Claude Lévi-Strauss (franskt uttal: ), född 28 november 1908 i Bryssel, död 30 oktober 2009 i Paris, var en fransk-judisk etnolog, antropolog och filosof som utvecklade strukturalismen för förståelsen av mänskliga samhällen och kulturer. I sina undersökningar försökte han visa hur olika folks sedvänjor, myter och föreställningar kan ses som språk med var sin bestämd grammatik.

Lévi-Strauss bok Tristes Tropiques (1955; svenska: Spillror av paradiset) blev banbrytande.

Biografi Uppväxt och studier Claude Lévi-Strauss föddes i Bryssel 1908 och studerade juridik samt filosofi vid Sorbonne i Paris. Han slutförde aldrig sina juridikstudier; istället avlade han examen i filosofi 1931. Efter några år som lärare fick han ett erbjudande att delta i en fransk kulturdelegation till Brasilien 1935 där han arbetade som gästföreläsare vid universitetet i São Paulo.

Åren i Brasilien Mellan 1935 och 1939 bodde Lévi-Strauss i Brasilien. Under denna tid genomförde han undersökningar i Mato Grosso och Amazonas regnskog; dessa undersökningar var några av hans första etnografiska fältstudier. Han undersökte även indianstammarna Guaycuru och Bororo där han levde en kort tid. Han fortsatte senare med ytterligare undersökningar om indianstammarna Nambikwara och Tupi-Kawahib. Det var framförallt dessa fältstudier som gav Lévi-Strauss den akademiska identiteten som antropolog.

1940- och 1950-talet Han återvände till Frankrike 1939 för att ta värvning i armén, men på grund av Frankrikes kapitulation inför Tyskland 1940 flydde Lévi-Strauss till Paris eftersom han var jude. Där fick han erbjudande om en tjänst i New York och garanterad möjlighet att komma in i USA, men han hade ännu att försöka undkomma den allt mera trängande situationen i Frankrike. Efter ett flertal försök att komma ut ur landet träffade Lévi-Strauss en kapten som han lärt känna under sina resor, och han fick därmed en plats på en resa till Sydamerika. Han hamnade så småningom i Puerto Rico där han tvingades genomgå en undersökning av FBI efter att han misstänktes för att ha tyska brev i sitt bagage. Eftersom undersökningen avlöpte lyckligt, kunde han tillbringa återstoden av krigsåren i New York. I likhet med många intellektuella flyktingar undervisade han vid New School for Social Research. Tillsammans med Jacques Maritain, Henri Focillon och Roman Jakobson grundade han École Libre des Hautes Études, ett slags exiluniversitet för franska akademiker.

Krigsåren i New York var avgörande för Lévi-Strauss på flera sätt. Hans förbindelse med Roman Jakobson bidrog till att forma hans teoretiska fundament; Jakobsons och Lévi-Strauss arbeten anses vara navet för den strukturalistiska teorin. Lévi-Struss stiftade även bekantskap med den amerikanska antropologin som den förstods av Franz Boas, som undervisade vid Columbia University. Detta ledde till att hans tidiga arbeten bär spår av amerikanska idéer; något som bidrog till hans erkännande som forskare där. En kort tid, 1946–1947, var han kulturattaché för Frankrike vid dess ambassad i Washington D.C. och flyttade därefter tillbaka till Paris. Han doktorerade vid Sorbonne enligt fransk modell med en större och en mindre avhandling.

Den större avhandlingen Les Structures élémentaires de la parenté publicerades året därpå, och blev omedelbart betraktad som ett av de viktigaste arbetena inom antropologin som någonsin givits ut; Simone de Beauvoir recenserade den, och hon menade att det var en viktig dokumentation om kvinnors situation i icke-västerländska kulturer. Titeln var en lekfull anspelning på Émile Durkheims Elementary Forms of the Religious Life, men även ett uttryck för att Lévi-Strauss avsåg att studera samma fenomen som gjorts tidigare, fastän det i hans fall var fråga om att studera de underliggande strukturerna och inte innehållet. Medan brittiska antropologer som Alfred Reginald Radcliffe-Brown argumenterat för att likheter mellan kulturer beror på gemensamt ursprung, förfäktade Lévi-Strauss idén att likheterna berodde på att vissa strukturella drag kommit genom allianser då en kvinna från en grupp gift sig med en man från en annan grupp.

