Komsakulturen är en omdiskuterad benämning på arkeologiska fynd från den norska och ryska ishavskusten, de äldsta daterade till den tid då merparten av norra Skandinavien var täckt av inlandsis. Fynden har gjorts från Tromsø i väster till Kolahalvön i öster, en kuststräcka som blev isfri långt före inlandet. Under början av 1900-talet framfördes teorier om att människor överlevt istiden i området, men moderna forskare framhåller likheterna med Ahrensburgkulturen i norra Tyskland och tror att området koloniserades från sydväst under istidens slutskede.
Utforskning och kännetecken Benämningen KomsakulturenLotte Hedeager och Kristian Kristiansen (redaktörer), Arkæologi Leksikon (1985) sidorna 154-155. användes först av arkeologen Anders Nummedal i ett föredrag han höll 1926. Han använde den inte utan brukade andra namn som Finnmarkskulturen, Finnmarksfunnene, Le Finnmarkien och så vidare.
Några år senare hittades fler boplatser i Finnmark, och de publicerades i verket Le Finmarkien, skrivet av Nummedal och Johannes Bøe 1936. Här tolkar de fynden så att komsakulturen har ett östligt ursprung, och att det rör sig om en särskild invandring strax efter istiden och som har kommit till Nordnorge över nuvarande Finland och Ryssland. Detta grundade de på att motsvarande stenåldersplatser mellan norra Tromsø och södra Helgoland saknas. De menade också att komsakulturen snabbt upphörde, och att detta förklarades av att denna kultur fick svårigheter med att anpassa sig till ett varmare klimat.
Kulturen blev omdiskuterad från första stund. I synnerhet pekades på att om invandringen hade kommit från öster, borde det vara möjligt att finna boplatser också längs den väg människorna skulle ha följt. Det visade sig vara svårt att hitta väldefinierade boplatser från denna tid i Finland och norra Ryssland. Likaväl blev begreppet komsakulturen använt, om än motvilligt, av några forskare till slutet av 1980-talet. Då kom benämningen att kritiseras kraftigt från flera håll, och det resulterade i att begreppet i dag är praktiskt taget försvunnit i facklitteraturen. Kritiken utgick från att nyare forskning har påvisat stora olikheter i materialet från området. Dessutom är det nu påvisat ett stort antal stenåldersboplatser, också från pionjärtiden i hela det området som Bøe og Nummedal menade var fyndtomt. Och inte minst: Genom att bruka samlingsbegreppet komsakultur ger man ett intryck av att det är tal om ett statiskt arkeologisk tillstånd i området, och det är helt felaktigt.
Beteckningen komsakultur användes därefter främst i diverse populärvetenskapliga sammanhang men blir nog allt eftersom sällsyntare även på detta området.
Diskussionen om Komsakulturen i Fornvännen 1929–1930 I Fornvännen 1929 i artikeln Ett nordskandinaviskt paleoliticum? skriver Gunnar Ekholm om Nummedals fynd av Fosna och Komsa. Ekholm skriver att dateringar är oklara och att enighet bara nåtts att de är av maglemoseålder men att Nummedals datering till Magdalénien är felaktig. Han beskriver teorin om en invandring från öster. Ekholm beskriver fynden som primitiva och grova. Likheten med paleolitiska fynd gäller bara den generella slagtekniken. Klara typer är inte paleolitiska utan mesolitiska till exempel pilspetsar, skivskrapor samt skivyxor. Ekholm ser detta som ett tecken på att kulturen kommit söderifrån. Han ger förslaget att Komsafynden är en nordlig utlöpare av Fosnafynden. Han påpekar att denna Fosnakultur av Therkel Pedersen förklarats som en "reflex" av Sydskandinaviens flintcivilisation. Edholm skriver: Komsakulturen skulle sålunda intaga samma ställning till Sydskandinaviens mesolitiska flintkultur, som den förr såsom "arktisk" betecknade skifferkulturen till dess neolitiska. I båda fallen har motsättningen mellan Syd- och Nordskandinavien sin grund i det olikartade stenmaterial, som kommit till användning. Översättningarna av de södra landsdelarnas flintformer ha ej alltid kunnat bli ordagranna. Ekholm ser fram emot naturvetenskapliga dateringar av fynden.
