Alien (även kallad Alien - den åttonde passageraren i Sverige) är en amerikansk-brittisk science fiction/skräckfilm från 1979 som är regisserad av Ridley Scott och skriven av Dan O'Bannon, baserad på en berättelse av O'Bannon och Ronald Shusett. I huvudrollerna ses Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm och Yaphet Kotto. Den producerades av Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill genom deras bolag Brandywine Productions och distribuerades av 20th Century Fox.
Filmen följer besättningen på fraktskeppet Nostromo som undersöker ett övergivet rymdskepp där de kommer i kontakt med en aggressiv utomjordisk livsform som lyckas ta sig ombord och börjar döda besättningen en efter en.
Filmen vann en Oscar för bästa visuella effekter, tre Saturn Awards (bästa science fiction-film, bästa regi för Scott och bästa kvinnliga biroll för Cartwright) samt en Hugo Award för Best Dramatic Presentation. Alien drog in 78,9 miljoner dollar i USA och 7,8 miljoner pund i Storbritannien under sin första biovisning. Dess globala intäkter har uppskattats till mellan 104 och 188 miljoner dollar. Medan Alien-varelserna i sig blev en populär aspekt av filmen, är Weavers roll som Ellen Ripley den tematiska tråden som löper genom serien. Tillsammans med filmer av David Cronenberg från 1970-talet (i synnerhet Frossa, Rabid och The Brood – Missfostret) blev Alien ett centralt verk inom utvecklingen av undergenren biologisk skräck.Mark Jancovich, Horror, the Film Reader, Routledge 2002, p. 5; för en mer generell överblick inkluderande fler källor, jämför också med Daniel Pimley, "Representations Of The Body In Alien: How can science fiction be seen as an expression of contemporary attitudes and anxieties about human biology?" , 2003 Filmen marknadsfördes bland annat med en tagline som blev allmänt känd: "I rymden kan ingen höra dig skrika." Barbara Gips skrev taglinen och den grafiska konstnären Phil Gips designade affischen till filmen.
Under senare år har Alien omvärderats kritiskt och beskrivits som en av de bästa och mest inflytelserika science fiction- och skräckfilmerna genom tiderna. År 2002 ansågs den vara ”kulturellt, historiskt eller estetiskt betydelsefull” av USA:s kongressbibliotek och valdes ut för bevarande i United States National Film Registry. År 2008 rankades den av American Film Institute som den sjunde bästa filmen inom science fiction-genren och som den 33:e bästa filmen genom tiderna av Empire. Framgången för Alien gav upphov till en mediefranchise bestående av filmer, böcker, datorspel och leksaker, och gav dessutom ett bra startskott för Sigourney Weavers skådespelarkarriär. En crossover med Predator-franchisen resulterade i Alien vs. Predator-filmerna, medan en prequelserie i två delar regisserades av Scott före Alien: Romulus (2024), en fristående uppföljare. En TV-serie som utspelar sig före händelserna i den första filmen med namnet Alien: Earth, släpptes på FX on Hulu den 12 augusti 2025.
Handling I en avlägsen framtid har Nostromo, en interstellär fraktfarkost med en besättning på sju personer, påbörjat färden hem till jorden med en last av tjugo miljoner ton malm. Farkostens dator MU-TH-R 182, även kallat Mother (Mor) av besättningen, mottar en signal från en måne som kretsar kring en närliggande planet.Senare i Alien-serien identifieras månen som LV-426 eller Acheron, lokaliserad i Zeta II Reticuli-systemet. Datorn väcker besättningen ur sin kryosömn för att undersöka signalens ursprung. Med malm- och gruvenheterna kvar i omloppsbana landar Nostromo på månen men skadas av en hård landning.
