För Saturnus måne, se Bestla (måne) Bestla är en jättinna i nordisk mytologi. Hon är gift med Bor, och har sönerna Oden, Vile och Ve. Enligt Snorre Sturlasson är hennes far en jätte vid namn Böltorn, och hon har en bror vars namn inte nämns. Men enligt Hávamál i Den poetiska Eddan är det lika troligt att Böltorn (som här stavas Böltor) är hennes farfar, och att hennes far är den man som med Snorres tolkning blir hennes bror. Hon är i vilket fall som helst asarnas stammoder.

Källtexterna Bestlas far och bror I tredje Rúnatal-strofen i Hávamál (140) uppges Oden säga: "Jag fick nio maktkväden av den kände sonen till Böltor, Bestlas fader." Frågan är då om det är "sonen till Böltor", eller Böltor själv, som är Bestlas fader.Lindow (2001), sid 77, föredrar tolkningen att Böltor är Bestlas farfar.

Snorre Sturlasson uppger i Gylfaginning, kap. 6, att fadern är Böltorn. Därmed borde saken vara avgjord – om det inte vore för den misstanken att Snorre förmodligen inte har haft någon annan källa rörande Böltorn än just Hávamál 140.Simek (2007), sid 40. I så fall är det inte säkert att Snorre har tolkningsföreträde.

"Den kände sonen till Böltor" blir, beroende på tolkning, antingen Bestlas far eller hennes bror. Hans namn nämns inte, och ingenting annat är känt om honom.McKinnell (2014), sid 132-134. "He is in fact so obscure that nothing else is known about him." Viktor Rydberg ansåg visserligen att han var identisk med Mimer, men den tolkningen saknar källstöd.Marlene Ciklamini, "Óðinn and the Giants" i Neophilologus 46, 1962, sid 151. "Rydberg's suggestion that Mímir is Bǫlþorn's son is not substantiated by any source."

Bestlas söner I Gylfaginning 6 berättas att kon Audhumbla slickade på salta rimfroststenar och på tre dagar med tungan skulpterade fram ett urväsen som hette Bure. På något sätt fick denne Bure "en son som hette Bor, och denne äktade en kvinna vid namn Bestla, dotter till jätten Böltorn. De fick tre söner, av vilka den förste hette Oden, den andre Vile och den tredje Ve." Att Bestla är Odens mor bekräftas också av två 900-talsskalder: I Vellekla 37, som även finns i Skáldskaparmál 2, använder Einar skålaglam kenningen "Bestlas son" (Bestlu sonr) för att beteckna Oden, och nästan samma kenning, Bestlu niðr, står i en lausavísa av Steinarr Sjónason i Kormaks saga.

Äktenskapet mellan Bor och Bestla var exogamt, framhåller religionshistorikern Gro Steinsland. Detta ”visar något som är karakteristiskt för fornnordiska tankegångar om livet och arterna: nya arter uppstår genom en korsning mellan olika grupper.”Steinsland (2007), sid 192f. De barn som Bestla av den Ymerska ätten fick tillsammans med Bor av Audhumblaätten visade sig vara gudar. Urtidens första äktenskap ledde alltså till ett språng i utvecklingen. Den nya arten – gudarna – kom sedan att vända sig emot sitt eget ursprung. Gudarna dräpte Ymer och skapade världen av hans kropp.Steinsland (2007), sid 120f.

Tulorna "Bestla" är också nämnd i en av de namntulor, som i några handskrifter avslutar Skáldskaparmál. Hon är där omgiven av Saga, Sigyn, Siv, Trud, Idun, Frigg, Fulla, Nanna, Gefjon, Härn, Gerd och Laufey; de flesta är gudinnor, ett par är jättinnor. Syftet med namnlistan är oklar.

Namnet Bestla Namnet Bestla är ett ålderstiget och svårtolkat ord.Simek (2007), sid 35f. Utifrån ett fornfrisiskt bóst har man tänkt sig att ordet skulle kunna betyda "hustru". Namnet skulle då i myten anknyta till Bure (vars namn betyder "stamfader", "fader") och Bor (som betyder "son"). Därmed skulle namnet utpeka Bestla som "hustru" till Bor.McKinnell (2014), sid 133. En vanligare tolkning har dock varit att härleda namnet utifrån ett rekonstruerat urgermanskt ord *bastilón med betydelsen "barkgivare". Ordet är relaterat till fornnordiska ord som bastr (innerbarken på ett träd) och bestisíma ("bastrep"). Namnet Bestla skulle då kunna tyda på en ursprungsmyt där gudar såväl som människor har utvecklats eller skapats från träd. Ask och Embla var ju de första människornas namn. Kanske är i så fall Bestla barken på världsträdet: det träd där Oden föddes, eller pånyttföddes, genom den initiationsrit (?) som omtalas i Rúnatals þáttr Oðins.Lindow (2001), sid 77.

Kommentarer

Källor Den poetiska Eddan Snorres Edda Lindow, John (2001), Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press. McKinnell, John (2014), Essays on Eddic Poetry, University of Toronto Press. Simek, Rudolf (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. Steinsland, Gro (2007), Fornnordisk religion, Natur och Kultur.

Noter

Kategori:Jättar i nordisk mytologi