Världslitteratur är ett begrepp inom litteraturvetenskapen. Enligt litteraturvetarna Staffan Bergsten och Lars Elleström är den till skillnad från nationallitteraturen "summan av allt som kodifierats i ord över hela jorden tiderna igenom, massan av i muntlig tradition och i skrift bevarade texter från skilda kulturkretsar."Bergsten & Elleström, s. 21. Termen myntades först av Goethe, och förekommer även i Marx och Engels Det kommunistiska manifestet (1848).

Historisk bakgrund

Goethes Weltliteratur Under 1800-talets första decennier använde Johann Wolfgang von Goethe Weltliteratur som term i flera av sina essäer. Han försökte med termen beskriva hur litterära verk cirkulerade och mottogs internationellt runt om i Europa, däribland även verk från utanför västvärlden. Efter att Johann Peter Eckermann publicerade en samling korrespondens med Goethe 1835 fick termen stor uppmärksamhet.Johann Peter Eckermann, Gespräche mit Goethe in den letzten Jahren seines Lebens, övers. John Oxenford som J. W. von Goethe, Conversations with Eckermann, omtryckt North Point Press, 1994. Goethe konstaterade hur exalterande han fann det att läsa kinesiska romaner samt persisk och serbisk poesi, och hur fascinerad han var över att hans egna verk översattes och diskuterades utomlands - framförallt i Frankrike. Han förutspådde att världslitteraturen inom en snar framtid skulle ersätta de nationella litteraturerna som den litterära kreativitetens främsta sätt:

Denna betydelse finns fortfarande kvar i termen - föreställningen om en "organiskt sammanhängande enhet av väsentliga diktverk från hela världen."Eckermann, p. 132

Goethe såg inte termen som kvantitativ, utan sökte, enligt Bergsten och Elleström, "liksom hela den kultur han formades av och själv formade, en ny och djupare kvalitet, i detta fall den successiva sammansmältningen av de skilda nationallitteraturerna till en allt omslutande syntes."Jonsson, s. 93.

Det kommunistiska manifestet

I Goethes fotspår - reflekterande över hur han såg den ekonomiska förståelsen av världslitteraturen som en process av handel och utbyte - använde Karl Marx och Friedrich Engels termen i Det kommunistiska manifestet (1848) för att beskriva den "kosmopolitiska karaktären" av borgarklassens litteraturproduktion. De hävdade att:

Martin Puchner har hävdat att Goethe såg världslitteraturen som driven av en ny litterär världsmarknad. Det var denna marknadsbaserade approach som Marx och Engels anammade 1848; medan de bägge beundrade den världslitteratur som skapats av den borgerliga kapitalismen försökte de emellertid även att överstiga den. De hoppades kunna skapa en ny sorts världslitteratur exemplifierad av manifestet, som skulle publiceras samtidigt på många språk och platser. Texten skulle ge upphov till en ny sorts världslitteratur, och lyckades delvis – genom att ge upphov till en av de mest inflytelserika texterna under 1900-talet.Martin Puchner, Poetry of the Revolution: Marx, Manifestos and the Avant-Gardes. Princeton: Princeton University Press, 2006.

Polyglottism och översättning

Hugó Meltzl teoretiserade i sin Present Tasks of Comparative Literature från 1877 över världslitteraturen som fenomen. Han vände sig mot Goethes tyska utgångspunkt och förespråkade polyglottism. Han konstaterade, kritisk mot den dåvarande uppfattningen av världslitteraturen, att "idag kräver varje nation sin egen 'världslitteratur' utan att riktigt veta vad som menas med det. Idag anser sig varje nation vara förmer än alla andra nationer. […] Denna ohälsosamma "nationsprincip" utgör den grundläggande premissen för hela det moderna Europas spirituella liv." Han förordade själv termen, men menade att den snarare än ett faktum var ett ouppnåeligt mål: "Sann 'världslitteratur', därför, kan blott vara ett onåbart ideal som alla självständiga litteraturer, det vill säga alla nationer, icke desto mindre, borde sträva mot. De skall dock blott använda de medel som vi har kallat de två viktigaste komparativa principerna: översättning och polyglottism, aldrig våldsdåd eller barbariska hypoteser som inte gagnar någon men som då och då framkommer till och med i de stora europeiska tidningarna.""For today every nation demands its own "world literature" without quite knowing what is meant by it. By now, every nation considers itself, for one good reason or another, superior to all other nations. […] This unhealthy 'national principle' therefore constitutes the fundamental premise of the entire spiritual life of modern Europe. […] True 'world literature', therefore, in our opinion, can only remain an unattainable ideal in the direction of which, nevertheles, all indipendent literatures, i.e., all nations, should strive. They should use, however, only those means which we have called the two most important comparative principles, translation and polyglottism, never acts of violence or barbaric hypotheses which will be profitable for nobody but which unfortunately appear occasionally even in the great European journals." Meltzl, s 47. Meltzl grundade en tidning för att motverka Österrike-Ungerns nationalism. Max Koch grundade dock nästan samtidigt en tidning med en liknande utgångspunkt; Meltzl var dock mycket kritisk och menade att det var en 'akademisk tillbakagång'. Kochs tidning var dock den enda som överlevde - enligt David Damrosch förmodligen på att den mer samstämde med den gängse uppfattningen i Europa. Han avvek från Meltzls tankar om flerspråkighet, utan publicerade mestadels på tyska som han ansåg vara det dåvarande världsspråket. Han, till skillnad från Meltzl, erkände fortfarande Goethes citat som riktigt och skrev sin in i Goethes tradition.D'Haen, ss. 58-59.

