Sociala förhållanden i den brittiska armén 1750-1815 behandlar befälsstruktur, karriärvägar och befälets klasstillhörighet i den brittiska armén från mitten av sjuttonhundratalet till Napoleonkrigens slut. Den brittiska armén var en värvad armé. De flesta soldater var unga män från de lägsta samhällsklasserna som inte kunde finna sin försörjning på den civila arbetsmarknaden. Underofficerarna utgjordes av befordrade soldater från manskapsklassen och delade därför deras sociala bakgrund. Läskunnighet var ett grundläggande krav och för högre underofficerstjänster krävdes även skriv- och räknekunnighet. Ungefär tio procent av officerskåren utgjordes av befordrade underofficerare, men de flesta officerare kom från de högre samhällsklasserna. Aristokratin och gentryn var överrepresenterade i de högsta graderna, men de flesta officerare kom från en bakgrund av mindre jordägare eller var söner till präster, advokater, läkare eller framgångsrika köpmän. Ackordssystemet var den mekanism som möjliggjorde den sociala sorteringen inom officerskåren.
Arméns struktur Den tidigmoderna brittiska armén bestod av två i fredstid och i hemlandet skilda beståndsdelar. Den egentliga armén lydde under krigsministern (War Office) som politisk och överbefälhavaren (Horse Guards) som militär chef. Dess viktigaste truppslag var infanteriet och kavalleriet. Artilleriet och fortifikationen däremot lydde under Board of Ordnance, med generalfälttygmästaren som högste politiske och militäre chef. Dessa båda element skiljde sig inte bara åt genom uniformsfärgen utan även genom inre organisation, tjänstegrader, befordran, utbildning, underhållstjänst, sjukvårdstjänst, transportväsende, materielförsörjning och budget.Ward 1957, sid. 8-9. Det var först i fält som ett gemensamt överbefäl upprättades.Oman 1968, sid. 113, 157-158. Till Irlands förening med Storbritannien 1801 var armén också delad på en brittisk och en irländsk stat. Den brittiska staten var finansierad genom brittiska skatter och hade en budget fastställd av det brittiska parlamentet, den irländska staten bekostades av irländska skatter med en budget fastställd av den brittiska regeringen. Den irländska staten lydde under vicekungen på Irland och hans militära stab, inte under War Office eller Horse Guards. Vicekungen hade också en egen fälttygmästare och ett särskilt irländskt artilleri.Guy 1985, sid. 9-10; Holm 2002, sid. 87, 1287. Den irländska staten var ingen egen irländsk armé, även om dess trupper normalt var stationerade på Irland. Regementena flyttades fritt mellan de olika staterna och var löpande numrerade oavsett vilken stat de tillhörde.Guy 1985, sid. 10, 35. I början på artonhundratalet fanns det 13 140 officerare i den egentliga armén, 929 i artilleriet och 206 i fortifikationen. Den egentliga armén hade 181 000 underofficerare och manskap, medan artilleriet hade 12 500.Colquhoun 1814, sid. 127.
Manskap
Den brittiska armén rekryterades genom värvning. Manskapet anställdes i princip på livstid, vilket i praktiken var 25 års tjänst om soldaten inte dog eller sårades innan. Kortare värvningstider kunde erbjudas vid krig för att göra tjänsten mer attraktiv. Det var en ständig brist på män som ville låta värva sig. Tvångsvärvning av lösdrivare påbjöds också ofta under krig. Under napoleonkrigen inkallades den utskrivna milisen till ständig tjänstgöring, men milisen fick inte föras ut ur det egna landet, och myndigheterna försökte förmå milismännen att ta värvning i armén. Under en period skrevs också soldater ut till en reservarmé, vars egentliga syfte var att utgöra rekryteringsunderlag för den värvade armén, men det var politiskt impopulär och systemet avskaffades efter tre år. Under napoleonkrigen rekryterades utlänningar, framför allt den brittiske kungens hannoveranska undersåtar, men även av andra tyskar samt schweizare och rojalistiska fransmän, till särskilda främlingsregementen.Holm 2002, sid. 49-53, 135-139. Sedan 1701 var det förbjudet att värva både katolska och protestantiska irländare till regementen på irländsk stat. Detta gällde dock inte protestantiska officerare och i slutet av sjuttonhundratalet var 1/3 av officerarna vid de irländska regementena irländska protestanter. Ett formellt förbud mot att rekrytera katoliker fanns även för regementen på brittisk stat. Det upphävdes i praktiken 1771 och 1775 tilläts även regementen på irländsk stat att värva både protestantiska och katolska irländare.Guy 1996, sid. 217, 219, 229, Det var inte heller tillåtet att värva lärlingar, kontraktstjänare eller kolgruvearbetare medan sjömän var reserverade för flottans behov.Reid 1996, sid. 5.
Soldatlivets strapatser, usla avlöningsförhållanden och manskapets låga samhällsställning gjorde att leden fylldes med människor drivna av utarmning eller dryckenskap att ta värvning som en sista utväg. Samtida samhällsanalytiker placerade det militära manskapet på samhällets botten, under grovarbetare, men över fattighjon och lösdrivare.Holm 2002, sid. 149-153. De flesta som tog värvning var unga män och nästan alltid ogifta. Äldre och gifta arbetare hade hopp om en viss stabilitet i sin tillvaro, men för unga dagkarlar på landsbygden var arbetsmarknaden osäker. Som bäst kunde de hoppas att bli anställda som drängar för ett helt eller halvt års tid.Reid 1996, sid. 3-4. En socialhistorisk analys av brittiska trupper som fanns i Nordamerika under Sjuårskriget visar att skottar och irländare var överrepresenterade bland manskapet. Yrkesmässigt hade 30-35 % varit dagkarlar och grovarbetare, 17-18 % handvävare, 7-9 % skomakare och 5-6 % skräddare innan soldattiden. Övriga hade haft diverse andra yrken från gruvarbetare till hantverkare.Brumwell 2002, sid. 58, 78-79, 320.