Kommendör Dallas (Tom Skerritt), försteofficer Kane (John Hurt) och navigatören Lambert (Veronica Cartwright) lämnar farkosten för att undersöka signalen. De upptäcker snart ett störtat rymdskepp av okänt ursprung. Gruppen går in i skeppet och finner pilotens förtorkade kvarlevor med ett hål i bröstkorgen. Kane firar sig ner till en kammare och upptäcker tusentals läderartade ägg. Ett av äggen öppnas och en spindelliknande varelse hoppar ut och fäster sig på Kanes ansikte. Dallas och Lambert bär tillbaka den medvetslösa Kane till Nostromo. Ripley (Sigourney Weaver), befälhavare under Dallas och Kanes frånvaro, vägrar låta dem komma ombord på grund av karantänprotokoll. Vetenskapsofficeren Ash (Ian Holm) ignorerar Ripleys beslut och släpper in dem. På skeppets sjukstuga försöker Dallas och Ash ta bort varelsen från Kanes ansikte men upptäcker snart att de inte kan göra det utan att skada Kane. Ash försöker då att skära bort en av varelsens fingrar varpå varelsens frätande blod sprutar ut på golvet och bränner igenom flera våningar på skeppet. På grund av dess dödliga försvarsmekanism avhåller sig besättningen från vidare försök att avlägsna varelsen. Slutligen lossnar varelsen från Kanes huvud av sig själv och besättningen finner varelsen död. Kane vaknar upp till synes oskadd.
Med ett reparerat skepp lämnar besättningen månen och tar en sista måltid innan de återgår till sin avbrutna kryosömn. Under måltiden drabbas Kane av smärta och kramper. En aggressiv liten varelse bryter sig igenom Kanes bröstkorg och försvinner snabbt bort i rymdskeppets mörka vrår. Efter att släppt ut Kanes kropp under en kort begravningsceremoni delar besättningen upp sig i två grupper för att fånga rymdvarelsen. Ash sätter samman en spårningsapparat. Efter att ha tagit emot en signal tror Parker (Yaphet Kotto), Brett (Harry Dean Stanton), och Ripley att de lokaliserat varelsen men det visar sig bara vara Jones, besättningens katt. De förstår att de måste fånga katten för att inte få signal från den igen. Parker sänder tillbaka Brett för att fånga Jones. Under den sökningen möter Brett rymdvarelsen som nu är fullvuxen. Rymdvarelsen attackerar honom och drar in honom i en ventilationstrumma.
Besättningen förstår nu att rymdvarelsen använt ventilationstrummor för att röra sig genom skeppet. Dallas kliver då beväpnad med en eldkastare in i ventilationsnätverket med avsikt att skjuta ut varelsen från skeppet. Ripley får signal om att rymdvarelsen är på väg mot Dallas. Medan Dallas försöker fly blir han attackerad bakifrån och försvinner. Ripley frågar Mother om hjälp hur de skall förgöra rymdvarelsen och upptäcker då att "Weyland Yutani"I filmen nämns inte företaget vid namn, men vissa föremål hade namnet "Weylan-Yutani" tryckt, och namnet visas även kort på ett par bildskärmar. James Cameron beslöt att ta fasta på det och döpte då om företaget till "Weyland-Yutani", vilket är det namn som sedermera använts genom serien. redan har upptäckt radiosändningen och avkodat den som en varning. Företaget vill fånga en alien för utvärdering som vapen, även till bekostnad av besättningen (All other priorities rescinded. Crew expendable.). Ash, företagets ombud ombord, attackerar Ripley efter att hon hör om "Special Order 937", men Parker och Lambert anländer innan han kan döda henne. Parker slår loss Ashs huvud med en brandsläckare och upptäcker att Ash är en android.
De tre ännu levande besättningsmedlemmarna beslutar sig för att förstöra Nostromo och fly i räddningsskytteln Narcissus. Medan Ripley förbereder Narcissus för utskjutning går Parker och Lambert tillsammans iväg för att samla kylvätska till skytteln. Ripley hör skrik från kollegorna via farkostens kommunikationssystem och springer dit för att undersöka. Hon anländer för sent och upptäcker att rymdvarelsen dödat både Parker och Lambert. Ripley aktiverar skeppets självförstörelsesekvens och skyndar sig till skytteln men upptäcker rymdvarelsen nära skyttelns ingång. Efter ett misslyckat försök att avbryta skeppets självförstörelsesekvens skyndar sig Ripley tillbaka med Jones till skytteln där rymdvarelsen inte längre syns. Ripley och Jones lämnar då Nostromo i skytteln varpå Nostromo exploderar. Medan Ripley förbereder sig för sin kryosömn upptäcker hon att rymdvarelsen gömt sig i skytteln. Ripley tar på sig en rymddräkt och inväntar varelsens attack. När varelsen står framför ytterdörren öppnar Ripley den för att vakuumet ska dra ut varelsen i rymden. Varelsen klamrar sig fast i dörröppningen, men med hjälp av en harpunpistol lyckas Ripley skjuta ut varelsen helt. Dörren stängs och klämmer fast harpunlinan, och varelsen börjar klättra tillbaka mot skeppet. När rymdvarelsen kliver in i en av skyttelns motorgondoler aktiverar Ripley motorn och skjuter ut den i rymden. Filmen slutar med att Ripley och katten återgår till kryosömn.