H. M. Posnett, som är ett viktigt namn inom den litteraturvetenskapen, publicerade 1886 Comparative Literature. Delar av arbetet byggde vidare på Goethes användande av termen. Han teoretiserade över hur korrekt en översättning kan vara och konstaterade att översättning av poesi är vanskligt, eftersom "språk, faktiskt, är en ljudkatalog av alla objekt och tankar familjära i den gemenskap de tillhör.""Language, in fact, is a sound-catalogue of all the objects ad thoughts familiar to the community to which it belongs." Posnett, s. 48. Han konstaterade också att den då hållna tanken om litteraturens representativitet var fatal, och att karaktärer - om de ska fungera dramatiskt - "måste vara felaktiga; att felaktigheten stämmar från den djupaste sanning om litterära och mänskliga idéer—deras begränsning eller relativitet; och att subjektiva kritiker inte bara misstar sig i sin syn på den individuella karaktären – genom att bortse från den sociala – utan att de har misslyckats med att förstå själva den dramatiska konstens verkliga tillstånd.""must be inaccurate; that the inaccuracy results from the most profound truth about literary and all human ideas—their imitation or relativity; and that the subjective critics are not only mistaken in their views of individual character, through overlooking the social, but that they have failed to grasp the real conditions of dramatic art." Posnett, s. 30. Han fortsatte på samma tema:

Posnett menade även att världslitteraturen först uppstod i antika riken som Romarriket, långt innan de moderna nationella litteraturerna uppstod.H. M. Posnett, Comparative Literature. London: K. Paul, Trench, 1886

Världslitteratur och kanons fall

Northon Anthology of World Pieces började ges ut 1956. Första utgåvan bestod av 73 författare, alla män inom en västerländsk tradition. Till den tredje utgåvan 1976 tillkom Sapfo, och under 1990-talet breddades också den geografiska räckvidden. Flera försök till världslitterära samlingsverk har gjorts, såsom det tyska Litteraturlexikon, den italienska Dizionario delle opere di tutti tempi e di tutte le letterature samt den engelska Great Books of the Western World. På svenska har Världslitteraturen. De stora mästerverken i urval givits ut.Bergsten & Elleström, s. 22. Många antologier innehåller hundratals författare från dussintals med länder, och Christopher Braider menar att postkolonialister "inte bara helt och hållet har orsakat den nedärvda litterära kanons fall utan även förskjutit det europeiska metropolis från det komparativas traditionella centrum.""have not only completed the critical dismantling of the inherited literary canon but have displaced the European metropolis from the traditional center of comparatist attention." Damrosch (2006), s. 44. David Damrosch konstaterar dock att de västeuropeiska klassikerna, som James Joyce läses mer än någonsin; för att förklara det motsägelsefulla i detta lanserar han begreppen 'hypercanon', 'countercanon' och 'shadow canon'. 'Hyper canon' utgörs av de stora klassikerna, 'countercanon' av det subalterna - av litteratur författad på små språk eller i mindre litteraturer bland större språk, medan 'shadow canon' utgörs av tidigare 'countercanon'-författare som har fallit i glömska.Damrosch (2009), ss. 45-46.

Samtida definitioner Begreppet har visat sig svårt att definiera. Professor Eric Hayot konstaterar i On Literary Worlds att det under 2010-talet vuxit fram två närmast motsatta sätt att använda begreppet på: å ena sidan Pascale Casanova och Franco Moretti som pratar om världssystem, där världslitteraturen blir föremål för en form av analys som undersöker hur litteraturen utvecklas och förändras, på ett sätt som överskrider det enskilda verket. Moretti konstaterade i den viktiga essän "Conjectures on World Literature" från New Left Review 2005 att "världslitteratur är inte ett objekt, det är ett problem, och ett problem som kräver en ny kritisk metod.""World literature is not an object, it's a problem, and a problem that asks for a new critical method." Moretti, ss. 54-68. Som Hayot omformulerar deras syn: "'värld' är inte, och kan inte vara, en del av närläsningen av ett enskilt verk, hur representativt det verket än förefaller vara.""'World' is not, and cannot be, a feature of the intensive reading of a single work, no matter how representative that work appears to be." Hayot, s. 32.Den andra sidan företräds först och främst av professor David Damrosch.Hayot, s. 33. Damrosch gör gällande att världslitteratur är 'verk som läses och diskuteras utanför en nationell och områdesspecifik publik'."If we define "world literature" for this purpose as works that are read and discussed beyond home-country and area-specialist audiences." Damrosch (2006), s. 48. Han strävar efter att göra termen bred och inklusiv, för att kunna bryta den eurocentrism han menar dominerar litteraturvetenskapen.Hayot, s. 35. Relaterat till sin term 'hypercanon' konstaterar Damrosch att i den postkoloniala hyperkanon figurerar med denna definition författare som Salman Rushdie, Chinua Achebe, Derek Walcott och en handfull andra författare. Samtidigt varnar han för hypercanon, och konstaterar att när en författare får företräda ett icke-västeuropeiskt land missar man själva poängen med världslitteratur, utan skapar istället en ny exkluderande kanon.Damrosch (2006), s. 50. Å ena sidan har man Casanova och Moretti som menar att världslitteratur är världssystemens litteratur - "en produkt av olika cirkulationssätt som kräver helt nya analysmönster och metoder", som Hayot sammanfattar det; å andra sidan Damrosch som ser världslitteratur som det som framkommer genom intensiv närläsning av visst slag.