Parsifal (WWV 111) är ett tyskt musikdrama i tre akter med musik av Richard Wagner och hans sista komposition. Wagners eget libretto är fritt baserat på den medelhögtyska riddarromanen Parzival av Minnesångaren Wolfram von Eschenbach från 1200-talet och den fornfranska riddarromansen Perceval ou le Conte du Graal av 1100-talstrouvèren Chrétien de Troyes, som återger olika berättelser om historien om den arthurianska riddaren Parzival och hans andliga sökande efter den heliga graalen. Enligt den kristna legenden samlade Josef av Arimathea Jesu blod i en bägare (Graal) som tillsammans med spjutet som genomborrade hans sida förvarades av riddarna på slottet Montsalvat i Spanien. De heliga föremålen skulle ge ett evigt liv till riddarna. Operan är statisk i sin handling och domineras av religiöst allvar. Musiken i operan erbjuder flera höjdpunkter bl.a. Förspelet, Långfredagsundret, Kundrys sång Ich sah das Kind (jag såg barnet) och den magnifika slutscenen. Som alltid hos Wagner är de ledande sångarrollerna mycket krävande, och Parsifalrollen kräver en hjältetenor av hög klass.Sein guter Freund, Richard Wagner und Zahnarzt Jenkins , zm, Heft 10/2013. Abgerufen am 31. März 2016.
Wagner påbörjade verket i april 1857, men slutförde det inte förrän 25 år senare. När han komponerade den drog han nytta av den speciella akustiken i sitt nybyggda Bayreuth Festspielhaus. Parsifal uruppfördes vid den andra Festspelen i Bayreuth 1882. Festspelen i Bayreuth hade ensamrätt på Parsifal-produktioner fram till 1914, men operan framfördes på Metropolitan Opera i New York 1903 efter att en amerikansk domstol slagit fast att den var laglig att sätta upp.Richard Wagner und seine Zahnärzte. Akademie für Zahnärztliche Fortbildung, Karlsruhe. Abgerufen am 14. August 2016.
Wagner beskrev Parsifal inte som en opera, utan som "Ein Bühnenweihfestspiel" (ett heligt festivalskådespel). (Section What is a Stage-Consecrating Festival-Play, Anyway?) I Bayreuth har det uppstått en tradition att publiken inte applåderar i slutet av första akten. Verkets autografmanuskript finns bevarat i Richard Wagner Stiftelse.
Parceval - Parzival - Parsifal Bakom Parsifals namn döljer sig djupsinniga tolkningar. I den ursprungliga franska källan (Chrétien de Troyes på 1100-talet) hette han Parceval ("den som färdas genom dalen"), vilket syftar på hjältens långa vandringar och irrfärder. I början av 1200-talet övertog även Wolfram von Eschenbach den här namnformen, som hos honom blev Parzival. Under två årtionden höll sig Wagner till den här stavningen, men beslöt sig sedan 1877 för Parsifal. Att begreppet den rene dåren förekommer i Wagners text kan spåras till Joseph von Görres, som i en utgåva av Lohengrin-legenden från 1813 ger en felaktig etymologi, där han härleder Parsifal till arabiska orden fal (dåren) och parséh (ren). Senare forskning (W Golter, 1891) härleder Parsifal till de galliska orden per gedur – "sökande efter skålen" som blev Perceval, Parzival och Parsifal.Richard Wagner und sein Zahnarzt , zm, 30. März 2016. Abgerufen am 31. März 2016.
