Ängsskallra eller äkta ängsskallra, Rhinanthus minor L. är en ört i familjen snyltrotsväxter.
Beskrivning Ängsskallra är en ettårig halvparasitisk växt.
Roten är en pålrot med utlöpare från dess spets. Parasitismen innebär att utlöparna tränger in i närliggande växters rötter och stjäl näring därifrån.
Ängsskallra blir hög.
Stjälkbladen är lansettformade, långa och , ibland inte mer än 2 mm. De är fästade utan skaft direkt på stjälken. Översidan är glatt och mörkgrön; undersidan lite ljusare grön. Bladen innehåller klorofyll, och därmed är fotosyntes möjlig. Detta gör att ängsskallra klarar sig även om inga rötter att snylta på finns i närheten. Bladens kanter kan vara släta, eller oftast taggiga.
Blommar från juni till åtminstone augusti; i varmare trakter kan blomningen fortgå ända in i september. Blommorna är klargula, små, och tittar nätt och jämnt ut ur de omgivande foderbladen (calyx). De sitter två och två på den fyrkantiga stjälken, som ofta har svarta ränder eller svarta punkter.
Blomman är spegelsymmetrisk (zygomorf), lång, undantagsvis upp till 17 mm.
vänster|80px
Den har 4 ståndare, två är lite längre än de andra två. Knapparna är håriga. 1 pistill. Två läppar, där den övre är större än den undre. Den undre läppens spets är 1 mm lång och böjer sig nedåt. Foderbladen är grovt tandade.
Det finns en parallellart med nära lika utseende, som blommar på hösten. Detta kallas säsongsdimorfism, årstidsdubbelformighet.
Pollinering görs av bland annat humlor och bin, men om detta uteblir, kan ängsskallran självbefrukta sig.
De pollinerande arterna har var och en sin metod att komma åt nektar. Trädgårdshumla (Bombus hortorum) och gräshumla (Bombus ruderarius) landar på underläppen.
Ljus jordhumla, (Bombus lucorum), ängshumla, (Bombus pratorum) och stenhumla, (Bombus lapidarius) kryper in i överläppen.
Ljus jordhumla uppträder också som tjuv genom att bita hål på blommans sida och stjäla nektar genom hålet utan att betala för sig genom pollinering.
Ängshumla och stenhumla uppträder sedan som "sekundärtjuvar" genom att åternyttja de tidigare av ljus jordhumla bitna hålen.
Bönder ogillar ängsskallra, eftersom den hämmar önskad gröda och stör betande boskap, som ratar ängsskallra; smakar dem antagligen beskt.
Fröna innehåller iridoider, som kan ge förgiftningssymtom, om de kommer in i brödsäd. Av iridoiderna finns det mest av iridoid-glykosid (rhinantin), som troligen är giftig för betande djur.
(Formelproblem: För rhinantin anger tyska wikipedia kemiska formeln C29H52O20, medan PubChem säger C14H15ClN2.)
Bekämpning kan ske genom att man (mödosamt) klipper bort blommorna, innan de hunnit ge frukt. Då försvinner ängsskallra från området.
Å andra sidan har man gjort en del försök med biologisk bekämpning med hjälp av ängsskallra. Man sår dess frön i lågproducerande gräsmarker. Ängsskallra gror snabbt tidig vår och försvagar då sina värdväxter. Andra växter, som kommer upp lite senare, får då ökade chanser att överleva, vilket bidrar till önskad mångfald.
Frukten är en platt, tvårummig kapsel. Den innehåller många stora, platta frön med diameter 3–4 mm.
1 000 frön väger 2,51 gram. Fröna sprids av vinden. Deras platta form gör att de kan "segla" långt bort. Frön kan även fastna i pälsen på passerande djur, och även den vägen föras långt bort.
Kromosomtal: 2n = 22.