I Fornvännen 1930 i artikeln Noen bemerkninger om Komsakulturen svarar Anathon Bjørn på Ekholms artikel:
Han urskiljer tre kronologiska stadier i Komsakulturens utveckling som vart och ett har sina särdrag. De ligger på olika höjdnivåer. Dessa faser kallas Porsanger-, Tollevik och Berlevågstadiet. Bjørn hänvisar till olika avhandlingar där han behandlat detta. Äldsta Porsangerstadium utmärker sig med en rad stora och primitiva former såsom coup-de-poings og Lovallois-skraperc och att man har använt kvarts.Yngre intryck gör fynden från Tolleviksstadiet som i mycket representerer en typisk spånkultur och framförallt har många sticklar av varierande form samt spetsaroch en rad mindre former. Levalloisskrapor (benämningen är tagen från en tidig mellanpaleoltisk tid) förekommer men inte så ofta. Däremot finns flera skivskrapor. Dessa redskapsformer är tillverkade av dolomitflinta. Berlevågstadiet har kvar de viktigaste av formerna från Tolleviksstadiet, doch med färre sticklar men man har utvecklat nya former och skivavslagen är ganska allmänt förekommande. De redskapen är en vidareutveckling av Tolleviksstadiets primitiva avslag.
Han avslutar med: Betraktet som helhet kan det om Komsakulturen sis at den begynner med en utpreget makrolitisk industri men efterhvert optar i sig eller solv utvikler en rekke småformer uten at dog det makrolitiske preg trer i bakgrunnen. Og videre er saerlig den eldre Komsakultur preget av en eiendommelig blandning av gammel- og ungpaleolitiske former, et forhold av störste betydning når vi söker efter forutsetningerne for hele kulturformen.Som klart framgår vill Björn föra fynden till paleolitiskt tid och jämför också med mycket gamla tidig- och mellanpaleolitiska fynd. Senare värderingar av forskare har vad gäller dateringarna klart varit för Ekholms dateringar.
Dateringar De äldsta fynden från Finnmark verkar vara från preboreal tid. Fynden anses vara som äldst från omkring 8000 före vår tideräkning och de yngsta brukar anses vara från början av yngre stenålder ca 3500. Fynden är dock inte enhetliga.Anders Hagen, Norges oldtid (1977) sidan 38. De många variationerna i fyndmaterialet och den långa tidsperioden gör att arkeologerna inte längre anser att det är relevant att tala om en "kultur".
Förbindelser med andra områden Det finns stora likheter mellan Komsafynden och de fynd som gjorts längre söderut vid den norska kusten, mellan Bergen och Trondheim, den så kallade Fosnakulturen. Det har föreslagits att båda fyndområdena i själva verket ingår i samma helhet.
Graham Clark skriver i The Earlier Stone Age Settlement of Scandinavia (sid 201) att Nummedals upptäckt 1909 av flintansamlingar i höga terränglägen vid Kristiansund (Fosna) var första ansatsen till att förståelse att Norge var bebyggt före Nöstvetkulturens tid. Sedan arkeologkongressen i Oslo 1936 då man hittat 60 boplatser i Finnmark hade fyndmaterialet fördubblats 1966. Han hänvisar till Odner Komsakulturen i Nesseby og Sør-Varanger som källa för det och anför att man nu också hittat platser i Sovjetunionen öster om Finnmark. På sidan 208 skriver han om vackra tångepilspetsar av Ahrenburgstyp som finns på Fosna- och Komsabosättningar och på Hardangervidda. Han jämför också med polska spetsar men inverterad retusch och slutligen med material från svenska västkusten Djupedal (Fredsjö 1953) och Ahrenburgsspetsar i Hensbackakulturen. Han föreslår förklaringen att man följt renen norrut men att den bara fanns på fjällvidderna och att om man vill stanna vid kusten tvingades man övergå till fiske, fågelfångst och att jaga havsdäggdjur. (sid 208).
Arkeologiska lämningar indikerar att befolkningen var havsorienterad och levde huvudsakligen på säljakt och att de var goda båtbyggare och fiskare. I jämförelse med de söderut i Norge samtida Fosnafynden av närbesläktad kultur verkar stenverktyg och andra redskap vara grova, råare. Detta förklaras av bristen på flinta i området.
