thumb|.30-06 Springfield-patroner i en laddram till M1 Garand-geväret .30-06 Springfield (30-06 eller 7,62 × 63 mm) var tidigare en militär kaliber, som idag huvudsakligen används för jakt.
.30-06 är en randlös patron med en kuldiameter på 0,3 tum (7,62 mm - samma som för .308 Winchester). Den har en längd på 63,3 mm och en hylsvolym på 68 grain vatten (cirka milliliter). Den är specificerad att klara ett maximalt gastryck på 58 470 psi (cirka 400 MPa eller 4000 bar) enligt C.I.P.-standarden. Formen är måttligt avsmalnande patron som är designad för att vara lättmatad även i automatvapen. Hylsans längd gör att den måste användas i mekanismer av så kallad standardlängd (mekanismer som kan hantera patroner med ett sättdjup på kulan längre än omkring 5-5,5 cm, som inte alltför mycket inkräktar på hylsans kvarvarande utrymme för krutladdningen).
.30 i ammunitionsbeteckningen står för diametern (0,30 tum) kaliber och 06 kommer från att USA:s armé började använda kalibern år 1906. Kalibern ersatte då den kommersiellt sett misslyckade kalibern .30-03 som introducerats 1903. Historiskt användes patronen bland annat till repetergeväret M1903 och automatgeväret M1 Garand. USA:s väpnade styrkor bytte standardammunition från .30-06 till med början 1957 då man införde automatkarbinen M14.
Idag är .30-06 näst efter .22 LR den vanligaste civila gevärskalibern i världen. Den är även i Sverige en av de vanligaste kalibrarna för jakt på klass 1-vilt (älg och vildsvin med mera), tillsammans med 6,5 × 55 mm och .308 Winchester. Den senaste tiden har vapen i kalibern sett en ökad användning i och med att bestånden av vildsvin ökar och med dem behovet av grövre kalibrar. Eftersom den har en större hylsvolym kan den laddas med mera krut och ger därför också högre utgångshastigheter än .308 Winchester.
Kulor med diameter 0,308 tum finns i ett mycket brett viktspann som innefattar kulor från 110 grain (7,1 gram) upp till 240 grain (15,6 gram), där 150 grain (9,7 gram) till 220 grain (14,3 gram) är de vanligast använda kulvikterna. Kulor med vikt under 150 grain lämpar sig enbart för småvilt som till exempel räv, kulor med vikten 150 grain lämpar sig främst för mindre och halvstort vilt med en vikt på upp till cirka 100 kg (såsom rådjur) och kulor på 180 grain (11,7 gram) lämpar sig för vilt upp till cirka 300-400 kg eller mer (såsom älg och vildsvin). Kulor med en vikt på omkring 165 grain (10,7 gram) är ett mellanting som kan användas för både mindre och större vilt och kulor på 200 grain (13,0 gram) och 220 grain används främst där maximal penetration önskas, som vid eftersök eller jakt på farligt vilt (såsom björn). Observera att detta bara är mycket generaliserade omdömen eftersom kulans övriga egenskaper (som om kulan är gjord av monometall, så kallade kopparkulor, eller är en traditionell konstruktion med mantel och kärna, och i så fall mantelns tjocklek och hårdhet, kärnans hårdhet, formen på kulans spets, eventuell bondning mellan mantel och kärna med mera) till viss del är viktigare än kulans vikt i sig.
.30-06 har på grund av sin stora popularitet fått tjäna som ursprung för en stor mängd andra standardiserade jaktpatroner, såsom .25-06 Remington (kuldiameter 0,257 tum), 6.5-06 A-Square (kuldiameter 0,264 tum), .270 Winchester (kuldiameter 0,277 tum), .280 Remington (kuldiameter 0,284 tum), 338-06 A-Square (kuldiameter 0,338 tum) och 35 Whelen (kuldiameter 0,358 tum), samt utöver detta flera icke standardiserade patroner (så kallade wildcats), som 243-06 och 8mm-06. Bland alla dessa kan .270 Winchester nämnas som den mest populära.