En analys av den sociala bakgrunden hos de brittiska soldater som var stationerade i Nordamerika under det amerikanska frihetskriget visar att fanns ett klart samband mellan rekryteringsmönster och de regionala ekonomiska förutsättningarna i Storbritannien. Områden som var särskilt känsliga för konjunktursvängningar hade en hög andel rekryter. De flesta rekryter var permanent eller tillfälligt satta utanför arbetsmarknaden på grund av de strukturella förändringar i den brittiska ekonomin som var ett resultat av den industriella revolutionen. 20 % av rekryterna hade varit textilarbetare eller haft någon annan anknytning till textilindustrin. Bland rekryter med en hantverksbakgrund dominerade de yrken som främst drabbades av industrialiseringen, som skomakare. Även från yrken med säsongsmässiga toppar och bottnar, som murare och stenhuggare, fanns det många rekryter. Grovarbetare och lantarbetare var en annan grupp som var väl representerad bland de brittiska soldaterna i Amerika. Från socialt och ekonomiskt stabila arbetarklassyrken, som gruvarbetare, bruksarbetare och spiksmeder, var det däremot väldigt få som blev soldater.Frey 1981, sid. 10-16.
Underofficerare
Den brittiska arméns underofficerare utgjordes av korpraler och sergeanter. Förutom det direkta ledarskapet över de meniga soldaterna överlät officerskåren gärna de administrativa rutinuppgifterna på underofficerarna.Guy 1994, sid. 100. Högre underofficerstjänster som fanjunkare (Colour Sergeant) - införd 1813 som belöning för förtjänta underofficerare - och bataljonsadjutant (Sergeant Major) var egentligen inte grader, utan befattningar. Bataljonsadjutantbefattningen var underofficerskarriärens höjdpunkt vars ställning utmärktes av en officersliknande uniform. Urvalet till denna befattning grundades på förmåga som exercisinstruktör, men var i lika hög grad beroende av skriv- och räknekunnighet.Holm 2002, sid. 121-122, 125. Något särskilt mönster för underofficersbefordran framträder inte. Läskunnighet var ett grundläggande krav och förvånansvärt många befordrades till sergeanter efter bara ett års tjänstgöring.Reid 1997, sid. 16. Vid kavalleriet var förhållandena något annorlunda. Fram till 1810 fanns det en kvartermästare (Troop-Quartermaster) vid varje kompani. Denna tjänst intog en mellanställning mellan officer och underofficer. Under sjuttonhundratalet började den att i allt högre grad betraktas som något som var lämpligt för befordrade underofficerare. Trots detta så var graden attraktiv för fattiga unga gentlemän som hoppades kunna nå officersgraden utan officersackord. Ackord betalades dock ibland även för denna grad, även om Georg II var tveksam till att befordra dessa kvartermästare till högre grader.Guy 1985, sid. 14-15, 18 (not 76); Holmes 2002, sid. 127. Underofficerarnas sociala ambitioner återspeglades av att det ofta var äldre underofficerarna som var de ledande i de frimurarloger som intog en framstående plats i många regementens sociala liv. Senare under artonhundratalet inskränktes medlemskapet till de som varit frimurare före det militära.Clayton 2007, sid. 56.
Befordrade underofficerare Det var förvånansvärt många underofficerare som blev befordrade till officerare under denna tidsperiod. Ungefär tio procent av officerskåren hade först tjänat som underofficerare. Det var fler än efter napoleonkrigen då officerskåren började få karaktär av en sluten social kast. De underofficerare som blev officerare kan sammanfattas som tillhörande tre olika kategorier. För det första var det gamla och erfarna underofficerare vilka befordrades för att få kompetenta truppkarlar eller administratörer. Denna kategori var kanske den från vilket de flesta befordrade underofficerare kom. Regementsadjutanter var ofta befordrade underofficerare. Vid slutet av sjuttonhundratalet kom regementskvartermästarna uteslutande från denna kategori, med åtföljande social stigmatisering. Särskilt duktiga underofficerare kunde också bli subalternofficerare, vid behov blev de befordrade direkt till löjtnanter utan att först ha varit fänrikar. De flesta av dessa befordrade underofficerare hade en lång tjänstgöringstid bakom sig och hade svårt att nå högre officersgrader. En annan kategori av befordrade underofficerare var de som fick officersgraden på grund av visad utomordentlig tapperhet i strid. En tredje kategori var volontärer, unga män vilka kom från samma sociala bakgrund som de flesta officerare men som saknade det kapital eller de förbindelser som krävdes för att få en normal officersutnämning. De tog värvning som volontärer med hopp om att kunna bli officerare utan att behöva betala för ett officersackord.Guy 1985, sid. 15; Reid 1996, sid. 18-19; Reid 1997, sid. 17-18; Brumwell 2002, sid. 91-93, 95; Holmes 2002, s. 113, 167.
Officerare