Det persiska riket är historikernas namn på de akemenidiska, parthiska och sasanidiska dynastiernas välden. Det persiska riket sträckte sig på sina höjdpunkter från Indus i öster till Balkan och Libyen i väster, Kaukasien och Centralasien i norr till Abessinien i söder. Mellan cirka 550 och 330 f.Kr. var det persiska riket världens främsta politiska och militära stormakt.
Historia Akemenidiska riket (550–330 f.Kr.)
Den äldsta kända källan som omnämner perserna är en assyrisk inskrift från cirka 844 f.Kr., som omnämner dem som Parsu (Parsuash, Parsumash)N. G. L. Hammond, M. Ostwald, John Boardman & D. M. Lewis. The Cambridge Ancient History Set: The Cambridge Ancient History Volume 4: Persia, Greece and the Western Mediterranean, c.525-479 BC: Persia, Greece and ... C.525-479 B.C., sid 15. Cambridge University Press, 1988. 2:a upplagan. och bosatta i området kring sjön Urmia tillsammans med en annan folkgrupp, Mādāyu (meder).Simo Parpola: Assyrian Identity in Ancient Times and Today, sida 3 (PDF; engelska). Journal of Assyrian Academic Studies. "Ethnonyms as Arbāyu "Arab", Mādāyu "Mede", Muşurāyu "Egyptian" and Urarţāyu "Urartian" are from the late eighth century on frequently borne by fully Assyrianized, affluent individuals in high positions." Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av Sargon av Assyrien omkring 719 f.Kr. Så småningom kom mederna att härska över ett självständigt mediskt rike.
Akemeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av Akaimenes (Hakhamanish), persernas hövding omkring 700 f.Kr.
Omkring 653 f.Kr. hamnade mederna under skyternas styre och Teispes, som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska staten i det viktiga området Anshan, när det elamitiska kungariket permanent krossades av den assyriske härskaren Ashurbanipal (640 f.Kr.). Kungariket Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda elamitiska som officiellt språk ganska länge efter detta, även om de nya dynastierna talade det indoeuropeiska språket persiska.
Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anshan, medan den andra styrde resten av Persien. Kyros II (den store) enade de båda rikena omkring 559 f.Kr. Vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det mediska riket under Astyages. Kyros samlade perserna och 550 f.Kr. besegrade de Astyages styrkor, varpå denne fängslades av sina egna adelsmän och utlämnades till den triumferande Kyros, som nu var shah av det persiska riket. Då Persien övertog kontrollen över resten av Medien och dess stora rike ledde Kyros de enade perserna och mederna i ytterligare erövringar. Han intog Lydien i Mindre Asien och förde sina arméer österut till Centralasien. Slutligen kunde Kyros 539 f.Kr. i triumf marschera in i den gamla staden Babylon. Efter denna seger blev han urtypen för en mild erövrare, genom att utfärda Kyroscylindern, världens första deklaration om mänskliga rättigheter. Kyros dödades 530 f.Kr. under ett slag mot massageterna eller sakerna.
vänster|miniatyr|Akemenidernas rike vid sin största utbredning.
Kyros son Kambyses II annekterade Egypten till Akemeniderriket. Det nådde sedan sin största utbredning under Dareios I. Han ledde arméer till Indus floddal och till Thrakien i Europa. En straffexpedition mot Grekland stoppades genom slaget vid Marathon 490 f.Kr. Hans son Xerxes I försökte också kuva grekerna och besegrade dem i slaget vid Thermopyle 480 f.Kr., men blev själv besegrad i slaget vid Plataiai året därpå.
Akemenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat. Viktigare var dock att det var välorganiserat och effektivt styrt. Dareios delade in sitt rike i 23 satrapdömen (provinser) övervakade av satraper, eller guvernörer, av vilka många hade personliga band till shahen. Han införde också systematisk beskattning för att få in skatt från varje provins. Dessutom övertog han assyriernas avancerade postdistributionssystem och utökade det. En annan sak som övertogs från assyrierna var användandet av hemliga agenter, kända som Kungens ögon och öron, vilka höll honom informerad.