Historia
I början av 1890-talet antog den amerikanska militären ett nytt röksvagt krut till sina vapen som kom att ersätta det tidigare svartkrutet, en av de tidigaste patronerna som använde sig av röksvagt krut var patronen .30-40 Krag med randpatron som började användas av USA år 1892. År 1894 införde man en uppdaterad version av .30-40 Krag som istället använde en 220 grain (14 gram) trubbkula. Cirka 1901 började USA utveckla en experimentell randlös patron för en Mauser-mekanism med lådmagasin. Det ledde till utveckling av en ny patron som kallades .30-03 rimless som använde samma 220 grain (14 gram) trubbkula som användes i den tidigare metallpatronen .30-40 Krag. Sharpe, Philip B. (1938). The Rifle in America. William Morrow. p. 591. "The rimless cartridge case first used a standard 220-grain Krag bullet but in 1906 the government decided that high velocity was necessary and accordingly adopted the German form of pointed or spitzer bullet, reducing the weight to 150 grains closely approximating the 154-grain 8 mm Mauser." .30-03 uppnådde en utgångshastighet på 2 300 ft/s (700 m/s).
Många europeiska militärer i början av 1900-talet antog lättare patroner (ungefär 150 till 200 grain (9,7 till 13,0 g)) med högre utgångshastighet och spetskulor. Frankrike började år 1898 att tillverka en modifierad (8 mm Lebel Balle D spetskula med 198 grain (12,8 gram) vikt med avsmalnande bakdel vilket ger kulan en flatare kulbana vilket ökar träffsäkerheten. Detta gjorde kulor med avsmalnande bakdel till ett idealt val för långdistansskott såsom prickskytte. Tyskland uppdaterade 1905 sin militärpatron Patrone M/88 till den mer moderna 153 grain (9,9 gram) 7,92 × 57 mm Patrone S med spetskula. Ryssland uppdaterade 1908 likaledes sin militärpatron 7,62 × 54 mm R och Storbritannien år 1910 sin .303 British till Mark VII (174 grain (11,3 gram)). "Cartridge Specifications and Chronology". Retrieved 26 October 2014. Följaktligen hamnade den amerikanska .30-03-patronen på efterkälken. "The .30-06 Springfield Cartridge". The M1 Garand Rifle. Retrieved 26 October 2014.
Av dessa skäl utvecklade amerikanska militären den nya, lättare patronen .30-06 Springfield, "cartridge, ball, caliber .30, Model of 1906", eller bara M1906. .30-03-patronen modifierades för att ha en något kortare hals med en 150 grain (9,7 gram) spetskula som hade en ballistisk koefficient (G1 BC) på ungefär 0,405, en utgångshastighet på 2 700 ft/s (820 m/s) och en utgångshastighet på 2,429 ft⋅lbf (3 293 J). Patronen var laddad med militärt gevärskrut (MR 21), och dess maximala räckvidd hävdades (falskeligen) att vara 4 700 yard (4 300 m). M1903 Springfield-geväret, som hade introducerats tillsammans med .30-03-patronen, modifierades för att passa den nya .30-06-patronen. Ändringar av geväret innefattade avkortning av pipan vid patronläget samt att ändra storlek på kammaren, så att den mer avsmalnande kulan inte skulle få för stor friflykt.
M1906:s maximala användbara räckvidd var ursprungligen överdriven. När M1906-patronen hade utvecklats, hade testerna utförts till endast 1 800 yard (1 650 m); avstånd utanför det uppskattades endast, men uppskattningen för maximal räckvidd var fel med nästan 40 procent. Skillnaderna i intervallet visade sig under första världskriget. Före den omfattande användningen av lätta granatkastare och artilleri var långvarig spärreld med kulsprutor eller indirekt eld ansedda som viktiga i amerikansk infanteritaktik.