Kompositionshistorik
Wagner läste von Eschenbachs dikt Parzival när han befann sig på kurortsvistelse i Marienbad sommaren 1845. Efter att ha stött på Arthur Schopenhauers skrifter 1854,On the Will in Nature, "Sinology," Footnote listing books on Buddhism s:On the Will in Nature#SINOLOGY blev Wagner intresserad av indisk filosofi, särskilt buddhismen. Ur detta intresse föddes Die Sieger (Segrarna, 1856), en skiss som Wagner skrev till en opera baserad på en berättelse ur Buddhas liv. Teman som självförnekelse, pånyttfödelse, medkänsla och till och med exklusiva sociala grupper (kaster i Die Sieger, graalriddarna i Parsifal) som senare utforskades i Parsifal introducerades först i Die Sieger. Wagner har också lånat trollkarlen Klingsor från ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II), som han använt som underlag för Tannhäuser. Enligt sin självbiografi Mein Leben skapade Wagner Parsifal på långfredagsmorgonen i april 1857 i Asyl (tyska: "Asylum"), den lilla stugan på Otto Wesendoncks gods i Zürichförorten Enge, som Wesendonck – en förmögen sidenhandlare och generös konstmecenat – hade ställt till Wagners förfogande genom sin hustru Mathilde Wesendoncks förmedling. Kompositören och hans hustru Minna hade flyttat in i stugan den 28 april:
... På långfredagen vaknade jag och fann solen sken starkt för första gången i detta hus: den lilla trädgården strålade av grönska, fåglarna sjöng, och äntligen kunde jag sitta på taket och njuta av den länge efterlängtade freden med dess löftesbudskap. Full av denna känsla kom jag plötsligt ihåg att det var långfredag, och jag erinrade mig den betydelse detta omen redan en gång hade fått för mig när jag läste Wolframs "Parzival". Sedan vistelsen i Marienbad [sommaren 1845], där jag hade tänkt ut "Mästersångarna" och "Lohengrin", hade jag aldrig mer sysselsatt mig med den dikten; Nu slog dess ädla möjligheter mig med överväldigande kraft, och ur mina tankar om långfredagen tänkte jag snabbt ut ett helt drama, av vilket jag gjorde en grov skiss med några få pennstreck och delade det hela i tre akter.
Men som hans andra hustru Cosima Wagner senare rapporterade den 22 april 1879 hade denna redogörelse färgats av ett visst mått av poetisk frihet:Wagner, Cosima (1980) Cosima Wagner's Diaries tr. Skelton, Geoffrey. Collins.
R[ichard] erinrade sig idag det intryck som inspirerade hans "Långfredagsmusik"; Han skrattar och säger att han hade tänkt för sig själv: "I själva verket är det lika långsökt som mina kärleksaffärer, för det var inte alls en långfredag – bara en trevlig stämning i naturen som fick mig att tänka: 'Så här ska en långfredag vara'".
Verket kan mycket väl ha tillkommit i Wesendoncks stuga den sista veckan i april 1857, men långfredagen det året inföll den 10 april, när Wagners fortfarande bodde på Zeltweg 13 i Zürich. Om den prosaskiss som Wagner nämner i Mein Leben var korrekt daterad (och de flesta av Wagners bevarade papper är daterade) skulle den kunna avgöra frågan en gång för alla, men tyvärr har den inte överlevt. miniatyr|Trädgården till Villa Rufalo.
Wagner återupptog inte arbetet med Parsifal på åtta år, under vilken tid han slutförde Tristan och Isolde och påbörjade Mästersångarna i Nürnberg. Mellan den 27 och 30 augusti 1865 tog han upp Parsifal igen och gjorde ett prosautkast till verket. Den innehåller en ganska kort beskrivning av handlingen och en ansenlig mängd detaljerade kommentarer om dramats karaktärer och teman. Men än en gång lades arbetet ner och lades åt sidan i ytterligare elva och ett halvt år. Under denna tid ägnades det mesta av Wagners kreativa energi åt Nibelungens ring, som slutligen fullbordades 1874 och fick sitt första fullständiga framförande i Bayreuth i augusti 1876. Först när denna gigantiska uppgift var avklarad fick Wagner tid att koncentrera sig på Parsifal. Den 23 februari 1877 hade han färdigställt ett andra och mer omfattande prosautkast till verket, och den 19 april samma år hade han omvandlat detta till ett libretto på vers (eller "dikt", som Wagner tyckte om att kalla sitt libretti). I september 1877 påbörjade han musiken genom att göra två fullständiga utkast till partitur från början till slut. Den första av dessa (på tyska känd som Gesamtentwurf, antingen det preliminära utkastet eller det första fullständiga utkastet) gjordes med blyerts på tre notrader, en för rösterna och två för instrumenten. Det andra fullständiga utkastet (Orchesterskizze, orkesterutkast, kort partitur eller "particell") gjordes i bläck och på minst tre, men ibland så många som fem notrader. Detta utkast var mycket mer detaljerat än det första och innehöll en avsevärd grad av instrumentell utveckling.
