Maria Fjodorovna, född Marie Sophie Frederikke Dagmar av Danmark 26 november 1847 i Köpenhamn, död 13 oktober 1928 i Klampenborg, var kejsarinna (tsaritsa) av Ryssland 1881–1894 som gift med tsar Alexander III av Ryssland.
Maria Fjodorovna beskrivs som en extrovert, dominant och socialt skicklig person. Hon trolovades ursprungligen med Alexander III:s äldre bror, men äktenskapet beskrivs som lyckligt. Hon gjorde succé som kejsarinna och ansågs perfekt spela rollen inom offentlig representation och som centralpunkt för societeten; hon utövade även en betydande välgörenhet som överhuvud för Departementet för Kejsarinnan Marias Institutioner. Under sin makes regeringstid hade hon ingen större politiskt betydelse: hon stödde makens konservativa politik men överlät den liksom honom mest på Pobedonotsev, utom då det handlade om att stödja Danmark mot Tyskland, eller skydda Finland från en alltför aggressiv russificering.
Maria Fjodorovna spelade en stor roll inom representation och sällskapsliv på grund av sin extroverta natur; hon intog en ledande plats på detta område redan 1866, som ersättare för sin sjukliga svärmor, och fortsatte spela den även som änkekejsarinna, eftersom hennes svärdotter var introvert och ogillade det offentliga livet. Under sin sons regeringstid intog hon en mindre konservativ och mer reformvänlig hållning eftersom hon trodde den var nödvändig för att rädda monarkin undan revolution. Hon spelade rollen som sin sons rådgivare under hans första år som regent men förlorade snart sitt inflytande, och försökte förgäves motarbeta Rasputins och sin svärdotter Alexandras inflytande över politiken. Hon lämnade Petrograd 1916 och bosatte sig i Kiev i Ukraina, där hon befann sig när ryska revolutionen bröt ut. Hon flydde med sina döttrar till Krim, varifrån hon slutligen kunde evakueras av britterna till Danmark. Hon levde resten av sitt liv i Danmark, där hon betraktades som överhuvud för det ryska kejsarhuset i exil.
Biografi Bakgrund och uppväxt
Prinsessan Dagmar föddes som andra dottern till den dåvarande prinsen Christian av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, sedermera Kristian IX av Danmark och Louise av Hessen-Kassel. Hon döptes i den lutherska tron (en förutsättning för att hon senare kunna betraktas som lämplig make till en rysk-ortodox tronföljare) med den danska drottningen Karoline Amalie som gudmor. Prinsessan fick sina första tre namn efter sin fars moster, den danska änkedrottningen Maria Sofia Fredrika av Hessen-Kassel, och det fjärde namnet fick hon enligt dåtidens nationalromantiska mode efter den populära medeltida danska drottningen Dagmar av Böhmen. När hon växte upp i Danmark var hon känd som prinsessan Dagmar, medan hon bland familjen under hela sitt liv var känd under sitt smeknamn "Minnie".Hall, Coryne, Little Mother of Russia: A Biography of Empress Marie Feodorovna,
Dagmars familj var ursprungligen enbart avlägsna släktingar till den danska kungafamiljen. Deras ställning förändrades år 1852, när hennes far efter ett antal komplicerade förhandlingar blev dansk tronarvinge efter den barnlöse kung Fredrik VII: först året efter fick familjens medlemmar titlarna prins eller prinsessa av Danmark..
Dagmar och hennes syskon växte upp i det så kallade Gula Palatset i Köpenhamn, och tillbringade somrarna på slottet Bernstorff på landet. Barnen växte upp i vad som har karaktäriserats som en enkel men lycklig miljö där familjen var nära sammanlänkad. Fadern hade under deras barndom enbart sin officerslön att leva på, och familjen levde ett för kungligheter relativt enkelt liv. Deras hushåll hade endast sex anställda, och Dagmar och hennes syskon fick under sin barndom promenera omkring på gatorna i Köpenhamn och göra sådana saker som att gå på marknaden och besöka caféer. Endast mycket sällan deltog de i några ceremoniella tillfällen, och fick då genast ta av sig finkläderna igen efteråt för att inte riskera att smutsa dem.