Oftast sågs dessa tidiga bosättningar vid norra Norges kust att ha sitt ursprung på västra och sydvästra kusten i Norge, och att de kan spåras till den paleolitiska Ahrensburgkulturen i nordvästra Europa. Invandringen tänks ha följt den norska kustlinjen, och följt den tillbakadragande inlandsisen mellan 11 000 och 8000 före vår tideräkning öppnades nya områden för bosättning. Före detta trodde man att inflyttningen till viss del kom till Finnmark från nordöst från Kolahalvöns isfria kust.
Finska fynd tyder på invandring också från Ryssland Nyare arkeologiska fynd från finska Lappland tolkades inledningsvis 2004 som inlandsfynd av Komsakulturen lika gamla som de äldsta fynden från norska kusten. Detta material anses nu ha anknytning till den samtidiga Post-Swiderianska kulturen i norra centrala Ryssland och östra Baltikum och alltså representera en separat tidig invandring i norra Skandinavien.
Nyare tolkningar av forskarna indikerar att ett antal av de kustboplatser vid Varangerfjord som tidigare har förts till andra fasen av Komsa snarare representerar en tidig bosättning från sydöst (nordvästra Ryssland) och kan relateras till tidigt Post-Swiderian inflyttande som först upptäcktes i norra finska Lappland.
Äldre svenska bosättningar med oklart ursprung Åren 2000 till 2010 hittades mycket gamla boplatser med fynd av renben i Norrbottens län. Ungefär samtida med boplatsen i Kangos, eller något senare, är den vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun. Dessa boplatser har det gemensamt att de tillkommit kort efter att inlandsisen drog sig tillbaka från nordost. De sydligare delarna av Norrland var då fortfarande täckta av is eller låg under vatten, vilket innebar att landförbindelse saknades med södra Sverige.
De mycket gamla lämningarna vid sjön Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun har föreslagits komma från sentida ättlingar till de människor som levde i norska Finnmark. Den tidigaste kolonisationen av nordligaste Sverige skulle alltså ha skett från norr. Lämningarna vid Dumpkojauratj är från en mesolitisk bosättning som har daterats till tidsperioden 8630±85 B.P. (ca 7800 f.Kr.), inte långt efter att inlandsisen drog sig tillbaka från området. Att döma av benmaterial på boplatsen var ren det viktigaste bytesdjuret.Bergman et al (2004). Deglaciation and Colonization: Pioneer Settlements in Northern Fennoscandia. Journal of World Prehistory, Vol. 18, Nr. 2, juni 2004.
I Aareavaara, Pajala kommun, hittades 2009 lämningar som bedöms vara 10 600 år gamla, samtida eller äldre än de äldsta fynden från Finnmark. Knappt fyra mil västerut, i Kangos hittades en liknande boplats tusen år yngre. En invandring från nuvarande Finland, med koppling till den ryska Butovokulturen är också tänkbar.
Forskningsöversikt Alma Elizabeth Thuestad ger i sin magisteravhandling En romlig analyse av tidlig eldre steinalderlokaliteter i Vest-Finnmark og Troms en god sammanfattning av forskningen över Finnmarks äldre stenålderskultur. Denna sammanfattas i korthet nedan.
Uppfattningen i arkeologiska kretsar under 1900-talets början var att de nordskandinaviska området var sent befolkade utkantsområden. I Finnmark blev sedan äldre stenålder ett ämne som väckte stort intresse. De första Finnmarkslokalerna hittades på strandterrasser vid Tollevik (I og II) och Stenseng (I og II) i närheten av Komsafjället.
Från 1925 till 1939 arbetade Nummedal med fältundersökningar i Finnmark. De flesta boplatserna saknade spår efter bostäder och eldstäder. Platserna identifierades genom en ansamling av stenmaterial på markytan. Genom registrering, ytfyndsinsamling och utgrävning samlade Nummedal in ett betydande arkeologisk källmaterial. Detta material kom i 1930-talets arkeologiske debatt att relateras till benämningen Komsakultur.