Fransk-tyska kriget (fransk-preussiska kriget) var ett krig som utkämpades 1870–1871 mellan å ena sidan Frankrike och å andra sidan det av Preussen ledda Nordtyska förbundet samt Baden, Bayern och Württemberg.
Bakgrunden till kriget miniatyr|stående|Vilhelm I (1797–1888), kung av Preussen 1861–1888, tysk kejsare 1871–1888.
Det fransk-tyska kriget hade många och djupt liggande orsaker. Fransmän och tyskar, liksom deras regeringar, misstrodde varandra ömsesidigt. I Frankrike såg man med bekymmer på Preussens stora makttillväxt efter det korta 1866 års krig och överskattade den på många ställen i Sydtyskland rådande motviljan mot hela rikets enande under preussisk ledning och hoppades, i gynnsamt fall med väpnad hjälp av Österrike-Ungern, ta ”revansch för slaget vid Königgrätz”. Till detta torde även ha bidragit å ena sidan Otto von Bismarcks åstundan att ”med järn och blod” fullborda det tyska enhetsverket, å den andra Napoleon III:s, men än mer hans närmaste omgivnings, förhoppningar om att genom ett ärorikt krig befästa dynastin och stävja det växande motståndet mot regeringens inrikespolitik.
miniatyr|stående|vänster|Napoleon III (1808–1873), fransk president 1848–1852, fransmännens kejsare 1852–1870.
Brännbara ämnen fanns sålunda på båda sidor, och den tändande gnistan blev prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringens kandidatur till spanska kronan. Spaniens regering erbjöd nämligen den spanska kronan till denne. Prinsen liksom hans närmaste tvekade, och han gav två gånger, hösten 1869 och vintern 1870, avböjande svar. Hans hållning gillades av kung Vilhelm av Preussen, vilken – inte som Preussens härskare, utan som huset Hohenzollerns huvudman – tog del av familjerådslagen. Den preussiske förbundskanslern Bismarck stod skenbart utanför underhandlingen, men följde den med livligt intresse, övertygad om att förbindelse mellan Preussen och Spanien skulle något hålla Frankrike i schack. Genom hemliga agenter förmådde Bismarck den spanska regeringen att återuppta förhandlingen och sedan han vunnit kronprins Fredrik Vilhelm av Preussen för sin mening, fick man prins Leopold att i maj 1870 ändra sitt beslut och acceptera anbudet.
miniatyr|stående|Otto von Bismarck (1815–1898), tysk rikskansler 1871–1890.
Innan kungavalet kunde ske i Spanien blev planen känd i Paris. Den franska regeringen, särskilt utrikesministern Antoine Agénor de Gramont, som nu hoppades tillfoga Preussen ett diplomatiskt nederlag, begärde i utmanande ton att prinsens kandidatur formellt skulle återtas av regeringen i Berlin, och lät sin ambassadör Vincent Benedetti uppsöka kung Vilhelm i kurorten Ems för att till honom framställa sådana fordringar. Kungen, som ville sluta sina dagar i ro, svarade undvikande att saken inte angick Preussen utan bara prinsen personligen, samt skyndade att den 13 juli delge Benedetti prinsens definitiva avsägelse samt sitt eget gillande av densamma. Det telegram, ”Emsdepeschen”, varigenom kungen lät underrätta Bismarck i Berlin om denna underhandling med Benedetti publicerades av Bismarck samma kväll genom tidningarna i sådan något förkortad form att det framstod som om kungen tämligen snävt hade avvisat ambassadörens krav. Denna framställning väckte en storm av chauvinistisk ovilja i Paris, som skärptes genom av Bismarck inspirerade artiklar i den tyska pressen, framför allt skrivna av Julius Hermann Moritz Busch. Kejsar Napoleon rycktes med av den franska nationalstämningen, och den 19 juli 1870 offentliggjordes Frankrikes krigsförklaring mot Preussen.
