Egentliga dalmål, ofta enbart dalmål, även övre dalmål eller dalska, är de traditionella svenska dialekterna som talas i övre Dalarna, det vill säga i 21 socknar i de gamla fögderierna Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna runt sjön Siljan, men borträknat Särna och Idre socken, vilkas dialekter brukar räknas till norska dialekter.

Dialekterna präglas i flera fall av såväl arkaismer som betydande innovationer, och somliga dialekter har därför ett visst renommé som särskilt egenartade. Till exempel har ovansiljanmålet älvdalska sedan 2016 en egen ISO 639-3 språkkod.

Ibland används termen dalmål i en vidare bemärkelse som, då även innefattar dialekterna i Dalabergslagen, så kallade dalabergslagsmål, men i språkvetenskaplig forskning syftar termen dalmål ofta på just övre Dalarnas dialekter. Ibland används därför termen egentliga dalmål för att specificera.

Dalmålen i övre Dalarna är kända för att vara mycket splittrade och skilja sig avsevärt från socken till socken och till och med från by till by. De egentliga dalmålens särprägel och mångfald har gjort att de intresserat många dialektforskare, och de är således väl undersökta. Till exempel utkom Ordbok över folkmålen i övre Dalarna under åren 1961–2022, den största dialektordboken i sitt slag.

Terminologi Dialekterna i landskapet Dalarna brukar delas in i tre huvudgrupper. Längst i norr i Särna och Idre socken talas traditionellt dialekter som räknas till norska, eftersom dessa socknar tillhörde Norge fram till 1644. Dessa dialekter har således lite gemensamt med dialekterna i resten av landskapet, och utelämnas ofta i beskrivningar av dialekter i Dalarna. I övre Dalarna i socknarna runt sjön Siljan och där Österdalälven och Västerdalälven talas de egentliga dalmålen. Längst i söder i nedre Dalarna talas dalabergslagsmål, som har vissa drag gemensamt med de egentliga dalmålen, och andra drag mera gemensamt med dialekterna i Västmanland och övriga Svealand.

I litteraturen används termen dalmål med lite olika syftningar. Ofta åsyftas med benämningen bara de egentliga dalmålen, medan dialekterna i södra landskapet då benämns (dala)bergslagsmål. Så används termen i till exempel Lars Levanders beskrivning Dalmålet (1925–1928) och av organisationen Dalmålsakademin. I viss äldre litteratur används en ännu snävare definition; i till exempel och åsyftas med benämningen dalmål enbart dialekterna i Ovansiljan. Ibland används dock dalmål som en synonym för alla dialekter inom landskapet Dalarna, och därför finner man ibland termen egentliga dalmål eller egentligt dalmål för att specificera att det är dialekterna i Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna som åsyftas.

På vissa dialekter, i synnerhet i Ovansiljan, används ofta ordet dalska som benämning på den inhemska dialekten, vilket på sina håll också fungerar som verb: att dalska ’tala dalmål’.

Indelning Språkträd över egentliga dalmål

De egentliga dalmålen brukar delas in i tre huvudsakliga språkområden som motsvarar de gamla fögderierna Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna. Språkgrupperna kallas följaktligen för ovansiljanmål, nedansiljanmål och västerdalsmål. I vissa beskrivningar vill man i synnerhet poängtera motsättningen mellan västerdalsmål och österdalsmål (Ovansiljan och Nedansiljan), eftersom denna språkgräns på sina håll är mycket skarp. Eftersom Västerdalarna är långsträckt från norr till söder skiljer man även ibland på övre västerdalsmål och nedre västerdalsmål.

Skillnaderna mellan de olika socknarna i övre Dalarna är på sina håll mycket skarpa. I hela övre Dalarna förekommer dessutom vissa skillnader från by till by, som gör att det traditionellt inte har varit något svårighet för sockenborna att avgöra vilken by en okänd talare kommer ifrån enbart på talet. Detta är i motsats med grannområden såsom Bergslagen och de norska grannområdena. Denna språksplittring beror enligt Lars Levander inte särskilt på naturförhållanden såsom älvar, berg och skogar. Befolkningen i övre Dalarna har snarare levt ett ganska rörligt liv med fäboddrift, fiske och slåttermarker. Dalälven bildar en språkgräns inom vissa socknar, men utgör ingen större betydande gräns eftersom den har varit välanvänd som färdväg. Inte heller bildar bergen en större språkgräns, utan många av Dalarnas byar är i stor utsträckning belagda i bergen.

