Juhana (Juho) Niukkanen, född 27 juli 1888 i Kirvus, död 17 maj 1954 i Helsingfors, var en finländsk politiker (Agrarförbundet). Han var riksdagsledamot från 1916 och innehade flera ministerposter under mellankrigstiden, bland annat som försvarsminister 1929–1930 och 1937–1940 — den senare perioden omfattade vinterkriget.

Bakgrund Niukkanen kom från en gammal karelsk bondesläkt; fadern Kustaa Niukkanen var jordbrukare i Kirvus och modern Maria Apunen kom från en bondesläkt på orten. Skolgången begränsades enligt faderns vilja till slöjdskola, trots att lärarna ansåg att han hade läshuvud, och han utbildade sig senare i folkhögskola. En viktig miljö för hans tidiga utveckling var ungdomsföreningen i Kirvus, som var präglad av Santeri Alkios inflytande.

Politisk karriär Tidiga år och självständighetstiden Niukkanen var jordbrukare och vann tidigt en ställning som jordbruksorganisatör och kommunalman inom Agrarförbundet, där han innehade flera förtroendeposter. Hans organisationsarbete bidrog till att Agrarförbundets verksamhet blev livaktigare i södra Karelen än någon annanstans i landet, och han valdes 1914 in i partiets centralstyrelse, en position han innehade fram till sin död.

År 1915 började Niukkanen värva jägare, och i december 1916 fick han fly undan gendarmerna till lantdagsmannen J. A. Heikkinen – ”Hallan Ukko” – i Hyrynsalmi, känd för att gömma jägare på deras väg till Tyskland. Flykten tog slut genom den ryska revolutionen i mars 1917. I lantdagen, dit han valts in 1916, hörde Niukkanen till de mest målmedvetna självständighetsförespråkarna inom Agrarförbundets grupp.

Riksdags- och ministergärning 1916 blev han riksdagsledamot och var tidvis ordförande och vice ordförande i partiets riksdagsgrupp. 1921–1922 och 1922–1924 var Niukkanen biträdande jordbruksminister, 1925–1926 och 1931–1932 kommunikationsminister, 1927–1928 finansminister och 1929–1930 samt 1937–1940 försvarsminister.

Niukkanen talade aningen klumpigt men var alltid kyligt rationell och seriös, och förlitade sig mer på enträgen övertalning i kabinetten än på brandtal i talarstolen. Han kunde vara både listig och hänsynslös för att nå sina mål, vilket inte minst visade sig i hans förmåga att fälla regeringar – under senare delen av 1920-talet hade hans rykte vuxit så att ingen klok statsminister lämnade honom i opposition. Trots tio ministerperioder blev han aldrig statsminister, eftersom han inte sågs som tillräckligt enande och moderat. Inom Agrarförbundet hade han länge en vågmästarroll som galjonsfigur för den karelska falangen mellan kotterierna kring Kyösti Kallio och J. E. Sunila.

Presidentval, Mäntsäläupproret och rödmylla Niukkanen medverkade starkt vid flera presidentval. 1925 lyckades han driva igenom valet av Lauri Kristian Relander genom att åsidosätta partiets tyngre ledare Kallio och Sunila och bygga ett ovanligt brett samarbete. Hans mest kända strategiska konststycke var att 1931 driva igenom valet av P. E. Svinhufvud till president, trots att K. J. Ståhlberg hade klart större stöd bland Agrarförbundets elektorer. Niukkanens bedömning var att Svinhufvud med sin auktoritet kunde stävja Lapporörelsen, medan ett val av Ståhlberg riskerade att trappa upp våldet.

Under Mäntsäläupproret 1932 krävde Niukkanen från början att upproret skulle kuvas, vid behov med kraftåtgärder, och han hörde inom regeringen till dem som mest beslutsamt ville stoppa det. Längre fram på 1930-talet arbetade han hårt för en rensning av skyddskårerna. Hösten 1936 gjorde han också en betydande insats i inledningen av det så kallade rödmyllesamarbetet mellan Agrarförbundet och socialdemokraterna.

Försvarsminister under vinterkriget Posten som försvarsminister under vinterkriget var höjdpunkten i Niukkanens politiska karriär. Sedan förhandlingarna i Moskva avbrutits den 13 november 1939 trodde A. K. Cajanders regering inte på ett sovjetiskt anfall, åtminstone inte under vintern. När finansminister Väinö Tanner och utrikesminister Eljas Erkko föreslog att stora delar av trupperna skulle hemförlovas och försvarsanslagen skäras ned, motsatte sig Niukkanen detta kraftigt och hotade avgå – ett hot som tillsammans med marskalk Gustaf Mannerheims motsvarande hot bidrog till att planerna sköts upp.

Niukkanen drev igenom ett tilläggsfinansieringsprogram i Agrarförbundets riksdagsgrupp och försvarsministeriet köpte under hans ledning bland annat luftvärnskanoner, luftvärnsprojektiler och flygplan utan formellt anslag samt överskred budgeten för ammunition och befästningsarbeten. Enligt BLF hade försvarets situation i början av december varit ännu bedrövligare utan hans handlingskraft och egensinnighet. Som karelare motsatte han sig fredsslutet och landavträdelserna in i det sista.

I boken Försvarsminister under vinterkriget (svensk översättning 1952) var han kritisk mot Sveriges roll i fredsförhandlingarna i Moskva 1940.

Efterkrigstiden och den Niukkanenska budgeten I efterkrigstidens Finland fann Niukkanen sig aldrig riktigt till rätta. Hemtrakterna i Kirvus och större delen av Karelen hade förlorats, och han saknade därmed det starka politiska stödområde som hade garanterat hans inflytande inom partiet. Han hade också förlorat ena benet på grund av kallbrand 1943, drabbats av en hjärtinfarkt och led av struma. Han var dock alltjämt viktig som talesman för de evakuerade karelarna.

När Urho Kekkonen 1953 bildade en minoritetsregering blev Niukkanen finansminister. Resultatet blev den så kallade Niukkanenska budgeten, där statsutgifterna skars ned med en fjärdedel jämfört med föregående budget. Vid riksdagsbehandlingen förvandlades de föreslagna besparingarna om 28 miljarder mark slutligen till ett tillägg om 3 miljarder mark, men budgeten stoppade momentant tillväxten inom den statliga byråkratin. I riksdagsvalet 1954 invaldes han för sista gången i riksdagen och dog oväntat i en hjärtattack ett par månader senare.

Källor

Noter

Externa länkar

Kategori:Finländska politiker under 1900-talet Kategori:Personer från Karelen Kategori:Födda 1888 Kategori:Avlidna 1954 Kategori:Män Kategori:Svensk uppslagsbok