Släktet skallror har omväxlande förts till lejongapsväxterna ITIS och till snyltrotsväxterna.Engelska Wikipedia
Fiender till ängsskallra Larver till vissa fjärilarter och flugor äter på ängsskallra. Varje art är specialiserad på en viss del av växten. Andra angripare är bladlöss och vissa småsvampar. <th bgcolor=#ffc0cb>Art <th bgcolor=#ffc0cb>Föda <tr> <td colspan=2> <tr> <td>Fjärilar <tr> <td>Phalonidia permixtana <td>Bladen <tr> <td>Falseuncaria ruficiliana <td>Frön samt övervintrar i fröhusen <tr> <td>Endothenia marginana <td>Frön <tr> <td>Opsibotys fuscali <td>Både blommor och fröhus <tr> <td>Vitstreckad fältmätare (Perizoma albulata) <td>Både blommor och fröhus <tr> <td>Flugor <tr> <td>Agromyzidae <td>Blad, frön, stjälkar, rötter <tr> <td>Bladlöss <tr> <td>Aphididae <tr> <td>Svampar <tr> <td>Plasmopara densa <tr> <td>Sphaerotheca fusca
Underarter Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Chabert) Neuman, 1905 Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Ostenf.) Neuman, fjällskallra Rhinanthus minor subsp. stenophyllus (Schur) O.Schwarz, smalskallra Rhinanthus minor subsp. minor L.
Synonymer
Alectorolophus borealis Sterneck, 1899 Alectorolophus crista-galli (L.) M.Bieb., 1808 Alectorolophus crista-galli (L.) Bieb., 1808 Alectorolophus drummond-hayi (F.B.White) Sterneck, 1901 Alectorolophus glaber All., 1785 Alectorolophus glaber G.Beck, 1893Alectorolophus glandulosus Sterneck, 1895Alectorolophus groenlandicus var. drummond-hayi (F.B.White) Ostenf., 1901Alectorolophus minor (L.) Dumort., 1827Alectorolophus minor (L.) Rchb., 1831Alectorolophus minor (L.) Wimm. & Grab., 1829Alectorolophus monticola SterneckAlectorolophus parviflorus Wallr., 1822Alectorolophus personatus Behrendsen & Sterneck, 1904Alectorolophus pulchella Schum. ex Wimm., 1841Alectorolophus pulcher Schum. ex Wimm., 1857Alectorolophus ramosus Schur, 1866Alectorolophus rigidus Sterneck, 1901Alectorolophus rusticulus SterneckAlectorolophus rusticulus (Chabert) Sterneck, 1901Alectorolophus rusticulus Sterneck, 1901Alectorolophus serotinus G.Beck, 1892Alectorolophus stenophyllus Schur, 1866Alectorolophus stenophyllus (Schur) SterneckAlectorolophus stenophyllus (Schur) Schur, 1866Alectorolophus villosus (Pers.) Dum., 1827Fistularia crista-galli (L.) Wettst., 1893Fistularia minor (L.) Kuntze, 1891Mimulus crista-galli (L.) Scop., 1771Rhinanthus balticus U.Schneid.Rhinanthus borealis Druce in syn.Rhinanthus borealis (Sterneck) DruceRhinanthus borealis Chabert, 1899Rhinanthus borealis subsp. kyrollae (Chabert) Pennell, 1951Rhinanthus borealis subsp. minor (Sterneck) DruceRhinanthus crista-galli L., 1753Rhinanthus crista-galli L. var. crista-galliRhinanthus crista-galli var. drummond-hayi B.White, 1886Rhinanthus drummond-hay (Buch.-White) Druce, 1903Rhinanthus groenlandicus subsp. groenlandicus (Ostenf.) Chabert, 1905Rhinanthus hercynicus O.Schwarz, 1935Rhinanthus glaber Lam., 1778Rhinanthus kyrollae Chabert, 1899Rhinanthus minor L., 1756Rhinanthus minor Ehrh., 1791Rhinanthus minor subsp. balticus U.Schneid.Rhinanthus minor var. balticus (U.Schneid.) Hartl, 1872Rhinanthus minor subsp. borealis (Sterneck) Á.Löve, 1950Rhinanthus minor subsp. elatior (Schur) O.SchwarzRhinanthus minor var. elatior Schur, 1866 nom. illeg.Rhinanthus minor subsp. hercynicus