Snarare är det de av människan dragna gränserna som utgör de stora språkgränserna, i synnerhet indelningen i kyrksocknar. När katolska kyrkan delade in landskapet i socknar fick befolkningen en tillhörighet till en organisation som var större än den egna byn, och socknarna kom senare att bli en gemenskap även för sekulära ändamål. Den medeltida indelningen i socknar överensstämmer också väl med övre Dalarnas språkgränser. Till exempel hörde Bjursås socken tidigare till Åls socken, och bjursåsmålet står därför ålmålet nära, menar Lars Levander. På samma sätt omfattade Nås socken även tidigare Järna socken och Äppelbo socken, och dessa socknars dialekter är också lika varandra. Ett undantag utgör oremålet som står moramålet närmare än orsamålet, trots att socknen under medeltiden tillhörde Orsa socken. Enligt Levander beror detta på att de östliga byarna i Mora hade fäbodar i Ore, så befolkningen Ore hade större kontakt med Mora än med Orsa.

Ovansiljan

Ovansiljan består av de sju socknarna Älvdalen, Våmhus, Orsa, Ore, Venjan, Mora och Sollerön. Av dessa utgör Venjan ett språkligt övergångsområde till Västerdalarna, och Ore till Nedansiljan eftersom dialekterna i dessa socknar uppvisar starka inflytelser utifrån. De traditionella dialekterna i Ovansiljan karakteriseras både av många arkaismer och novationer (nybildningar) som har gett dialekterna i Ovansiljan ett visst renommé såsom särskilt ”egenartade”, ”egendomliga” eller ”svårbegripliga”.

Dialekterna mellan socknarna skiljer sig i hög grad från varandra, och påtaglig variation finns även inom vissa socknar. Lars Levander skriver att ingenstans i Dalarna har dialektsplittringen gått så långt som i vissa delar av Ovansiljan. Till exempel skriver han år 1925 att älvdalsmålet ”icke utan en viss svårighet” förstås i sydöstra Mora eller Ore. I Venjans tre intill varandra liggande byar Knås, Stutt och Västbygge fanns enligt Levander tydliga skillnader mellan byarna. Som exempel nämner han att ’ljus’ heter ḷjōs i Knås, ḷōs i Stutt och jōs i Västbygge. Trots dessa skillnader menar Levander att invånarna i Ovansiljan historiskt betraktat sina dialekter som ”starkare samhöriga sinsemellan än med något av de omkringliggande områdenas mål”, och har använt sina respektive mål vid besök i andra socknar i Ovansiljan, men övergått till svenska vid besök i Nedansiljan.

Karakteristiska språkdrag

Inom morfologin finns flera arkaiska drag såsom ett i flera socknar bibehållande av tre kasus i substantiv- och adjektivböjningen, t.ex. orsamål pöjtjön (’pojken’, nominativ), pöjkån (ackusativ), pöjkåm (dativ), eller personböjning i tre olika former i plural, t.ex. älvdalsmål (wįð) spyrum ’vi frågar’, (ið) spyrið ’ni frågar’, dier spyra ’de frågar’. Denna personböjning förekommer inte i Venjan, men däremot i vissa nedansiljanmål, såsom rättviksmål.

