Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali

Herr Myombekere och fru Bugonoka och Ntulanalwo och Bulihwali (originaltitel: Bwana Myombekere na Bibi Bugonoka, Ntulanalwo na Bulihwali) är en roman av den tanzaniske författaren Aniceti Kitereza. Romanen är en kärlekshistoria som skildrar kerewefolkets historia genom tre generationer. Den gavs första gången ut på swahili 1981, men färdigställdes ursprungligen redan 1945 på Kiterezas modersmål kerewe. Eftersom ingen förläggare ville ge ut en roman på det utrotningshotade språket översatte Kitereza själv romanen till swahili strax före sin död och fick den utgiven. Sedan dess har den översatts till engelska, tyska, franskaAlbert, s. 110. och svenska. Romanen är den enda som har författats på kerewe och det mest omfattande verk som har nypublicerats på ett afrikanskt språk.

Den tyska översättningen är gjord i två delar som båda har fått postuma titlar och en notapparat som förklarar den kulturella och språkliga bakgrunden. Det är i sin tur denna översättning som den svenska översättningen av Jan Erik Bornlid är baserad på. Den första delen heter på svenska Regnmakarens barn. Den andra delen har inte givits ut på svenska. En engelsk översättning från 2002 gjordes direkt från kerewe till engelska, och är således den enda översättning som inte har gått via swahili.

Bakgrund

Aniceti Kitereza föddes 1896 i centrala Tanganyika. När hans far dog 1901 flyttade familjen till östra sidan av Victoriasjön, där de togs emot av kerewefolkets kung Mukaka. Tyskland började kolonisera området 1885 (som del av Tyska östafrika), och då Mukaka insåg att européerna skulle komma att ta över allt mer sände han hushållets söner, inklusive Kitereza, till de katolska missionärerna för utbildning. På så vis kom Kitereza att lära sig engelska, franska, tyska, grekiska och latin, och han studerade både teologi och filosofi.Kitereza & Bornlind, s. 9.

Kiterezas roman utspelar sig i kungadömet Ukerewe. Kungadömet bildades under 1600-talets början av klanen Basilanga-Bahinda, och enligt den muntliga traditionen grundades det av Katobaha I av Ukerewe. Kungadömet bestod av ön Ukerewe (494 km²), en del av fastlandet samt ungefär 25 närliggande småöar med en total area på ungefär 50 km². Den första folkräkningen i området genomfördes av tyska kolonisatörer 1907, och då hade kungadömet 45 000 invånare. Av dessa bodde 30 000 på ön Ukerewe. När boken skrevs hade folkmängden tredubblats och kerewefolket utgjorde då bara en knapp tredjedel av befolkningen, medan wajitafolket hade ökat till uppemot 40 % av befolkningen.Kitereza & Ruhumbika, s. VII

Tillkomst Under andra världskriget bestämde sig Kitereza för att skriva en släktkrönika om sitt folk och dess leverne innan koloniseringen. Kerewespråket är utrotningshotat, och Kitereza såg författandet av romanen som ett sätt att bevara en tid som höll på att gå förlorad i takt med den tilltagande koloniseringen.Kitereza & Ruhumbika, s. VIII Romanen utspelar sig innan Kitereza föddes, och genom att skriva romanen ville han fånga bilden av ett folk vars traditioner var väsensskilda från såväl västvärlden som det samtida Tanzania. Under Kiterezas egen livstid ändrades folkets seder och traditioner mycket, och han började skriva ned saker han fann minnesvärda om sitt folk. Han lade till detaljer från före sin livstid genom att göra intervjuer med och efterforskningar bland folkets åldermän- och kvinnor såväl som lokalhistoriker (abanzuzi). Därigenom lyckades han få till mycket material som i delar spreds på kerewe i olika publikationer, men som framför allt låg till grund för hans romanförfattande, den form som han fann vara det bästa sättet att föra vidare sitt folks historia på.Kitereza & Ruhumbika, s. XIII. Till dags dato är romanen den enda som har skrivits på kerewe.Kitereza & Bornlind, s. 10.