O.SchwarzRhinanthus minor var. hercynicus (O.Schwarz) Hartl, 1972Rhinanthus minor L. subsp. minorRhinanthus minor L. var. minorRhinanthus minor subsp. monticola (Sterneck) O.SchwarzRhinanthus minor subsp. rusticulus O.SchwarzRhinanthus minor subsp. rusticulus (Chabert) O.SchwarzRhinanthus minor var. rusticulus ChabertRhinanthus minor subsp. stenophyllus O.SchwarzRhinanthus minor subsp. stenophyllus (Schur) O.SchwarzRhinanthus minor var. stenophyllus Schur., 1866Rhinanthus nigricans Meinsh., 1878Rhinanthus parviflorus Bluff & Fingerh., 1825Rhinanthus personatus Bég., 1914Rhinanthus pratensis Vill.Rhinanthus ramosus Schur, 1866Rhinanthus rigidus Chabert, 1899Rhinanthus rusticulus (Chabert) Druce, 1908Rhinanthus rusticulus (Sterneck) Druce, 1908Rhinanthus stenophyllus Schur, 1866 nom. inval.Rhinanthus stenophyllus (Schur) Schinz & Thell., 1907Rhinanthus stenophyllus (Schur) DruceRhinanthus trixago Thuill., 1799Rhinanthus vulgaris Hill, 1756
Hybrid Nedanstående hybrid har upptäckts i Frankrike:Rhinanthus angustifolius × minor (Rhinanthus × fallax (Wimm. & Grab.) Chabert)
Habitat Huvudtyp boreal cirkumpolär utbredning. För ängsskallra innebär detta Europa (utom längst i sydväst på Iberiska halvön), nordöstra Turkiet, Kaukasus, Ryssland och västra Sibirien.
Utbredningskartor Norden I Norge på Hardangervidda upp till , längst i norr ej högre än Inom det inringade området i Norge huvudsakligen Rhinanthus minor subsp. groenlandicus. Norra halvklotet I Bayerns alpina delar upp till Finns i norra USA och Kanada, men troligen ej ursprunglig där.
Biotop Soligt, ej alltför torra gräsmarker, hedar, sanddyner. Klarar säsongsöversvämningar.
Neutral eller svagt sur mark med pH = 7 — 5.
Etymologi Släktet Rhinanthus härleds från grekiska rhinos = nos + anthos = blomma. Detta syftar på utseendet på blommans överläpp. Artepitetet minor är latin och betyder liten.''
Bygdemål <th bgcolor=lightgreen>Namn <th bgcolor=lightgreen>Trakt <th bgcolor=lightgreen>Kommentar <th bgcolor=lightgreen> Referens <tr> <td colspan=4> <tr> <td>Lillskaller <td> <td> <td align=center>Carl-Fredrik Lundevall & Gunnar Björkman: Vilda växter i Norden, 2007, ICA bokförlag (s. 256-257). <tr> <td>Liten höskallra <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Penninggräs <td> <td> <td align=center>
<tr> <td>Penningegräs <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Skaller <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Skallergräs <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Skarabbakoll <td>Jämtland <td> <td align=center> <tr> <td>Skälla <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Skärvfrö <td> <td>I en gammal lag förbjöds sådd av skärvfrö i åkrar <td align=center> <tr> <td>Spenslig höskallra <td> <td> <td align=center> <tr> <td>Tuppkam <td> <td>Detta namn används även för växten höskallra <td align=center> <tr> <td>Ängsskallra <td>Dalarna <td> <td align=center> <tr> <td> <tr> <td colspan=4>"Skaller/skallra" syftar på det rasslande ljudet, när en mogen frukt skakas
Användning Preparat av ängsskallra sägs vara bra för: Lindring av astmasympton Lindra torrhosta Lindra katarrer Spolning vid diverse ögonbesvär
Bilder
Referenser
Externa länkar Den virtuella floran
Kategori:Snyltrotsväxter Kategori:Än Växtindex Kategori:Äk Växtindex