Rollista
Produktion
Manuset miniatyr|Dan O'Bannon, manusförfattaren för Alien. Under sina studier inom film vid University of Southern California gjorde Dan O'Bannon en science fiction-komedi, Dark Star, tillsammans med regissören John Carpenter och konceptkonstnären Ron Cobb, med produktion som påbörjades i slutet av 1970."Star Beast: Developing the Story", The Beast Within: The Making of Alien. Filmen innehöll en utomjording (som skapades genom att sprejmåla en badboll och lägga till gummibeklädda ”klor”), vilket användes för komisk effekt. Erfarenheten gjorde att O’Bannon ”verkligen ville göra en utomjording som såg verklig ut”. Några år senare började han arbeta på en liknande berättelse som skulle fokusera mer på skräck. ”Jag visste att jag ville göra en skrämmande film på ett rymdskepp med ett litet antal astronauter”, mindes han senare, ”Dark Star som en skräckfilm i stället för en komedi.”
Samtidigt arbetade Ronald Shusett på en tidig version av det som senare skulle bli Total Recall. Då Shusett var imponerad av Dark Star kontaktade han O’Bannon, och de två enades om att samarbeta kring sina projekt, med beslutet att arbeta på O’Bannons film först eftersom de ansåg att den skulle bli billigare att producera.
O’Bannon hade skrivit ett manus med titeln Memory, som innehöll det som skulle bli öppningsscenerna i Alien: en besättning astronauter vaknar och upptäcker att deras resa har avbrutits eftersom de tar emot en signal från en mystisk planet. De undersöker saken och deras skepp går sönder när de landar. Han hade ännu ingen tydlig uppfattning om hur berättelsens utomjordiska antagonist skulle se ut.
O’Bannon accepterade snart ett erbjudande om att arbeta på Alejandro Jodorowskys filmatisering av Dune, ett projekt som tog honom till Paris i sex månader. Även om projektet till slut lades ned introducerade det honom för flera konstnärer vars arbete gav honom idéer till hans science fiction-berättelse, däribland Chris Foss, H. R. Giger och Jean Giraud. O’Bannon imponerades av Foss bokomslag inom science fiction, medan han upplevde Gigers verk som ”oroande”: ”Hans målningar påverkade mig djupt. Jag hade aldrig sett något som var så hemskt och samtidigt så vackert som hans arbete. Så jag började skriva ett manus om ett Giger-monster.”
Efter att Dune-projektet kollapsade blev O’Bannon hemlös och fattig, och återvände till Los Angeles där han fick sova hos Shusett. I behov av pengar bestämde han sig för att skriva ett spekulationsmanus som filmbolag kunde köpa, och de två återupplivade hans Memory-manus. Shusett föreslog att O’Bannon skulle använda en av sina andra filmidéer, om gremlins som infiltrerar en B-17-bombare under andra världskriget, och placera den på rymdskeppet som berättelsens andra halva.
Arbetsnamnet för projektet var nu Star Beast, men O’Bannon ogillade detta och ändrade det till Alien efter att ha noterat hur ofta ordet förekom i manuset. O’Bannon och Shusett uppskattade den nya titeln för dess enkelhet och dess dubbla betydelse. Shusett kom på idén att en av besättningsmedlemmarna skulle få ett utomjordiskt embryo implanterat i sig som sedan skulle spränga sig ut ur kroppen; han ansåg att detta var ett intressant berättargrepp för hur varelsen skulle kunna ta sig ombord på skeppet.