Det andra utkastet påbörjades den 25 september 1877, bara några dagar efter det första. Vid denna tidpunkt i sin karriär tyckte Wagner om att arbeta med båda utkasten samtidigt, och växlade fram och tillbaka mellan de två för att inte låta för lång tid förflyta mellan den första tonsättningen av texten och den slutliga bearbetningen av musiken. Gesamtentwurf i akt 3 färdigställdes den 16 april 1879 och Orchesterskizze den 26 i samma månad. Under större delen av 1880 befann sig Wagner i Italien där han arbetade med musiken. I staden Ravello vid Amalfikusten besökte han Villa Rufolo och hänfördes av dess trädgård - äntligen hade han funnit förebilden till Klingsors magiska trädgård. Med på resan var den unge rysk-tyske konstnären Paul von Joukowsky. Wagner blev mycket imponerad av dennes skisser av trädgården att han på stående fot bestämde att von Joukowsky skulle göra dekoren och kostymerna till hans nya opera. Några månader senare (21 augusti) besökte Wagner Siena och rördes till tårar efter att ha sett katedralens kyrkorum, konstaterande att det var den mest betagande struktur han hade sett. von Joukowsky gjorde återigen skisser vilka användes som förebild för Graalridarnas tempel. miniatyr|vänster|Början på Förspelet av akt I. Partiturerstschrift var det sista steget i kompositionsprocessen. Den var gjord i bläck och bestod av en exakt kopia av hela operan, med alla röster och instrument korrekt noterade enligt gängse praxis. Wagner komponerade Parsifal en akt i taget, och fullbordade Gesamtentwurf och Orchesterskizze i varje akt innan han påbörjade Gesamtentwurf i nästa akt; men eftersom Orchesterskizze redan förkroppsligade alla kompositionsdetaljer i partituret, betraktade Wagner själva utarbetandet av Partiturerstschrift som föga mer än en rutinuppgift som kunde utföras när han fick tid. Förspelet till akt 1 tonsattes i augusti 1878. Resten av operan tonsattes mellan augusti 1879 och 13 januari 1882.
Repetitionstiden miniatyr|Hermann Levi När det blev dags att bestämma vilka sångare som skulle medverka vid premiären valde Wagner Hermann Winkelmann som Parsifal, Amalie Materna (som hade sjungit den första Brünnhilde i Nibelungens ring 1876) som Kundry, Emila Scaria som Gurnemanz, Karl Hill ( den förste Alberich i Nibelungens ring 1876) som Klingsor och Theodor Reichmann som Amfortas. Som dirigent valde han Hermann Levi från Münchens operahus. Som orkester accepterade han kung Ludvigs erbjudande att använda Münchens operaorkester, som han kompletterade med andra musiker. Som en eftergift för att få kungen att närvara vid premiären var Wagner tvungen att låta bygga ett litet annex med salong framför Festspelshuset så att kungen skulle kunna anlända ostörd.
I valet av Levi som dirigent för sitt "heliga" verk framkom Wagners dubbelsidiga antisemitism. Att Levi var jude och son till en rabbin störde Wagner. Så trots sin egen antikyrkliga agnosticism och förakt för den kristna kyrkan, insisterade han på att Levi måste konvertera och döpas. Levi vägrade. Efter generalrepetitionen (24 juli 1882) skrev Wagners hustru Cosima i sin dagbok att om Wagner hade varit musiker i orkestern skulle han ha vägrat att låta sig dirigeras av en jude.Cosima Wagner, sid 380. Dock kvarstår faktum att Wagner beundrade Levi och inte kunde tänka sig någon bättre lämpad att dirigera Parsifal. Ett år före premiären hotade Levi att bryta kontraktet efter att ha blivit förolämpad av Wagner, vilket skulle ha resulterat i en flyktväg ut för Wagner om han hade velat bli av med Levi. Men Wagner övertalade honom att fortsätta med orden: "Du är min Parsifal-dirigent!".