Under de följande 1940- och 1950-talen vidareutvecklade han sina teorier och befäste sin ställning som akademiker. Efter sin återkomst till Frankrike involverades han i CNRS och Musée de l'Hommes styrelser, innan han slutligen fick en professur vid femte sektionen av École Pratique des Hautes Études, sektionen för religiösa studier. Han efterträdde därmed Marcel Mauss och bytte namn på tjänsten till ”jämförande religionsstudier mellan skriftlösa folk”.

Även om Lévi-Strauss var berömd bland akademiker, var det inte förrän 1955 med boken Tristes Tropiques som han blev känd för allmänheten. Till formen var Tristes Tropiques en reseskildring som berättade om hans vistelse i Sydamerika under 1930-talet. Men Lévi-Strauss lyckades kombinera en tilltalande prosa med filosofiska meditationer och etnografiska analyser till vad som allmänt menas vara ett mästerverk. Den nominerades till skönlitterära priser, men kunde inte erhålla någon eftersom det var icke-fiktion. År 1999 var den populära boken med på listan över århundradets 100 böcker enligt Le Monde.

År 1959 blev han professor i socialantropologi vid Collège de France, kort efter att han givit ut Anthropologie structurale, en samling essäer som innehöll såväl praktiska exempel som teoretiska utläggningar om strukturalism. Han lade samtidigt grunden för ett intellektuellt program, och stiftade flera institutioner för att antropologi skulle börja betraktas som ett eget ämne, som till exempel Laboratoriet för socialantropologi och tidskriften l'Homme.

1960-talet och framåt La Pensée Sauvage, som gavs ut 1962, anses vara hans viktigaste arbete. Titeln är oöversättlig, eftersom pensée på franska både betyder pensé och tanke. Lévi-Strauss föreslog för den engelska översättningen Pansies for Thought, vilket anspelar på en scen med Ofelia i Hamlet. I de franska utgåvorna har omslaget alltjämt en blomma på omslaget. Den svenska utgåvan fick titeln Det vilda tänkandet.

Den första halvan av boken innehåller Lévi-Strauss kultur- och begreppsteori, medan den andra överför denna till en teori om historiska och sociala förändringar. Den senare delen orsakade en häftig debatt mellan honom och Jean-Paul Sartre om naturen av den mänskliga friheten. Sartre menade å sin existentialistiska sida att människan var fundamentalt fri att göra vad hon ville, men å sin socialistiska sida att individer var bundna av de ideologier som makthavare överförde på dem. I opposition till Sartre presenterade Lévi-Strauss sin strukturalistiska teori om agens. Ekon av denna konfrontation mellan existentialism och strukturalism skulle ljuda hos yngre författare som Pierre Bourdieu.

Lévi-Strauss har tillbringat tiden sedan 1960-talet med att färdigställa sitt magnum opus, ett verk i fyra band med titeln Mythologiques. I denna tar Lévi-Strauss en enskild myt och följer den grupp för grupp från Sydamerika, till Centralamerika, och slutligen upp till norra polcirkeln. Detta utför han på ett typiskt strukturalistiskt sätt genom att undersöka de underliggande strukturerna hos relationer mellan element i myten, istället för att studera innehållet i myten. Pensée Sauvage var det stora verk där teorin presenterades, och Mythologiques det verk där teorin tillämpas. Då den senare är rikt detaljerad och otroligt lång är den inte lika ofta läst som den förra.

Efter att ha slutfört den fjärde delen av Mythologiques 1971, invaldes han 1973 i Franska akademien på stol 29, och efterträdde Henry de Montherlant. Han var därutöver ledamot av ett flertal akademiska sällskap runt om i världen, utnämndes till hedersdoktor flera gånger och erhöll många pris. Fastän han var emeritus fortsatte han att utge verk om musik, konst, och poesi, och att ge intervjuer om sitt liv. Lévi-Strauss avled den 30 oktober 2009, en månad innan han skulle ha fyllt 101 år.

