miniatyr|Möte med Willy Brandt i Erfurt 1970.

Willi Stoph (tyskt uttal: ˈvɪli ˈʃtoːf), född 9 juli 1914 i Schöneberg i Berlin, död 13 april 1999 i Berlin, var en östtysk politiker (SED).

Stoph tillhörde från grundandet av Östtyskland 1949 och fram till landets sammanbrottet 1989 dess innersta maktcirkel. Han var landets regeringschef under perioden 1964 till 1989, utom 1973–1976 då han efterträdde Walter Ulbricht som statschef, men sedan tvingades överge den posten till förmån för partichef Erich Honecker.

Biografi Efter folkskolan utbildade sig Stoph till murare. Han blev medlem i det tyska kommunistpartiet (KPD) 1931. Åren 1935–1937 gjorde han sin värnplikt inom artilleriet. Han ryckte in i det militära igen 1940, sedan andra världskriget hade brutit ut. I krigets slutskede, i april 1945, tillfångatogs han av den sovjetiska armén, släpptes i juli samma år och fick en ledande ställning inom KPD:s avdelning för byggindustrin.

Politisk karriär i DDR År 1950 blev Willi Stoph ledamot av SED:s centralkommitté (ZK) och ledamot av Volkskammer (det östtyska parlamentet). Han behöll båda dessa poster ända till den kommunistiska regimens sammanbrott 1989. Åren 1952–1955 var Stoph inrikesminister, och som sådan hade han officiellt förfogande over alla väpnade styrkor i landet. Efter att folkupproret i Östtyskland 17 juni 1953 hade slagits ned blev Stoph ledamot av SED:s politbyrå. Därefter var han 1956–1960 försvarsminister, vilket innebar att han också var ställföreträdande i Warszawapaktens överkommando. Åren 1962–1964 var han förste ställföreträdande ordförande för ministerrådet (regeringen) och tillhörde från 1963 också statsrådet (det kollektiva organ vars ordförande var Östtysklands statschef), innan han 1964 vid Otto Grotewohls död efterträdde denne som ministerpresident och ställföreträdande ordförande för statsrådet. År 1970 hade han ett par möten med den västtyske förbundskanslern Willy Brandt, vilka var starten för de tysk-tyska relationerna.

Efter Walter Ulbrichts död 1973 blev han i stället ordförande för statsrådet och således i praktiken statschef, men 1976 trädde han tillbaka från den posten och blev återigen ministerpresident och ställföreträdande ordförande för statsrådet, när SED:s partiledare Erich Honecker krävde Ulbrichts gamla post som ordförande för statsrådet.

Stoph fortsatte i dessa roller fram till regimens sammanbrott 1989. Redan 1986 försökte han få Michail Gorbatjovs stöd för att avlägsna Honecker från makten, men inte förrän den 18 oktober 1989 hade han möjlighet att få Honecker att lyda hans råd att avgå. Redan mindre än en månad senare, den 7 november, avgick Stoph själv tillsammans med hela sin regering, under trycket av demonstrationer och massflykt till Västtyskland. Han erkände inför Volkskammer att hans regering inte hade tagit sitt politiska ansvar, men lade den huvudsakliga skulden för Östtysklands sammanbrott på Honecker och Günter Mittag. Den 8 november avgick SED:s hela politbyrå, inklusive Stoph, och den 17 november avskedades han från statsrådet och avgick från Volkskammer. Den 3 december uteslöts han ur SED av partiets centralkommitté.

Rättsprocess Den 8 december 1989 inleddes en förundersökning mot Stoph med anledning av misstänkt maktmissbruk och korruption och han häktades. Han släpptes ur häkte i februari 1990 av hälsoskäl. Efter Tysklands återförening hösten 1990 inleddes 1991 en rättsprocess mot honom för möjlig skuld i dödsskjutningarna av de som försökte fly från öst till väst över Berlinmuren, men förfarandet ställdes in 1993 på grund av Stophs dåliga hälsa. År 1994 beslutade Berlins förvaltningsdomstol att Stoph inte skulle få tillbaka det kapital på 200 000 DM som hade beslagtagits från honom.

Stoph avled 1999 och begravdes i Wildau i Brandenburg.

Utmärkelser

Källor

Noter

Kategori:Tysklands regeringschefer Kategori:Födda 1914 Kategori:Avlidna 1999 Kategori:DDR-politiker Kategori:Män Kategori:Tyska kommunister Kategori:Politiker från Berlin Kategori:Mottagare av Leninorden Kategori:Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden Kategori:Mottagare av Republiken Polens förtjänstorden