När USA gick in i första världskriget år 1917 på ententens sida hade de inte många automatvapen, så amerikanerna använde till en början brittiska och franska kulsprutor och kulsprutegevär i stor andel. När dessa vapen senare ersattes med amerikanska automatvapen som använde sig av M1906-ammunition var den effektiva räckvidden av spärreld 50 procent mindre än man trott. Skjutprov som utfördes 1918 vid Borden Brook Reservoir (Massachusetts), Miami och Daytona Beach visade det faktiska maximala räckvidd för M1906-patronen att vara 3 300 till 3 400 yard (3 020 till 3 110 m). Tyskland, som använde Patrone S laddad med en likartad 153 grain (9,9 gram) kula med flat bakdel i sina gevär, hade löst samma problem genom att utveckla en aerodynamiskt mer raffinerad kula med lång räckvidd till sina kulsprutor. Denna Patrone s.S (schweres Spitzgeschoß, "tung spetskula") introducerades 1914 och använde en 197,5 grain (12,80 gram) kula med avsmalnande bakdel som hade en maximal räckvidd på cirka 4 700 m.
Av dessa skäl vidareutvecklades .30-06 Springfield efter 1926, efter omfattande prövningar av schweiziska GP11-projektiler på 7,5 × 55 mm, som tillhandahållits av Schweiz. Till den nya .30 M1 Ball-patronen som blev resultatet sökte USA:s armé utveckla ett förbättrat militärt gevär. Detta ledde eventuellt till utvecklingen av ett av USA:s mest ikoniska automatgevär som fick namnet M1 Garand.
Detta gevär använde också den nya förbättrade ammunitionen .30 M1 Ball vars kula med avsmalnande bakdel gjorde den ballistiskt överlägsen mer konventionella kulor som ofta hade en flat bakdel. Med en fyllnad av ett krut som kallades "1185" innehöll ammunitionen en 174 grain (11,3 gram) tung kula med en 9 ° avsmalnande bakdel och hade en kuldiameter av 7,62 mm, vilket är en vanlig ammunitionstyp i gevär än idag. Kulan hade även en högre ballistisk koefficient på ungefär 0,494 (G1 BC), som uppnådde en utgångshastighet på 2,647 ft/s (807 m/s). Denna kula reducerade ytterligare luftmotståndet under flykt, vilket resulterade i en flatare kulbana, mindre drift i sidled, och högre maximal och effektiv räckvidd. Dess maximala räckvidd var cirka 5 500 m (5 030 m). Dessutom utvecklades en ny typ av mantel av mässing som helt och hållet eliminerade korrosionen som drabbade den tidigare M1906-patronen.
Det amerikanska överskottet efter första världskriget uppgick till över 2 miljarder patroner M1906. Armébestämmelserna krävde att vid fredstida övning så skulle den äldsta ammunitionen användas först. Detta ledde till att lagren av .30 M1-Ball-ammunition fick växa sakta tills alla de äldre M1906-patronerna hade blivit förbrukade.
1936 upptäcktes det att den maximala räckvidden med den förbättrade .30 M1-Ball-patronen var bortom säkerhetsgränserna för många militära övningsfält. En tillfällig nödorder las därför fram för att få fram tillräckliga kvantiteter ammunition med prestanda enligt den tidigare M1906-patronen. En ny patron togs fram 1938 som prestandamässigt var en kopia av den tidigare M1906. Den använde dock IMR4895-krut och en kula med flat bakdel som hade en mantel av det nya mässingsmaterialet, och kulan hade dessutom en annan blylegering. Denna kula vägde 152 gr (9,8 gram). Den här 1938-ammunitionen fick en utgångshastighet på 2,805 ft/s (855 m/s). Patronen vägde 416 grain (27,0 gram) och fick en maximal räckvidd på ungefär 3 450 yard (3 150 m).
Prestanda Kulvikt: 9,7 gram (150 grain) V0: 900 m/s E0: 3 950 J
Kulvikt: 10,7 gram (165 grain) V0: 860 m/s E0: 3 965 J
Kulvikt: 11,7 gram (180 grain) V0: 820 m/s E0: 3 950 J
Kulvikt: 13,0 gram (200 grain) V0: 795 m/s E0: 4 100 J
Värdena är ungefärliga beroende på bland annat märke och modell av kula, det individuella vapnets unika egenskaper och kruttyp och laddvikt, och avser kulor skjutna från ett vapen med en pipa på 24 tum. Data för avstånd annat än 0 meter (vid mynningen) uppges inte eftersom detta är direkt beroende på vilket luftmotstånd kulan har, vilket kan skilja avsevärt mellan olika typer och modeller av kulor.
Referenser
Kategori:Finkalibrig ammunition