Antropologiska teorier

Lévi-Strauss och lingvistiken

Lévi-Strauss idéer hämtade inspiration från en revolution inom lingvistiken. Den strukturella lingvistikens fader Nikolaj Trubetskoj menade att det inom språken fanns fyra grundläggande element; en omedveten infrastruktur, relationerna mellan termer (hur de var organiserade i motsatspar) vilket gör att fonemer inte bara ingår i ett system utan också utgör ett system i sig, och därav har generella lagar. Lévi-Strauss kopplar vår psykologi till lingvistiken, då han menar att språket styr vårt sätt att tänka. Han menar att alla människor universellt har samma grundläggande struktur för språk och att kulturen explicit speglas av hur vår grammatik ser ut. Språket, som kanske är det starkaste vi bär med oss i vår egen kärnkultur.

I och med detta öppnades nya perspektiv upp för Lévi-Strauss och inom antropologin. Han menar att, i analogi med lingvistiken, bygger våra släktskapssystem på fyra fundamentala släktskapsrelationer; relationerna mellan far-son, bror-syster, hustru-make och mors bror-systers son. Systemet bygger på att de står i motsats till varandra, att dessa roller alltid har betydelse för alliansteorier. Ett bra exempel är relationen mellan far-son och morbror-systerson, där far-sonrelationen är kärleksfull (explicit) så kännetecknas morbror-systersonrelationen av ett distanserat förhållande. Den sociala organisationen på Trobianderna, Melanesien karakteriseras av en stark matrilinjär härstamning, där relationen mellan fader och son är både varm och stark medan relationen mellan morbrodern och systersonen i regel är sträng, antagonistisk, byggt på respekt snarare än kärlek. I jämförelse med det patrilinjära samhället hos Cherkessfolket samhället i Tonga så är dessa relationer omvända. Lévi-Strauss förespråkar affinitet före härstamning; samhället bygger på att en man byter sin syster mot en annan mans syster utanför gruppen. Allt detta för att undvika incest. Släktskap är det som reproducerar samhället och därför menar han att de minsta byggstenarna i samhället alltså är dessa fyra relationerna.

Structural Anthropology och dess efterföljare

Lévi-Strauss teorier presenteras i Anthropologie structurale. De kan sammanfattas kortfattat som att han uppfattar kulturer som system av symbolisk kommunikation, vilka bör undersökas med metoder som andra före honom använt i liten omfattning för att studera tal, berättelser, sport och film. Han resonemang förstås bäst mot bakgrund av den tidigare sociologiska teorin. I årtionden skrev han om denna relation.

En förkärlek för funktionalistiska förklaringar dominerade den sociologiska vetenskapen ända till 1950-talet, vilket innebar att sociologer och antropologer försökte förklara vad olika fenomen (sociala akter eller institutioner) var till för. Förekomsten av ett fenomen förklarades om den fyllde en funktion. Det enda alternativet till denna teori var att förklara fenomen historiskt, genom att förklara hur det blivit till.

Dock uppstod två differenta idéer om sociala funktioner. Den engelska antropologen Alfred Reginald Radcliffe-Brown, som beundrade Émile Durkheim, proponerade att syftet med antropologin var att finna den kollektiva funktionen, vad en religiös föreställning eller äktenskapslagar hade för funktion för samhället som sådant. I grunden till detta förhållningssätt fanns uppfattningen att kulturer utvecklas från en primitiv fas till allt mera civiliserade och moderna faser, som alltid var desamma överallt. Alla händelser i ett samhälle uppträdde enligt deras mening på ett likartat sätt genom att någon slags allmängiltig logik drev fram utvecklingen i samma riktning. Sett på detta sätt kan kulturer uppfattas som organismer, där dess delar fungerar tillsammans som organ i en kropp.

Än mer inflytelserik funktionalist var Bronisław Malinowski, som beskrev vilken funktion ett fenomen fyllde för individen, och vad de enskilda personerna i en kultur fick ut av att upprätthålla en tradition.