miniatyr|Hinder i Landskrona right|miniatyr|Draktänder vid Siegfriedlinjen miniatyr|"Betongpianon" i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr, Stockholm miniatyr|Draktänder Draktänder är pyramidformade hinder som uppfördes under andra världskriget för att sinka mekaniserade arméers framryckning. De användes till exempel utefter kusten i södra Sverige och i Siegfriedlinjen.
Vanligen används ordet i överförd bemärkelse med anknytning till sagan om Jason i den grekiska mytologin.*
Militära befästningar Andra världskriget Draktänder (tyska: Höcker, "hoppor") var fyrkantiga, pyramidformade betongkonstruktioner som användes för att hindra stridsvagnars framkomst under det andra världskriget. Idén var att stridsvagnarna skulle vara tvungna att stanna i "dödszoner", där de lätt skulle kunna slås ut av pansarvärnspjäser. I verkligheten gjorde tillkomsten av specialtillverkade fordon för hinderröjning att dessa hinder kunde undanröjas snabbare än många hade förväntat sig. Ett annat sätt att forcera dem var helt enkelt att täcka dem med jord och sten och sedan köra över högen.
De användes i stor utsträckning av alla sidor i det andra världskriget. Tyskarna använde dem bland annat i sin Siegfriedlinje och Atlantvall. Vanligtvis var varje "tand" omkring 1,2 m hög, ofta med landminor mellan de enskilda "tänderna". Fransmännen använde dem i sin Maginotlinje och många lades även ut i Storbritannien 1940–1941 som en del i stärkandet av landets invasionsförsvar.
På grund av det stora antal som byggdes och deras beständiga konstruktion kan många ses ännu idag, speciellt i resterna av Siegfried- och Maginotlinjerna.
Sverige Även i Sverige finns draktandsformationer kvar från beredskapstiden, till exempel i Stockholms innerstad och närförorter (se Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr) och utefter Skånelinjen. I dessa linjer är också så kallade betongpianon, upprättstående pianoliknande betongblock, vanliga. De har en höjd på 1,7 till 1,8 meter, en tjocklek vid basen på 1,6 meter och väger 17 ton. På några pekar fortfarande ett ingjutet armeringsjärn med ögla upp som var tänkt att fästa ett kamouflagenät i.Karl Gunnar Norén, Stockholms gömda bunkrar, Nielsen & Norén Förlag, 2007
Efter andra världskriget Schweiz fortsatte att upprätthålla linjer med draktänder vid vissa strategiska områden och hade radat upp dem bredvid vägar, redo att poppa upp och komplettera försvarslinjer som sträckte sig förbi vägarna. Bland soldater har dessa konstruktioner kommit att kallas ”Tobleronelinjer” efter chokladstången.
Begreppet draktand kan användas för olika linjer av pålar eller andra hinder som satts ner i marken för att förhindra fordonstrafik, till exempel på parkeringar i tätortsområden. Bollard är ett annat namn för dessa hinder.
Vissa länder, såsom de som uppstod efter Jugoslaviens splittring, har också rörliga draktänder lagrade längs vägarna varifrån de snabbt kan lyftas över till vägarna vid strategiska platser.
Externa länkar Tobleronestigen Bunker Pictures - Pictures, locations, information about bunkers from WW2, The Atlantikwall and the Cold War
Se även Draksådd Stridsvagnshinder Skånelinjen Tjeckisk igelkott Spanska ryttare
Källor
Kategori:Stridsvagnshinder