Styrkeförhållanden och mobilisering En stor del av den franska fältstyrkan utgick från den år 1867 stiftade lagen, där det bestämdes att den franska fältstyrkan skulle uppgå till totalt 800 000 man. Detta skulle ha fullbordats till 1876, men dåliga franska förberedelser och brist på tid ledde till att den franska armén endast kunde uppbringa kring 336 000 man till krigets början. Värnplikten kvarstod som rekryteringskälla för Frankrike sedan franska revolutionen medfört detta i större utsträckning. Armén delades upp i två delar: "première division" och "deuxieme division", av vilka de förstnämnda var heltidsanställda i 5 år, medan de sistnämnda bara deltog i vissa övningar och annars deltog som reserver. Varje år skulle 100 000 man rekryteras, varav 68 000 till "prémiere division". Denna lag var en slags nödlösning på den dåliga organisationen, men det sena införandet ledde till att bara en del av planen hann genomföras och bara 336 000 trupper kunde betraktas som fullt användbara. Tyskarnas förberedelser var till skillnad mot fransmännens mycket väl och grundligt planerade. Preussen hade låtit samla alla arméer inom Nordtyska förbundet till samma rekryteringssätt samt inlett ett samarbete med Baden, Württemberg samt Bayern, varefter alla hade i praktiken samma enhetliga organisation. Denna utgick från 1815 års stadga där unga män rekryterades till tjänstgöring i upp till tre år, för att sedan utgöra reserver i 7-12 år. Det rekryterades så många unga män det gick att få tag på och vid krigets början kunde tyskarna räkna med kring 300 000 reguljära män redo för tjänstgöring samt 600 000 reserver. Fransmännens sent organiserade och oplanerade förberedelser var en av de stora anledningarna till att också kriget från början tog en helt annan vändning än den i Napoleon III:s omgivning beräknade. Den 14 juli 1870 fattades det ödesdigra beslutet om att inkalla de franska reserverna, och genomförandet kunde börja redan nästa dag. Dagen därpå beviljade lagstiftande kåren och senaten ett krigskreditiv på 66 miljoner franc, vilket den 18 juli höjdes med 500 miljoner franc. Samma dag utfärdades och dagen efter överlämnades den formella krigsförklaringen av den franske chargé d'affaires i Berlin. Redan under mobiliseringen uppstod oreda, reservernas utrustning och vapen befann sig på fel platser och maten kunde på grund av bristande planering inte fraktas till bland annat Metz. En anfallsplan hade redan sedan länga utarbetats den franska ledningen, men den stora oreda som uppstod vid mobiliseringen omöjliggjorde denna, då planen gick ut på att snabbt förflytta sig till Tyskland, där man skulle klyva landet på mitten och hindra de sydliga och nordliga av styrkorna att mötas. På så sätt skulle landet klyvas som en kil och nackdelen i mindre krigsmakt skulle tas igen genom snabba förflyttningar. Den franska krigsstyrelsen lyckades inte få ihop mer än 336 000 man, av vilka största delen (gardeskåren samt 2:a, 3:e, och 4:e kårerna) vid juli månads utgång samlades mellan Metz och Saarbrücken, under det att den första kåren ledd av marskalk Patrice de Mac-Mahon sammanfördes vid och norr om Strasbourg, 5:e kåren vid Bitche, 6:e kåren vid Châlons-sur-Marne och 7:e kåren i övre Alsace. Den 20 juli var de första armékårerna samlade, varefter kejsar Napoleon III den 28 juli överlämnade statsstyrelsen till kejsarinnan och själv reste till de samlade trupperna. miniatyr|stående|Kronprins Fredrik Vilhelm av Preussen (1831–1888), som Fredrik III tysk kejsare och kung av Preussen 1888.
Natten mellan den 15 och 16 juli 1870 utfärdades mobiliseringsorder för Nordtyska förbundets armé, vilken följdes av en liknande åtgärd inom de sydtyska staterna. Nordtyska förbundets riksdag beviljade 120 miljoner thaler och de sydtyska folkrepresentationerna sammanlagt 34 miljoner gulden till krigskostnadernas bestridande. Hela den tyska krigsmakten var tänkt att samlas i Pfalz, men fransmännens närhet gjorde att flera av arméerna delade upp sig i förtid och tågade till sina respektive positioner från andra håll. Den 23 juli började järnvägstransporterna och den 4 augusti överskred tyskarnas vänstra flygelgräns. Tre arméer bildades. Den 1. armén (ledd av Karl Friedrich von Steinmetz och bestående av 7. och 8. kårerna, senare även 1. kåren) ryckte från nordöst mot Saarbrücken, 3. armén (under befäl av kronprinsen Fredrik Vilhelm av Preussen och bestående av 5., 11. preussiska, 1., och 2., bayerska och Württemberg-Badensiska kårerna, senare även den 6. preussiska kåren) samlades i och bakom linjen Karlsruhe-Landau, under det att 2. armén (ledd av prins Fredrik Karl av Preussen och bestående av gardeskåren, 3., 4., 9., 10. och 12. kårerna, senare även 2. kåren, varje kår omfattande omkring 30 000 man) steg av vid Mainz och fortsatte vägen till fots mellan de båda andra arméerna. Högsta befälet över alla arméerna fördes officiellt av kung Vilhelm av Preussen, men den store strategen på den tysktalande sidan var generalstabschefen general Helmuth von Moltke den äldre.
