: "THAT lover of Corinthian words or obsolete, That--well, that spouter, for that all of Thucydides, a tyrant of Attic fever: that he wrongly fixed on the Gallic tau and min and spin, thus he mixed all those words for [his] brother". Julius Caesar skriver i sin Commentarii de Bello Gallico från 58 f.Kr. att kelterna/gallerna och deras språk är åtskilda från de närliggande Aquitani och Belgae av floderna Garonne respektive Seine/Marne. Caesar berättar att listor över befolkningen skrivna med grekisk skrift hittades bland Helvetierna.Bello Gallico I 29,1 In castris Helvetiorum tabulae repertae sunt litteris Graecis confectae et ad Caesarem relatae, quibus in tabulis nominatim ratio confecta erat, qui numerus domo exisset eorum qui arma ferre possent, et item separatim, quot pueri, senes mulieresque. "I Helvetiernas läger, hittades listor, skrivna med grekiska bokstäver, som fördes till Ceasar, i vilka man gjort en uppskattning, namn efter namn, av antalet inom, landet som var stridsdugliga och likaså antalet pojkar, gamla män och kvinnor separat. Caesar noterar också att från och med 53 f.Kr. använde de galliska druiderna det grekiska alfabetet för privata och offentliga transaktioner, med ett viktigt undantag för druidiska lärdomskunskapen, som bara kunde memoreras och inte fick skrivas ned.Bello Gallico VI 6,14 Magnum ibi numerum versuum ediscere dicuntur. Itaque annos nonnulli vicenos in disciplina permanent. Neque fas esse existimant ea litteris mandare, cum in reliquis fere rebus, publicis privatisque rationibus Graecis litteris utantur. Id mihi duabus de causis instituisse videntur, quod neque in vulgum disciplinam efferri velint neque eos, qui discunt, litteris confisos minus memoriae studere: quod fere plerisque accidit, ut praesidio litterarum diligentiam in perdiscendo ac memoriam remittant. "De sägs lära sig utantill ett stort antal verser; vilket medför att vissa förlir lärande i 20 år. Inte heller anser de att det är gudomligt rätt att överföra detta till skriven text, fast i nästan alla andra sammanhang i sin allmänna och privata transaktioner använder de grekiska bokstäver. Den vanan har de enligt min mening av två skäl: för att de har ingen önskan att deras lärdomar ska spridas till folkets massa, och att de som lär sig ska inte anstränga sig mindre för att minnas, genom att lita till skriften, de flesta människor som är beroende av skriften, slappnar av i sitt lärande av grunderna och i sin användning av minnet. Enligt samlingsverket Recueil des Inscriptions Gauloises (se nedan) finns nästan tre fjärdedelar av galliska inskriptioner (om man bortser från mynt) i det grekiska alfabetet. De senare inskriptioner som dateras till romerska provinsen Gallien är mestadels skrivna med latinska alfabetet och har mest hittats i centrala Frankrike.
Den romerska perioden Latin antogs snabbt av den galliska aristokratin efter den romerska erövringen, för att de ville behålla sin elitmakt och inflytande, kunskaper i tre språk (galliska, grekiska och latin) i södra Gallien noterades redan på första århundradet f.Kr. Tidiga hänvisningar till galliska i Gallien tenderar att göras i samband med problem med att behärska grekiska eller latin flytande fram till omkring 400, medan efter 450, börjar galliska nämnas i sammanhang där latinet har ersatt galiska eller keltiska. Detta gällde till en början bara överklassen.
Under den sista fjärdedelen av 200-talet ber Irenaeus, biskop av Lugdunum (dagens Lyon), om ursäkt för sin otillräckliga grekiska, eftersom han är bosatt bland Keltae och till största delen van att använda en barbarisk dialekt.
Enligt Vita Sancti Symphoriani avrättades Symphorian of Augustodunum (nuvarande Autun) den 22 augusti år 178 för sin kristna tro. Medan han leddes till sin avrättning, förmanade hans ärevördiga moder honom från muren ihärdigt och anmärkningsvärt för alla (?), och sade på galliska: Son, son, Symphorianus, tänk på din Gud (översättning av mater sua de muro sedula et nota illum uoce Gallica monuit dicens: 'nate, nate Synforiane, mentobeto to diuo'R. Thurneysen, "Irisches und Gallisches," i: Zeitschrift für Celtische Philologie 14 (1923) 1-17. ). Den galliska meningen har överförts iförvanskat tillstånd i de olika manuskripten. Enligt David Stifter ser *mentobeto ut att vara ett protoromanskt verb härlett från latinet mens, mentis 'mind' och habere 'to have', och det kan inte uteslutas att hela yttrandet är en tidig variant av romansk galliska, eller en blandning av detta och galliska, istället för att vara ett exempel på ren galliska. Å andra sidan är nate känt på galliska (till exempel i Endlichers ordlista), och författaren till Vita Sancti Symphoriani, oavsett om han kunde flytande galliska eller inte, förväntar sig uppenbarligen att ett icke-latinskt språk har talats vid den tiden. Den latinska författaren Aulus Gellius (ca 180) nämner galliska vid sidan av det etruskiska språket i en anekdot, vilket tyder på att hans lyssnare hade hört talas om dessa språk, men inte skulle förstå något av dem.Aulus Gellius, Noctes Atticae, Extract: ueluti Romae nobis praesentibus uetus celebratusque homo in causis, sed repentina et quasi tumultuaria doctrina praeditus, cum apud praefectum urbi uerba faceret et dicere uellet inopi quendam miseroque uictu uiuere et furfureum panem esitare uinumque eructum et feditum potare. "hic", inquit,"eques Romanus apludam edit et flocces bibit". aspexerunt omnes qui aderant alius alium, primo tristiores turbato et requirente uoltu quidnam illud utriusque uerbi foret: post deinde, quasi nescio quid Tusce aut Gallice dixisset, uniuersi riserunt. Till exempel i Rom, i vår närvaro, talade en man med stadens prefekt. Han uppträdde som en man, försedd med en kort och så att säga hastig utbildning, och ville säga att en viss man hade ett fattigt och eländigt sätt att leva, åt bröd av kli och drack dåligt och skämt vin. 'Denne romerske riddare', sade han, 'äter apluda och dricker flockar.' Alla som var närvarande tittade på varandra, först allvarligt och med en frågande min, undrade vad de två orden betydde; därefter, som om han kunde ha sagt något på, jag vet inte, galliska eller etruskiska, brast alla ut i skratt.(baserat på BLOM 2007: 183)
Av de viktiga senare källorna nämns framför allt den romerska historikern Dio Cassius (207-229), som skriver att de cisalpinska och transalpinska gallerna talade samma språk, vilket kan utläsas av följande passager: 1. I Bok XIII nämner han principen att namngivna stammar har en gemensam ledning och ett vanligt språk, annars sammanfattas befolkningen i en region med en geografisk term, som i fallet med spanjorerna/ibererna.Cassius Dio Roman History XIII, citerad i Zonaras 8, 21