Greklands historia omfattar av tradition grekerna och de områden som stått under deras kontroll samt det territorium som idag utgör det moderna Grekland. Genom historien har grekernas inflytande varierat högt avsevärt och den grekiska historien omfattar följaktligen olika områden under olika epoker.
De första indoeuropéerna som bosatte sig i Grekland gjorde detta runt 3 000 f.Kr. Det som kan sägas vara den första grekiska kulturen är den minoiska kulturen som uppstod på Kreta runt 2 600 f.Kr. Efter den minoiska kulturen utvecklades den mykenska kulturen runt 1 400 f.Kr., och denna kom att utvecklas även på det grekiska fastlandet. Moderna DNA-studier bekräftar att dagens greker delar en stor del av sitt DNA med minoiska och mykenska kvarlevor.
När den grekiska civilisationens inflytande var som störst kontrollerade de allting mellan Egypten och Indusdalen. Sedan dess har stora grekiska minoriteter existerat i denna region (till exempel i Turkiet, Italien, Libyen och Levanten) och många greker har idag emigrerat till länder som USA, Australien och Sverige. De flesta grekerna återfinns dock fortfarande i dagens demokratiska republik (självständig sedan 1821) och på Cypern (självständigt sedan 1960).
Den grekiska historien rymmer viktiga arkeologiska fynd från förhistorisk tid; den antika världens filosofiska och estetiska största bedrifter; den långa bysantinska historien; tiden mellan Konstantinopels fall och den moderna grekiska statens födelse då landet kontrollerades av venetianare och turkar; och det därpå följande frihetskriget följt av vägen till dagens demokratiska republik.
Se även: Tidsaxel över Greklands historia
Paleolitisk tid
Forskningshistoria Fynd från paleolitikum i Grekland rapporterades redan 1867, men den mer organiserade forskningen genomfördes först mellan 1927 och 1931, av den österrikiska arkeologen Adalbert Markovits. Utgrävningen av Seidi-grottan på södra stranden av sjön Copais nära Haliartos i Boiotien, som innehöll paleolitiska lämningar från sista tiden av senpalelitikum, grävdes ut under kriget 1942, under ledning av den tyska arkeologen Rudolf Stampfuss.Sinclair Hood : The home of the heroes -The Aegean before the greeks sidan 15 Mer systematisk forskning startade först under 1960-talet i Epirus, Makedonien, Thessalien och Peloponnesos av engelska, amerikanska och tyska forskargrupper.
Studier av den paleolitiska perioden startade sent i Grekland. Den arkeologiska forskningen intresserade sig för den senare förhistorien neolitisk tid, bronsålder och klassisk tid. Stora framsteg har gjorts under de senaste åren. Den arkeologiska dokumentationen genom regionala undersökningar men också genom systematiska vetenskapliga insatser och ibland genom räddnings-grävningar. Nya grottor och klippöverhäng, har grävts ut och viktiga platser i det öppna landskapet har också grävs ut.
Petralona och Apidema Apidima-grottan i Mani, i södra Grekland, har gett fynd av två individer i grottan. Apidima 2 är daterad till äldre än 170 000 år. Detta fossil har neandertalliknande morfologi. Apidima 1 daterades att vara äldre med en ålder av mer än 210 000 år. Fossilet har en blandning av moderna mänskliga och primitiva egenskaper. Artikelförfattarna menar att deras resultat pekar mot att den moderna människan har invandrat till sydöstra Europa vid flera tillfällen.
De tidigaste spåren av mänsklig bosättning i Grekland trodde man tidigare var i Petralonagrottan i Chalkidiki i Makedonien och som daterades till omkring 1 miljon års ålder men dateringen var osäker och de senaste moderna dateringar anger 150 000 till 300 000 år.