Kitereza började skriva på romanen 1940 och färdigställde den på kerewe 1945, men då var Tanganyika fortfarande koloniserat och det fanns inget förlag som ville ge ut Kiterezas tusensidiga roman om ett minoritetsfolks historia på ett utrotningshotat språk.Mbele, s. 137.Kitereza & Ruhumbika, s. IX Några missionärer såg ett slags paternalistiskt värde i romanen och kanadensaren Almas Simard försökte 1952 översätta den till franska, men dog innan den publicerats. Översättningen har kritiserats för sin syn på mörkhyade samt för att utelämna stora delar och föll därför inte i god jord.Kitereza & Ruhumbika, s. XXIV. Efter Tanganyikas självständighet 1961 var utsikterna för en utgivning fortfarande ganska dåliga, främst eftersom det var ett fattigt land med begränsade resurser för bokutgivning, och där förlagskulturen dessutom lyste med sin frånvaro. Dessutom skilde sig romanen markant från den våg av antikolonial litteratur som Afrika upplevde under tiden, med namn som Peter Abrahams, Chinua Achebe, Birago Diop och José Craveirinha, författare som skrev sina verk på europeiska språk och bekämpade den vita övermakten. Den passade inte in i den nya afrikanska tidens postkoloniala, antieuropeiska litteratur. Kiterezas verk nämner knappt ens européerna.

Publicering och internationell spridning Under slutet av år 1968 övertalade den tyska afrikanisten Gerald Hartwig Kitereza att översätta romanen till Tanzanias officiella språk swahili för att öka chanserna att få den utgiven. Kitereza var ytterst motvillig, dels eftersom han ansåg att en översättning skulle förta många kvalitéer som inte skulle gå att överföra från kerewe till swahili, dels på grund av långtgående reumatism. Till slut blev han dock övertalad. Arbetet med översättningen var klart 1969, men få förlag var intresserade för att publicera ett så pass långt verk. Det dröjde till 1981 innan Tanzania Publishing House verkställande direktör Walter Bgoya beslutade sig för att ge ut romanen på swahili. Kitereza dog 1981 några veckor innan den slutligen hade givits ut.Kitereza & Ruhumbika, s. X.

Efter att den översatts till swahili påbörjade J. G. Möhlig sin översättning av romanen till tyska, som blev det första språk vid sidan av swahili som romanen publicerades på. Den gavs ut i två delar 1991, där bägge har fått postuma titlar påhittade av det tyska förlaget: Die Kinder der Regenmacher (Regnmakarens barn, som även den svenska första delen har blivit kallad) och Der Schlangentöter (Ormdödaren, ej utgiven på svenska). Översättaren Möhlig erkänner själv att översättningen inte lyckats fånga verkets estetik, eftersom han egentligen primärt var tolk och därför aldrig tvingats fundera över estetiska värden. Detta till trots är översättningen det som fick romanen uppmärksammad i Europa.Kitereza & Ruhumbika, s. XXV. 2002 översatte Gabriel Ruhumbika, Kiterezas brorson, romanen från det ursprungliga språket kerewe till engelska, vilket således blev den första direktöversättningen till något annat språk än swahili.Kitereza & Bornlind, s. 11. Det kerewespråkiga originalmanuskriptet har dock aldrig givits ut.

Till Ruhumbikas hjälp fanns Kiterezas dagböcker med tydliga anteckningar om verkets tillkomst.Kitereza & Ruhumbika, s. V Dessutom reste han och gjorde egna efterforskningar på Ukerewe och i Tanzania, med finansiering av American National Endowment for the Humanities och på uppdrag av University of Georgia.Kitereza & Ruhumbika, s. XXIX. 2008 översattes en första del av boken till svenska av Jan Erik Bornlid. Även de franska översättningarna har gjorts i två omgångar, 1996 som Enfants du faiseur de pluie och 1999 som Le Tueur de serpents.