Även inom fonologin förekommer många arkaiska drag såsom i flera socknar ett bevarat som i älvdalsmålets wåt ’våt’ eller waisa ’visa’, bevarat och som i moramålets djop ’djup’ och ljos ’ljus’. På vissa håll, i synnerhet i Älvdalen och Våmhus finns även nasala vokaler kvar i ord som gą̊s ’gås’ eller ą̊ ’på’, som vittnar om ett äldre bortfall av en efterföljande nasal konsonant – jämför gą̊s och ą̊ med tyska Gans och an. I Ovansiljan finns även, liksom i vissa nedansiljanmål, bevarad kortstavighet i ord som flugu ’fluga’ eller båkå ’baka’, med kort vokal följt av kort konsonant, och i mindre utsträckning även bevarad överlängd, t.ex. sollerömålets föːdd ’född’ eller spåːdde ’spådde’, med lång vokal följt av lång konsonant. Förutom på Sollerön finns överlängd även i Älvdalen och i Öje kapellbygd i Malungs socken i Västerdalarna. Ovansiljanmålen har även, till skillnad från dialekterna i Västerdalarna och Nedansiljan, bevarat de korta vokalerna ĭ och ŭ i högre utsträckning, t.ex. wĭtå ’veta’; sŭmår ’sommar’, rūg ’råg’. Dessutom är den äldre diftongen *eu bibehållen som jo: krjōpa ’krypa’. Bland konsonanterna har äldre rð inte övergått till tjockt l-ljud: garð, gard ’gård’, jämför lima-transtrandsmålens gaḷ med tjockt l, och de flesta ovansiljanmålen har också bibehållit en dental konsonant i preteritumändelsen, t.ex. oremålets kassted ’kastade’, på nordligt venjansmål kasstöt. Dessutom har adjektiv har en pluralform på -r: stūrer ’stora’ som inte finns i Nedansiljan eller Västerdalarna.

+ Diftongeringen av äldre långa vokaler på olika ovansiljanmål. Socken ’hus’ ’is’ ’yta’ Älvdalen aus ais åyta Våmhus aus ais åyta Mora öys/åis eis/äis öyta Venjan öys/håys eis eita Sollerön åus/åys äis öyta Orsa ais ais aita Ore höys äis öyta

Inom fonologin finns även många novationer, såsom en diftongering av de äldre långa vokalerna u, i och y. Utfallet av diftongeringen skiljer sig mellan socknarna, se tabellen till höger. Dessutom har äldre /h/ bortfallit i ord som esst ’häst’ och annd ’hand’, samt /l/ före vissa konsonanter såsom tåg ’talg’, åm ’halm’ och jåp ’hjälp’, o.s.v. Andra karakteristiska fonologiska drag är också att de äldre diftongerna au och ey i många socknar har monoftongerats till o och ä, t.ex. älvdalska roð ’röd’ och rätja ’röka’, men i vissa socknar såsom Orsa förekommer inte detta i alla ord. Många ovansiljanmål har också tjockt l-ljud även i början av ord, vilket är ovanligt i svenska dialekter: ḷītn ’liten’.

Språkliga övergångsområden

I socknarna Venjan och Ore finns åtskilliga språkliga drag som dessa dialekter snarare har gemensamt med Västerdalarna i Venjans fall, och Nedansiljan i Ores fall. Levander menar att folket i Venjan i stor utsträckning har haft handelsförbindelser med Västerdalarna, vilket kan förklara dessa likheter. Bland annat har venjansmålet i likhet med malungsmålet apokope i ord som bùll ’bulle’ och àdd ’hade’, vokalförkortning i omljudda pluraler som föttör ’fötter’ jämfört med moramålets fötär med lång vokal. Dessutom saknas presensändelse i verb på lång vokal, t.ex. hlå ’slår’, och presens av verb som ’baka’ är båkår snarare än bäkär som i övriga ovansiljanmål.

De största likheterna som oremålet uppvisar med nedansiljanmålen är att bestämd form av starka neutrer ofta har en pluralform på -r, t.ex. bērer ’bären’ i likhet med t.ex. rättviksmålets bǟrer men till skillnad från ovansiljanmålens bēre, bēri o.s.v. Oremålet har också till skillnad från ovansiljanmålen bevarat tjockt l-ljud före konsonant i ord som fôḷk, och övergång av äldre rð till tjockt l-ljud i ord som gåḷ. Gränsen mellan ovansiljanmålen och nedansiljanmålen i gränsen mellan Ore och Boda socken är alltså relativt mjuk i jämförelse med språkgränsen mellan Rättvik och Mora som är betydligt skarpare.

Västerdalarna Västerdalarna består i norr av socknarna Lima och Transtrand (övre västerdalsmål) och i söder av Malung, Äppelbo, Järna, Nås och Floda (nedre västerdalsmål). Även Mockfjärds församling i Gagnefs socken förs ibland till västerdalsmål, ibland till nedansiljanmål. De övre västerdalsmålen har vissa drag gemensamma med Ovansiljan, och detta gäller även malungsmål och i synnerhet Malungs nordligaste by Öje. Nedre västerdalsmål såsom flodamål har snarare många likheter som förbinder dem med Nedansiljan.