Dagmar ska ha stått närmast sin äldre syster Alexandra, och de har ett starkt band med varandra under hela livet. De två prinsessorna delade ett rum och växte upp tillsammans. Systrarna fick ungefär samma utbildning som ansågs passande för en genomsnittlig flicka ur överklassen: de fick lära sig hushållssysslor av sin mor, och att dansa, spela musik, måla och teckna samt tala franska, engelska och tyska av privatlärare. Fadern insisterade dock också på att de skulle lära sig gymnastik och idrott, vilket var mer ovanligt för en flicka. Vidare fick Dagmar och Alexandra simlektioner av den svenska pionjären i att göra simkonsten accepterad för kvinnor, Nancy Edberg; Dagmar skulle senare välkomna Edberg till Ryssland, där hon kom på kungligt stipendium för att hålla simlektioner för kvinnor. Dagmar beskrivs som livlig och intelligent, söt men mindre vacker än Alexandra, och bättre på att måla och teckna än sina systrar, som däremot var mer begåvade i musik.
Året 1863 var händelserikt för Dagmar och hennes familj. I februari 1863 åtföljde hon sin familj till sin syster Alexandras bröllop med den brittiske tronarvingen, prinsen av Wales, i Storbritannien, och i mars valdes hennes yngre bror Vilhelm till Greklands kung. I november samma år besteg hennes far Danmarks tron vid Fredrik VII:s död. Som dotter respektive syster till Danmarks och Greklands kungar och svägerska till brittiska tronföljarenan ansågs Dagmar plötsligt vara en av Europas mest eftertraktade prinsessor på äktenskapsmarknaden. Hon mottog ett frieri från kronprins Umberto av Italien, men var ovillig att gifta sig med honom eftersom hon fann honom oattraktiv. Hennes mor var också ovillig att stödja ett sådant giftermål, eftersom hon såg en större status om Dagmar gifte in sig i den ryska tsarfamiljen.
Förlovningar och äktenskap miniatyr|vänster|Nikolaj ("Nixa") och Dagmar ("Minnie"), 1864.
År 1864 förlovade sig Dagmar med den ryske tronföljaren Nikolaj. Äktenskapet hade föreslagits långt tidigare. Tsar Alexander II ville finna en rangmässigt passande brud åt sin son som ändå kunde uppfattas som politiskt betydelselös, och ett äktenskap med en dansk prinsessa skulle på grund av dåvarande politiska situation uppfylla de kraven. Det fanns också redan släktband, eftersom Dagmars morbror hade varit gift med tsarens syster. Redan 1860 hade tsaren gjort sina första förfrågningar, och 1864 meddelade den ryska kejsarinnan Maria Alexandrovna att hennes son skulle besöka Danmark. Nikolaj anlände under sommaren till Fredensborgs slott, där den danska kungafamiljen vistades. Dagmar och Nikolaj hade aldrig träffat varandra, men han hade under ett antal år samlat på fotografier på henne. De blev ömsesidigt attraherade då de möttes, och Nikolaj skrev hem till sin moder:Efter att ha återvänt till Ryssland för att få sin fars tillstånd friade Nikolaj till Dagmar den 28 september 1864 i Bernstorffs slottstpark och fick ja. Förlovningen tillkännagavs på Bernstorffs slott senare samma dag. Dagmar hade ännu inte blivit konfirmerad, vilket gjorde att hon betydligt lättare kunde konvertera till den rysk-ortodoxa tron, något hon skulle bli tvungen att göra vid ett giftermål med en rysk tronföljare. Enligt överenskommelsen skulle hon vid sitt kommande ortodoxa dop anta namnet Maria. Hon undervisades under trolovningen i rysk religion, litteratur och språk.
Under fredsförhandlingarna mellan Danmark och Preussen och Österrike efter Dansk-tyska kriget i oktober 1864, vädjade Dagmar förgäves till sin blivande svärfar och bad om att Ryssland skulle ingripa och förhindra att Preussen tog Schleswig, Holstein och Lauenburg från Danmark: ”Använd din makt för att lindra de fruktansvärda förhållanden som tyskarna brutalt har tvingat pappa att acceptera ... mitt fosterlands sorgliga nöd, som gör mitt hjärta tungt, har inspirerat mig att vända mig till dig.” Det antas att hon gjorde det med sina föräldrars godkännande, men det är inte känt om det var på deras begäran. Hennes vädjan var förgäves, men från denna stund blev hon känd för sina anti-preussiska åsikter.