Ansatser till översättningar har gjorts till flera språk utöver tyska, svenska, franska och engelska, däribland portugisiska. Resultaten har dock varit blandade, och boken har visat sig vara svåröversatt. Både Möhlig och Ruhumbika pekade på bantuspråkens unika syntax och svårigheterna i att överföra dem till tyska och engelska. De menar dessutom att mycket av den kulturella bakgrunden som Kitereza förutsatte att den kikerewespråkiga läsaren skulle förstå inte är överförbar till den engelsk- eller tyskspråkige läsaren, och att en hel del av förståelsen för romanen går miste vid översättning. Ruhumbika löste problemet genom att lägga till delar för att öka förståelsen – enligt honom själv ibland på bekostnad av den konstnärliga kvaliteten – samt med ett ingående notregister med förklaringar.Kitereza & Ruhumbika, s. XXVI–XXVII. Den svenska översättningen utgår från översättningen av en översättning, och således är det svårt att veta hur nära originalet den svenska texten ligger. Stefan Helgesson menar att stickprovsjämförelser mellan de tyska och engelska översättningarna – som båda är gjorda direkt från kerewe – visar att skillnaderna inte är alltför stora, och att huvuddelen fortfarande är densamma. Den engelska översättningen anses dock vara relativt unik i det att den är översatt direkt från kerewe och försedd med utförliga översättningsnoter och ett längre förord.

Handling miniatyr|Ukerewe ligger i den sydöstra delen av Victoriasjön.

Romanen utspelar sig på ön Ukerewe i förkolonial tid.Kitereza & Ruhumbika, s. XVI. Den huvudsakliga handlingen i romanen, som sträcker sig över tre generationer och över tusen sidor på originalspråk – och därmed är det mest omfångsrika verk som någonsin nypublicerats på ett afrikanskt språk – rör Myombekere och Bugonoka. Bugonoka lyckas inte föda barn, och blir därför föraktad av Myombekeres släkt eftersom barnafödande är centralt i både kerewefolkets och den afrikanska kulturen. Bugonokas föräldrar separerar därför paret, varpå Myombekere bönar och ber om att få tillbaka sin fru. För att försonas med sina svärföräldrar måste han brygga sju krus med bananöl och ge till sina svärföräldrar, och efter mycket möda lyckas han därefter att få tillbaka sin fru. Efter att ha kontaktat en botgörare och fått omfattande traditionella kurer lyckas Bugonoka till slut få en son, Ntulanalwo, och därefter en dotter, Bulihwali. Ntulanalwo växer upp och gifter sig, och Bulihwali gör detsamma, kort efter att Myombekere har dött.

Det lidande som Bugonokas oförmåga att få barn för med sig till paret återspeglar Kiterezas eget lidande. Hans fru Anna födde fyra barn som alla dog som spädbarn. Trots detta höll de ihop som ett par livet ut, till skillnad från många andra där män i Kiterezas situation hade tagit sig en ny fru.Mbele, s. 138

Stil Romanen i sin helhet håller en lågmäld, långsam och tydlig stil. Helgesson konstaterar i förordet till den svenska översättningen att romanen inte är "medial, inte modernistisk. Den är snarast en idyllskildring som lågmält levandegör en plats som är olik både Sverige och dagens Tanzania. På så vis uppfyller den en av litteraturens centrala uppgifter: att skapa ett erfarenhetsrum som annars inte hade funnits i språket."Kitereza & Bornlind, s. 12–13. Kitereza var mycket noggrann med att i detalj skildra kerewefolkets språk, eftersom de flesta afrikanska samhällen och bantuspråk är retoriska kulturer där språkets precision är viktig, och där kärnfulla och varsamma formuleringar skattas högt. Det tar i romanen sitt uttryck genom långa passager med ingående beskrivningar av hälsningsfraser och artiga och formella samtal. Upprepningar förstärker den muntliga traditionens betydelse och utgör ett viktigt grepp i det muntliga berättandet. Helgesson väljer att jämföra stilgreppet med bland annat Homeros verk, där upprepningar är vanliga av samma orsak. I recensionen i Helsingborgs Dagblad konstaterar recensenten: