Västerbotten (på latin: Botnia occidentalis) är ett landskap i Norrland i nordöstra Sverige. Det gränsar i öster till Bottenviken och Kvarken, i söder till Ångermanland och i väster och norr till Lappland, samt i norr till Norrbotten. Största tätort är Umeå.
Historia Forntiden
Arkeologin har belagt att det funnits människor i Västerbotten från stenåldern, men forntida fynd är färre än i övriga landet, och befolkningen måste ha varit gles och fåtalig under hela forntiden. Vattennivån var mycket högre, både i havet och i älvarna. Folk vandrade in till Västerbotten från alla väderstreck ca 8000 f.Kr. Stenålderskulturen i Västerbotten kännetecknas av små härdar, vilka inte är belägna vid strandkanter. Det fanns ingen renjägartid i Västerbotten som det gör i till exempel Finland, utan människorna där jagade älg. Förekomst av flinta visar att människorna hade långväga kontakter under äldre stenålder.
Från yngre stenåldern finns hällristningar vid Norrforsen nedanför Stornorrfors kraftverks dammbyggnad i byn Norrfors väster om Umeå vid E12. Man har också påträffat förhistoriska skidor, som är 5200 år, Kalvträskskidan sydväst om Skellefteå. Rödockragravar som under samma tid finns i omgivande landskap saknas från tiden i Västerbotten.
2000 f.Kr. upphör boplatsvallarna att byggas, och samtidigt vandrar folk in som visar samma kultur som i södra Skandinavien.
Under bronsåldern uppstår en kulturell klyfta mellan kust och inland. Vid kusten finns flitiga kontakter med Ryssland och Sibirien, medan folket i inlandet troligen börjar ägna sig åt renskötsel. Vid kusten finns flera gravar från bronsåldern, men inga boningshus, medan det förhåller sig på omvänt sätt i fjällen. Det finns en boplatsvall i Sävar från bronsåldern, och en näraliggande fångstgrop. Boplatsvallen var troligen sommarbostad. Söder om Umeå finns bronsföremål i en grav.
Under bronsålder börjar en kulturell gräns mellan Västerbotten och sydligare regioner att märkas. I Västerbotten förekommer inte långhus och jordbruk i samma utsträckning som söderöver men rester av bebyggelse med långhus har hittats väster om stadsdelen Backen i Umeå under 2013. Fyndet av långhusen innebär att det funnits en jordbrukande bofast befolkning vid kusten under bronsåldern vilket man inte trodde tidigare. Det används samma gravar vid kusten under järnåldern som under bronsålder: rösen och stensättningar. De flesta boplatser som återfunnits verkar vara tomtningar och härdar. Spåren av härdarna brukar antas vara några av de första arkeologiska beläggen för skogssamernas kultur. Av järnföremål från epoken har endast sparsamt återfunnits.
Medeltiden miniatyr|Gamla bron i Umeå över Umeälven. Under medeltiden kristnades Västerbotten. Första gången området nämns i källorna är 1314, då Umeå och Bygdeå nämns som kyrkosocknar och beskattas. Samtidigt skedde en kolonisation av kustlandskapet. Den allmänna uppfattningen är att nuvarande Västerbotten betraktades som hälsingarnas allmänning, och att en nybyggarverksamhet av etniska svenskar vilka var bönder, skedde successivt, från Ångermanland och norrut, och att denna nybyggarverksamhet på 1300-talet hade nått Bygdeå.Övre Norrlands historia. Del I, redaktör Gunnar Westin, utgiven av Norrbottens och Västerbottens läns landsting, Umeå 1962, s. 125 f En del gårdar i Västerbotten kan vara från järnåldern, men den stora expansionen började först på 1300-talet.http://www.vannasberget.se/historia.html
Kolonisation fanns dock längre norrut utefter kusten i Rutvik som ligger i Nederluleå socken nuvarande Luleå kommun, omnämns första gången år 1339 i ett bevarat testamente efter Svenald, en man boende på orten.
Nuvarande Torneås historia började med att Svensarö (dagens Seskarö) i Torne älvs mynning började bebyggas. Planer på att anlägga en stad längst upp i Bottenviken hade redan Johan III som 1585 gav uppdrag åt Gerhard Eimer att utföra stadsplaner.
Naturtillgångar gavs som förläningar åt kyrkan och adeln. Klyftan mellan kust och inland förstärktes. Samtidigt börjar det område som Västerbotten utgör att bli svenskt kameralt.
Från tidig medeltid härrör ortnamn med -böle och -mark. Några ortnamn tros vara av samiskt ursprung, till exempel Kåddis. Många ortnamn har dunkelt ursprung. Det fanns fyra socknar i Västerbotten år 1400, Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå.
Jordbruket slog igenom på medeltiden och blev den viktigaste näringen, vid sidan av jakt, fiske och handel. Klyftan mellan kust och inland tog sig uttryck i en etnisk skillnad mellan samer och svenskar.
Farvägarna till Västerbotten var huvudsakligen vattenburna, och de centrala orterna är belägna längs havs- och älvstränder. Under medeltiden fanns inga körbara vägar i Västerbotten, bara gång- och ridstigar, däribland Norrstigen som gick längs kusten. Under Johan Graans tid som landshövding byggdes den första landsvägen, huvudsakligen på samma plats som Norrstigen. Den var 1668 farbar från Umeå till Luleå.
Birkarlar hade monopol på handel med samerna från Pite lappmark och norrut, och samerna började beskattas på 1500-talet. Kontakterna med Ryssland och Karelen fortsatte efter medeltidens slut, och var påtaglig under kampen om herravälde över det västerbottniska kustlandet. Så sent som på 1490-talet hävdade Ryssland rätt över Bjuröklubb och marken norr om detta. Fram till 1500-talet var handeln med Karelen viktig för kustmarkerna runt Bottniska viken. I Torneå hamn fanns en marknad, och enligt ett memorial av en lappfogde var handeln med ryssarna koncentrerade hit vid tiden för Gustav Vasa. 1549 ägde en bonde i Västerbotten köpmannabod vid Torneå marknad, där han troligen krängde päls som skjutits i landskapet. Vid början av 1600-talet bedrev dock ryssarna storskalig handel med skinn så långt söderut som Umeå och ut i lappmarkerna, från gård till gård eftersom det ännu inte fanns städer.Johan Nordlander, Norrländska samlingar, Första serien 1-6, Umeå 1990, s. 316f
Huruvida kyrkor bildades vid marknadsplatser, eller om det var tvärt om, är ett något kontroversiellt område. På medeltiden var emellertid marknadsplatser och kyrkor belägna i anslutning till varandra. Landsköpmän, bönder som också bedrev köpmanskap i Västerbotten, och bottnakarlar, väster- och norrbottniska borgare i Stockholm med bottnaskutor, bedrev personligen handel med Stockholm ända till 1600-talet, då Umeå stad grundades och borgarna fick monopol på handeln. Hantverk bedrevs likaså av bönderna. Bottniska handelstvånget påverkade ekonomin, liksom införandet av grundregalen som gav kronan rätt att ta avrad eller skatt för till exempel fisket (vattenregale).
Från 1500/1600-talet till 1800-talet
miniatyr|Bonnstan i Skellefteå. miniatyr|Monument i Sävar över träffningen vid Ratan och slaget vid Sävar 1809, de sista slagen under finska kriget. Västerbotten var länge mycket glesbefolkat. Enligt skatteboken för Västerbotten år 1413 hade Skellefteå 60 hushåll ("rökar"), Lövånger 20 och Bygdeå 40, vilket sammantaget motsvarar en befolkning på ungefär 1 200 personer. Från Umeå socken saknas uppgifter.https://runeberg.org/stf/1937/0037.html Burträsk, som tillhörde Skellefteå socken, hade 67 bönder 1540, och Umeå (inklusive Sävar, Umeå stad och landsförsamling, Holmön, Vännäs, Hörnefors, Granön och Degerfors) hade år 1543 ca 450 hushåll. Samer inräknas inte i dessa uppgifter. Befolkningstillväxten var liten ända till 1700-talet, när nybyggare lockades till Västerbotten. Dessa nybyggare kom från bygden och från Finland. År 1758 fanns 4 100 personer i Skellefteå socken och Lövånger hade 150 hushåll och 60 soldater samma år. Umeå socken hade 603 hushåll ("rökar") år 1771 vilket innefattade 45 nybyggare, men 1721 uppgick hushållen endast till 298.
