Stubbpraktbagge (Buprestis rustica) är en skalbagge som beskrevs 1758 av Carl von Linné. Arten ingår i släktet Buprestis och familjen praktbaggar.SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: stubbpraktbagge (Buprestis rustica), läst 2026-02-13Catalogue of Life (2026). Buprestis rustica Linnaeus, 1758, läst 2026-02-13
Utseende Stubbpraktbagge är en storväxt praktbagge med en kroppslängd på 12–20 mm. Hela kroppen är metalliskt bronsfärgad, ibland med inslag av grönt eller blåviolett, och saknar gula fläckar eller upphöjda åsar på täckvingarna. Den kan lätt förväxlas med bronspraktbagge, men kan särskiljas genom att undersidan av bakkroppsspetsen sällan är gul och att halsskölden nästan aldrig har gula framhörn. Täckvingarna är baktill snett avhuggna så att bakkanterna bildar en tydlig urgröpning istället för en rak linje. Halsskölden är kort, bredare än lång och påfallande bred nära bakre kanten vid basen.
Utbredning och systematik Stubbpraktbagge har palearktiskt utbredningsområde och förekommer från Syd- och Västeuropa, inklusive Skandinavien, men saknas i Storbritannien, och vidare österut genom Ryssland, i varje fall till Bajkalsjön.Global Biodiversity Information Facility (2026). Buprestis rustica Linnaeus, 1758, läst 2026-02-13
Stubbpraktbagge delas upp i två underarter B. r. rustica och B. r. nickerli, där den senare har en mer östlig utbredning och rapporteras framför allt från sydöstra Europa och västra Asien, bland annat i delar av Rysslands södra europeiska region samt i Georgien och Turkiet.
Ekologi Stubbpraktbagge förekommer främst på medelhöga höjder och i bergsskogar – i södra Europa kan den påträffas upp till nästan 2000 meter över havet. Larven utvecklas i solexponerad, död ved av gran, tall, lärk och ädelgran. I vissa regioner uppträder den även i Pinus halepensis, P. nigra och P. mugo. I Tyskland föredrar den, enligt vissa auktoriteter, Picea-arter framför andra värdträd. Den uppträder ofta marknära i stubbar av olika höjd, i vindfällen och lågor, där veden är torr och hård. Larven kan även utvecklas sekundärt i gamla timmerhus med obehandlade stockar eller i dåligt impregnerade järnvägssyllar. Larvgångarna ligger några centimeter in i veden, är cirka 7 mm breda och fyllda med gnagmjöl, medan det spetsovala flyghålet är 5–7 mm brett. Gnagspåren kan vara svåra att skilja från de hos bronspraktbagge.Svatopluk Bílý (2002) "Summary of the bionomy of the Buprestid beetles of Central Europe (Coleoptera: Buprestidae)", Acta Entomologica Musei Nationalis Pragae, Supplementum 10, Department of Entomology, National Museum, Praha, ISSN 0231-8571, sid:47
Puppkammaren ligger ytligt i splintveden, och puppningen sker mellan juni och augusti. Utvecklingstiden påverkas av höjden. På låglandet tar larvutvecklingen cirka två år, medan den i bergsområden kan pågå i tre till fem år. Arten lägger ägg i gamla, relativt hårda och avbarkade stockar och stubbar, medan döda träd med fast bark endast sällan angrips. De fullbildade skalbaggarna kläcks från juni till september, med högsta förekomst i juli och augusti, och samlas ofta på nyhuggna och avbarkade stockar på sågverk.
Källor
Externa länkar
Kategori:Praktbaggar Kategori:Insekter i palearktiska regionen