Krigets inledning Frankrike hade hoppats på brittiskt stöd, men 25 juli lät Bismarck offentliggöra de fransk-preussiska förhandlingarna och ett traktatsutkast, där Napoleon bland annat visade sig göra anspråk på BelgienDet XIX århundradet i ord och bild vars självständighet garanterades av Storbritannien. Traktatsutkastet publicerades i The Times och bidrog till att det brittiska stödet för Frankrike minskade.
Fransmännens 2. kår ryckte fram till Saarbrücken den 2 augusti och fördrev den svaga tyska besättningen som fanns där, men drog sig under de följande dagarna tillbaka till höjderna vid Spicheren, där den blev anfallen och slagen av spetsarna av tyskarnas 1. och 2. arméer den 6 augusti. På den andra flygeln överskred den 3. tyska armén gränsen den 4 augusti och besegrade i grund den till Wissembourg framsända divisionen Douay av 1. franska kåren. Dagen därefter fortsatte framryckningen till Woerth, där marskalk Patrice de Mac-Mahon tagit ställning med sin kår och en division av 7. kåren. Efter ett hjältemodigt försvar blev han slagen den 6 augusti och drog sig då i största hast tillbaka till Châlons-sur-Marne, dit även 5. kåren begav sig från Bitche. Återstoden av Rhenarmén – så benämndes den franska fältarmén – drog sig småningom tillbaka till Metz, förenades där med den 6. kåren och ställdes den 12 augusti under marskalk Achille Bazaines befäl.
Fransmännen kunde först inte besluta sig för ett återtåg till det inre av Frankrike, varigenom en stor del av landet skulle prisges åt fienden. När detta dock till slut blev nödvändigt och skulle utföras, varvid trupperna skulle överföras från östra till västra Moselstranden, blev de den 14 augusti anfallna av tyskarnas 1. armé vid Colombey-Nouilly och ytterligare fördröjda. Tyskarnas 2. armé hade emellertid ryckt fram med huvudriktning mot Pont-à-Mousson, och största delen av dess trupper nådde Mosel den 15 augusti. Samma dag satte fransmännen sig i marsch från Metz mot Verdun, men gick så långsamt till väga, att de den 16 augusti motades vid Vionville av 3. och 10. tyska kårerna, som från Pout-à-Mousson ryckt fram i nordvästlig riktning för att hugga sig fast vid fransmännen, som de trodde var i fullt återtåg.
Efter det blodiga slaget vid Vionville, i vilket större delen av Bazaines armé deltog, intog marskalk Bazaine ställning med ryggen mot Metz. Större delen av 1. och 2. tyska arméerna hade nu kommit över på västra Moselstranden, och en frontförändring om 180 grader utfördes åt höger, varefter tyskarna den 18 augusti 1870 anföll fransmännen och efter slaget vid Gravelotte – det största under hela kriget – kastade dem tillbaka till Metz, där de inneslöts. Vid Châlons-sur-Marne bildades emellertid en ny armé under marskalk Mac-Mahon, kallad Châlonsarmén och bestående av 1., 5. och 7. kårerna samt den nybildade 12. kåren. Mot denna ryckte den 3. tyska armén och den nybildade Maasarmén (ledd av kronprins Albert av Sachsen och bestående av gardeskåren, 4. och 12. kårerna ur 2. armén, medan återstoden av denna och 2. armén inneslöt Metz).
miniatyr|Bismarck och Napoleon III efter slaget vid Sedan.
Kejsar Napoleon III tillfångatas och republik införs