Fynden från Grekland kan delas upp i fynd från tidigpaleolitikum 500 000–100 000 B.P., från mellanpalolitikum 100 000–35 000 BP och slutligen senpaleolitikum 35 000–11 000 BP. Fynden är få från den äldsta perioden medan det finns fler från mellanpaleolitisk tid och senpaleolitisk tid. Stor geologisk aktivitet med intensiva tektoniska störningar i det grekiska området och Egeiska havets varierande nivå har förstört spår av bebyggelse helt i vissa regioner av Grekland.
Tidigpaleolitikum De äldsta daterade fynden av mänsklig närvaro i Grekland som har hittats i en säkert, stratifierat sammanhang hittades vid Marathousa 1 i Megalopolis med en ålder av cirka 500–400 ka. De tidigaste fynden i Medelhavsområdet dateras till cirka 1,4 miljoner års ålder och det finns en lucka omfattande 1 miljon år i det grekiska materialet. Författarna bortsåg då från Petralona som har en osäkrare datering.
Mellanpaleolitikum 240 fyndplatser från Greklands mellanpaleolitikum gör att denna period har flest registrade fynd av tre perioderna; De flesta fyndplatserna ligger i Epirus och på de intilliggande Joniska öarna som tillsammans har 100 fyndplatser, följda av Mani, Argolid och Elis regionerna i Peloponnesos . 90% av fynden är gjorda på öppna platser utanför grottor, men bara enstaka platser har grävts ut. Det som har utförts var i huvudsak räddningsgrävningar.
Senpaleolitikum De flesta av de kända fynden från denna tid har hittats på Peloponnesos (Mani, Argolid, Elis) och Epirus, medan fynd från denna period är få i Makedonien och Thessalien. Två grottor på Peloponnesos, Klissoura och Lakonis, har gett fynd av stenredskap som pekar mot övergången mellan mellan- och senpaleolitikum. En tredje grotta, Kephalari, innehåller troligen också en övergångsindustri,
Neolitisk tid 7 000 f.Kr. Jordbruket etableras i Grekland.
Bronsåldern 3600-1050 f.Kr. Bronsåldern i Greklands historia brukar läggas mellan cirka 3600–1050 f.Kr. Den brukar delas upp i underperioder efter de variationer som fanns i den egeiska världen: kulturen på Kreta kallas minoisk, den på de egeiska öarna kykladisk och den på fastlandet och halvön Peloponnesos hellaisk. Ibland talar man dessutom om kulturen i norr som den makedonska. Var och en av dessa delas sedan in i tre perioder: tidig-, mellan- och sen-.
Minoisk bronsålder
3600–2000 f.Kr. - Den tidigminoiska perioden 2100–1600 f.Kr. - Den mellanminoiska perioden 1550–1050 f.Kr. - Den senminoiska perioden
Helladisk bronsålder 3600–2100 f.Kr. - Den tidighelladiska perioden 2100–1550 f.Kr. - Den mellanhelladiska perioden 1550–1050 f.Kr. - Den senhelladiska eller mykenska perioden
Kykladisk bronsålder 3500-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk tid 2900-2400 f.Kr. - Tidigkykladisk II 2400-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk III 2000-1550 f.Kr. - Mellankykladisk tid 1550-1050 f.Kr. - Senkykladisk tid
Antiken
miniatyr|Detaljerad karta över grekiska och feniciska kolonier omkring 550 f.Kr. - 500 e.Kr. Omkring år 2000 f.Kr. vandrade de första grekiska stammarna in norrifrån och spred sig över Grekland. Bland de första var akajerna de främsta. Dessa följdes snart därefter av bl.a. joner och eoler (sammanlagt kom de grekiska stammarna och understammarna att uppgå till ca 200 st). De stod varandra nära både språkligt och kulturellt och det var de som skapade den mykenska kulturen som hade sin blomstring på 1500-talet f. Kr.