Nikolaj led av dålig hälsa, och våren 1865 insjuknade han under ett besök hos sin mor i Nice. Dagmar besökte honom där med sin mor och var närvarande i april 1865, när Nikolaj avled i miliartuberkulos. Enligt traditionen förde Nikolaj på sin dödsbädd samman Dagmars och sin bror Alexanders händer som tecken på att de hade hans välsignelse att gifta sig efter hans död. Denna scen är inte bekräftad, men det antyds att både Dagmar och Alexander ansåg sig ha fått något slags tecken från Nikolaj om att han ville att de skulle gifta sig med varandra efter hans död.
Nikolaj efterträddes som tronföljare av sin bror Alexander, senare Alexander III. Både Dagmars och Alexanders föräldrar utgick ifrån att bröllopet mellan Dagmar och den ryske tronföljaren fortfarande skulle äga rum: den enda skillnaden var att tronföljaren ifråga hade bytt namn. Dagmar fortsatte därför sina studier i ryska. Dagmar, som uppriktigt sörjde Nikolaj, och Alexander, som var förälskad i hovdamen Marie Mestchersky, var båda två initialt ovilliga, men i juni 1866 sändes Alexander till Danmark för att fria. Den 17 juni friade han till henne under en picknick till Hellebæk vid Öresund och fick ett ja. Förlovningen tillkännagavs 23 juni på Fredensborgs slott. Både Dagmar och Alexander ska ganska snabbt ha vant sig vid tanken på att gifta sig med varandra, och beskrivs snart som uppriktigt entusiastiska.
Den 22 september 1866 lämnade Dagmar och hennes bror prins Fredrik Danmark på det danska kungaskeppet Slesvig med ett följe på sju personer, bland dem löjtnant Wenzel Dinesen, överhovmästarinnan Ida Bille-Brahe och guvernanten Sidonie L'Escaille. Hon välkomnades i Kronstadt av storfurst Konstantin Nikolajevitj den 24 september och fördes med den kejserliga jakten till S:t Petersburg, där hon välkomnandes av kejsarinnan och sin blivande svägerska storfurstinnan Maria och mottog den gotiska villan vid Peterhofpalatset i gåva. Den 29 september gjorde hon sitt formella intåg i huvudstaden klädd i rysk nationaldräkt i guld och blått, med en procession i vagn vid kejsarinnans sida till Vinterpalatset, där hon välkomnades officiellt med salut och visade sig inför allmänheten på palatsbalkongen. Enligt Catherine Radziwill ska hon från början ha gjort ett gott intryck: "Sällan har en utländsk prinsessa hälsats med så mycket entusiasm... från första ögonblicket hon satte foten på rysk mark lyckades hon vinna alls hjärtan. Hennes leende, det förtjusande sätt hon hade att buga inför åskådarna... lade genast grunden till... hennes popularitet."Hall, Coryne, Little Mother of Russia: A Biography of Empress Marie Feodorovna, sid 38
De följande veckorna utbildades hon i rysk hovetikett. Den 23 oktober övergick hon till den ortodoxa kyrkan i Vinterpalatsets kapell och döptes till Maria Fjodorovna (ryska: Мария Фёдоровна). Hon fick då anta både ett nytt förnamn ur helgonkalendern och även ett patronymikon: namnet Maria var avtalat sedan tidigare, och Fjodorovna, "Gåva från Gud", var populärt för de utländska prinsessor som gifte in sig i tsarfamiljen. Efter dopet fick hon även rangen som kejserlig rysk storfurstinna. Vid det ryska hovet, där franska i praktiken var första språket, kallades hon dock ofta för "Marie". Hennes ursprungliga namn Dagmar användes ännu i Norden, till exempel vid namngivningen av Dagmarkällan i Ekenäs år 1888.
Den 9 november 1866 kläddes hon till brud av kejsarinnan, den ryska överhovmästarinnan och Ida Bille-Brahe, varefter bröllopet ägde rum i Peter-Paulkatedralen följt av en bal i Vinterpalatset.
Kronprinsessa
Som kronprins och kronprinsessa, eller tsarevitj och tsetsarevna, fick Alexander och Maria bo i Anitjkovpalatset i S:t Petersburg. Hennes svärmor utnämnde ett hov åt henne med Tanja Apraxine Obolenskij, Elisabet "Lili" Vorontzog-Dashkov och Maria och Aglaia Kutuzov som hovdamer, och Julia Kurakina som överhovmästarinna. Maria kom att betrakta Kurakin nästan som en mor, och Obolenskij blev en av hennes närmaste vänner.