Jordbruket var från 1500-talet inriktat på ensädesbruk, oftast med korn, och boskapsskötsel (kor och getter), och jakt och fiske var viktiga näringar. Klimatet på 1500-talet var mycket gott, men mot slutet av århundradet började den lilla istiden, då hemman lämnades öde och fisket inåt landet upphörde. I Västerbotten beskattades människorna både individuellt och efter jordinnehav. Bågaskatt betalades som vinterskatt av varje man som kunde spänna en båge, fram till 1606, och tyder på att jakten var central. 1543 beskattades jord efter pundland och spannland åker, till en början som en sommarskatt, vilket 1605 övergick i beskattning på mantal och gällande året runt. Ett mantal i Västerbotten var åtta tunnor utsäd (det var olika i landet).https://archive.is/20120524184955/web.telia.com/~u88707287/mantal.htm Jordnaturen var oftast skattejord. 1678 fanns det enligt jordeboken frälse på 1 och 13/16 mantal i Umeå socken.Jordeböcker, Jordeböcker Västerbottens län, SE/RA/55201/55201.30/17 (1678), bildid: A0055900_00089 Det tillhörde Per Eriksson Stake och utgjorde Erik Jacobssons jordegendom i Sörfors och Strand. Det var det enda frälse som fanns i Västerbottens södra fögderi.Jordeböcker, Jordeböcker Västerbottens län, SE/RA/55201/55201.30/17 (1678), bildid: A0055900_00090
Från 1500-talet värvades bondebefolkningen som soldater till Västerbottens fänika, och en stor andel av västerbottningarna var sedan soldater under indelningsverkets tid i Västerbottens regemente som utgjordes av 8 kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Lövangers kompani, Kalix kompani, Bygdeå kompani, Skellefteå kompani och Piteå kompani. 1677 vann Västerbottens regemente slaget vid Landskrona. Kustlandet drabbades av de så kallade Rysshärjningarna under de sista åren av det stora nordiska kriget, 1714–1721, där gårdar brändes och kyrkor plundrades, och hela Umeå brändes ner. 1809 inträffade slaget vid Sävar, det sista slaget i Sverige, varunder många svenskar avled. Samtidigt utbröt en rödsotsepidemi som tog livet av en stor del av befolkningen. Kontakterna med Finland var mycket täta, och när Finland 1809 avträddes till Ryssland isolerade detta landskapet.
Länets förste läkare, Johan Heinrich Schönheit, rekryterades 1680 till Umeå som landsbarbermester och regementsfältskär. Från tidigt 1700-tal blev prästen Nils Grubb en tillskyndare för folkbildning i Västerbotten, till exempel höll läkaren Daniel Erik Næzén läsecirklar för Umeås borgare på 1790-talet. Detta utmynnade i starka folkrörelser, men också i väckelse- och nykterhetsrörelser.http://www.skola.umea.se/satsningen/dialog2014/folkbildning.4.7f5d15da1180a2f9c2980005673.html Samme Naezén var pådrivande för länets första lasarett, Gamla lasarettet, som färdigställdes år 1795 i Umeå, och är idag en av landets äldsta bevarande lasarettsbyggnader.
Åren 1675–1676 nåddes länet av hysterin kring häxor och rättegångar hölls i Lövånger, Bygdeå, Skellefteå och Umeå, men inga avrättningar utfördes.