Berömd från denna tid är striden om Troja, känd bland annat genom Iliaden. Troja var en grekisk stad på Mindre Asiens kust och striden torde ha gällt herraväldet över handeln på Egeiska havet mellan denna stad och Mykene. På 1100-talet f.Kr. avtog akajernas makt och den mykenska kulturen gick under då en annan grekisk stam, de krigiska dorerna, trängde ner över Grekland . Akajer, joner och eoler trängdes undan bland annat till Attika, öarna i egeiska havet och till Mindre Asien.
Efter det mykenska förfallet började Grekland åter blomstra under 800-talet f.Kr. Dorerna introducerade järnhanteringen, varpå städerna började utvecklas till konkurrerande stadsstater. Utvecklingen ledde snart till överbefolkning, och kungarna, som regerade i städerna, skickade omkring 800-500 f.Kr. grupper av sin befolkning till att etablera kolonier på olika platser i Medelhavet, bland annat i Mindre Asien, runt Svarta havet (Evxinos Pontos), på Sicilien, i Italien och i östra Spanien. Denna expansion skedde i konflikt med fenicierna som etablerade kolonier längs Afrikas kust, på Sicilien, Sardinien och i Spanien.
Medeltiden Det bysantinska riket
Se även bysantinsk konst.
Det Bysantinska riket, också kallat Bysans, är av tradition (från 1500-talet) namnet på romarriket under medeltiden, det vill säga den universella kristna statsbildning som senare fick sitt centrum i Mindre Asien och hade Konstantinopel (dagens Istanbul; från början Byzantion) som huvudstad och som uppstod vid Romerska rikets delning 395 i en västlig och östligt del mellan Theodosius I:s båda söner Honorius och Arcadius och bestod fram till 1453. Under senantiken, i samband med västromerska rikets upplösning (200-400), benämns det bysantinska riket ofta Östromerska riket eller Östrom.
Den bysantinska kulturen var en blandning av den romerska staten, den grekiska kulturen, den hellenistiska kosmopolitismen och religiösa strömningar från Orienten. Under Theodosius I (r. 379–395) blev kristendomen rikets officiella statsreligion medan romersk polyteism med flera bannlystes Hughes, Philip (1949), A History of the Church I (rev ed.), Sheed & Ward. med följden att många tempel och andra religiösa objekt förstördesGrindle, Gilbert (1892) The Destruction of Paganism in the Roman Empire, pp. 29–30. Under kejsaren Herakleios (r. 610–641), adopterade imperiets administration och militär grekiska i stället för latinOstrogorsky 1969, pp. 105–107.
Riket nådde sin höjdpunkt under Justinianus I efter en återerövring av landområden som tillhört det historiska Roms västra medelhavskust. Efter attentatet på kejsaren Maurikios inleddes ett långvarigt krig med sasaniderna, vilket utarmade rikets finansiella resurser. Den ekonomiska nedgången öppnade i det längre perspektivet vägen för imperiets upplösning Liska, George (1998), "Projection contra Prediction: Alternative Futures and Options" Expanding Realism: The Historical Dimension of World Politics, Rowman & Littlefield, . Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 föll dock Bysans makt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde erövringen av staden 1204, återhämtade sig aldrig riket. Dess undergång skedde slutligen med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453.
Modern tid Osmanska tiden Konstantinopel föll slutligen för Osmanska riket 1453 (se Konstantinopels fall). Därmed upphörde Bysantinska riket - Östrom - och hellenismen hotades att utplånas, efter att den grekiska kulturen varit så dominerande i Medelhavsländerna och västvärlden. Patriarken av Konstantinopel fortfor att vara överhuvud över de östligt ortodoxa kyrkorna, och genom detta förhållande skulle centrum för den ortodoxa kristligheten förloras från det grekiska inflytandet. Grekisk-ortodoxa kyrkan var emellertid en stor maktfaktor i samhället.
Under osmanskt styre fick grekerna en tämligen vittgående frihet. I grekiska områden tillsattes lokalbefolkning på administrativa poster (fanarioter), och tilläts bedriva handel i stor skala, såväl nationellt som internationellt.