Underläkare är en benämning som i Sverige används för läkare som tjänstgör utan att ha specialistkompetens. Begreppet är inte en formellt reglerad yrkeskategori i patientsäkerhetslagen och har därför inte någon entydig juridisk definition. I praktiken används det om läkare i olika skeden av yrkeslivet, bland annat läkare som ännu inte har fått sin legitimation, legitimerade läkare som ännu inte har uppnått specialistkompetens samt läkare under specialiseringstjänstgöring. Sveriges yngre läkares förening använder exempelvis begreppet underläkare för läkare från läkarexamen fram till dess att de blir färdiga specialister.

Begreppet bör skiljas från de juridiska behörighetsbegreppen. Läkare är ett så kallat ensamrättsyrke, vilket innebär att endast den som har svensk läkarlegitimation eller ett särskilt förordnande att utöva yrket är behörig att utöva läkaryrket. Den som saknar legitimation men har ett särskilt förordnande jämställs i vissa avseenden med legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Socialstyrelsen använder därför framför allt begreppen legitimation, särskilt förordnande och bevis om specialistkompetens när läkares behörighet regleras.

Läkare före legitimation

En person som ännu inte har läkarlegitimation kan i vissa fall tjänstgöra som underläkare genom ett särskilt förordnande att utöva läkaryrket. Förordnandet är tidsbegränsat och gäller en viss tjänst. Regioner kan i vissa fall besluta om sådana förordnanden inom den egna verksamheten, medan Socialstyrelsen prövar andra fall, bland annat för vissa privata vårdgivare.

Sedan den 1 februari 2026 kan en läkarstudent som studerar på ett svenskt läkarprogram vikariera som underläkare med särskilt förordnande efter att ha avslutat tio terminer, under förutsättning att kurser och prov är godkända och att övriga krav är uppfyllda. Studenten ska ha tillgång till en legitimerad läkare som handledare. Läkarstudenter får inte tjänstgöra som underläkare med särskilt förordnande inom primärvården under studietiden.

Före regeländringen 2026 var gränsen nio fullgjorda terminer på läkarprogrammet. Denna möjlighet har därför förändrats och den tidigare uppgiften om termin 9 är inte längre aktuell för nya vikariat enligt de nuvarande reglerna.

Även personer som har avlagt läkarexamen men ännu inte fått legitimation kan i vissa fall tjänstgöra som underläkare med särskilt förordnande. Detta är särskilt relevant för läkare som omfattas av den äldre utbildningsordningen där allmäntjänstgöring (AT) fortfarande krävs för legitimation.

Legitimerade underläkare

Efter erhållen läkarlegitimation kan en läkare arbeta som underläkare utan att ha specialistkompetens. Underläkare är därför inte synonymt med icke-legitimerad läkare. Det förekommer anställningar som exempelvis legitimerad underläkare, och läkare kan arbeta som underläkare mellan legitimation och påbörjad eller under pågående specialistutbildning.

För läkare som har avlagt läkarexamen enligt den äldre svenska utbildningsordningen krävs fullgjord allmäntjänstgöring för läkarlegitimation. Bestämmelserna om AT som krav för legitimation gäller fortfarande för den som har avlagt läkarexamen enligt den äldre utbildningsordningen eller har fått beslut från Socialstyrelsen om att fullgöra AT.

För läkare som utbildats enligt den nya legitimationsgrundande utbildningsordningen krävs inte AT för legitimation. Efter erhållen legitimation kan läkaren påbörja specialiseringstjänstgöring, som enligt nuvarande regler omfattar bastjänstgöring (BT) som inledande del och därefter fortsatt specialisering.

Underläkare under AT och ST

Under allmäntjänstgöring används vanligen benämningen AT-läkare. AT-läkaren har ännu inte svensk läkarlegitimation och tjänstgör med särskilt förordnande enligt de regler som gäller för AT.

Under specialiseringstjänstgöring används vanligen benämningen ST-läkare. ST-läkaren är legitimerad läkare och tjänstgör under handledning för att uppnå specialistkompetens. Enligt patientsäkerhetsförordningen ska specialiseringstjänstgöringen för läkare omfatta minst fem år och sex månader.

Benämningarna AT-läkare och ST-läkare beskriver således särskilda grupper av läkare som i arbetslivets terminologi kan betecknas som underläkare, men begreppen är inte juridiska synonymer till underläkare.

Behörighet och förskrivningsrätt

Begreppet underläkare säger inte i sig om läkaren har legitimation eller särskild behörighet. Detta har betydelse bland annat för förskrivningsrätt. Som huvudregel är legitimerade läkare behöriga att förordna läkemedel för behandling av människa. Även den som har särskilt förordnande att utöva läkaryrket kan ha förskrivningsbehörighet, men för en icke-legitimerad läkare är denna begränsad till de läkemedel och den behörighet som omfattas av det särskilda förordnandet.

Det finns även läkemedel för vilka förskrivningsrätten är begränsad genom särskilda bestämmelser. Specialistkompetens kan därför ha betydelse för förskrivning av vissa läkemedel, men specialistkompetens är inte ett generellt krav för läkares förskrivningsrätt.

Specialistkompetens

När en läkare har genomgått den föreskrivna vidareutbildningen kan läkaren ansöka om bevis om specialistkompetens. En läkare får som huvudregel endast ange att han eller hon har specialistkompetens inom en viss specialitet om läkaren har ett sådant bevis.

Underläkare bör därför inte definieras enbart som motsatsen till specialistläkare. I praktiskt språkbruk används termen främst för läkare som ännu befinner sig före specialistkompetens, men användningen varierar mellan arbetsgivare och sammanhang. Socialstyrelsens och lagstiftningens reglering utgår i stället från läkarlegitimation, särskilt förordnande och specialistkompetens.

Se även

Läkare Läkarlegitimation Allmäntjänstgöring Bastjänstgöring Specialiseringstjänstgöring Specialistläkare

Källor

Kategori:Yrken inom hälso- och sjukvård