Dareios förbättrade den berömda Kungsvägen och andra gamla handelsvägar, varigenom avlägsna delar av riket sammanbands. Det kan också ha varit han som flyttade landets administrativa centrum från Fars till Susa, nära Babylon och närmare rikets centrum. Perserna lät lokala kulturer fortleva enligt Kyros den stores modell. Detta var inte enbart bra för rikets undersåtar, utan tjänade i slutändan också akemeniderna, eftersom de kuvade folken då inte kände något behov av att göra uppror mot det persiska styret.
miniatyr|vänster|Persiska och mediska soldater med Farvahar i mitten.
Det kan har varit under den akemenidiska perioden som zoroastrianismen nådde sydvästra Iran, där den blev accepterad av härskarna och genom dem blev ett kännetecken för den persiska kulturen. Religionen inte bara formaliserade koncepten och gudomligheterna inom den traditionella (indo-)iranska panteon, utan introducerade också flera nya idéer, inklusive fri vilja, som anses vara Zarathustras största bidrag till den religiösa filosofin. Med de akemenidiska härskarnas godkännande och senare som de facto-statsreligion, nådde zoroastrianismen alla rikets hörn. I gengäld utsattes zoroastrianismen för de första synkretiska influenserna, särskilt från de semitiska länderna i väst, varifrån religionens gudomligheter fick astrala planetäriska aspekter och varifrån tempelkulten härstammade. Det var också under akemenidernas era som mager skulle komma att utöva sitt inflytande över religionen, då de introducerade många ritualer, som idag ses som typiska för zoroastrianismen, men också doktrinära modifieringar, som idag anses som en återgång till profetens ursprungliga lära.
Akemenidernas rike enade folk och kungariken från alla större civilisationer i sydvästra Asien och nordöstra Afrika. För första gången i historien fick folk från mycket olika kulturer kontakt med varandra under en och samma härskare.
Det hellenistiska Persien (330–250 f.Kr.)
Akemeniderna lyckades aldrig genomföra erövringen av Grekland, men höll tillbaka hotet från grekerna, ofta genom att uppmuntra deras interna strider. Akemeniderrikets svaghet visade sig dock för grekerna 401 f.Kr., när en upprorisk tronpretendent, Kyros den yngre, lejde 14.000 grekiska legosoldater, för att kunna erövra den kejserliga tronen (se Anabasis av Xenofon och Arrianos). Detta visade på de akemenidiska styrkornas militära svårigheter, när de hade att göra med vältränade spjutkastare.
Filip II av Makedonien lyckades lägga det mesta av Grekland under sin kontroll och bestämde sig för att utnyttja akemenidernas svaghet, när perserna efter Artaxerxes III Ochus död 338 f.Kr. inte hade någon stark ledare. Vid Filips död 336 f.Kr. fortsatte hans son och efterträdare, Alexander (den store), anfallen mot riket. Han visade sig vara en av de mest effektiva generalerna i världshistorien. Akemenidernas monark Dareios III var en åldrad man, med rykte om sig att i sin ungdom ha varit mycket modig, men var nu ingen match för Alexander. Tidernas största imperium kollapsade på bara åtta år.
Alexander landsteg i Mindre Asien 334 f.Kr. Hans arméer gick snabbt genom Lydien, Fenicien och Egypten, innan de besegrade Dareios III vid Gaugamela (331 f.Kr.) och erövrade Susa. Det sista akemenidiska motståndet stod vid de "Persiska portarna" mellan Susa och det kungliga palatset vid Persepolis. Akemeniderriket låg nu i Alexanders händer.
miniatyr|Karta över Alexanders imperium.
Under sin erövring grundade Alexander många kolonistäder, ofta med namnet "Alexandria". Under de kommande århundradena tjänade dessa städer till att kraftigt utöka den grekiska, eller hellenistiska, kulturen i Persien.
Alexanders imperium föll sönder strax efter hans död 323 f.Kr. och hans general Seleukos I Nikator försökte ta kontrollen över Persien, Mesopotamien och senare även Syrien och Mindre Asien. Hans härskarätt är känd som Seleukiderdynastin. Han blev dock dödad 281 f.Kr. av Ptolemaios Keraunos innan han kunde erövra Grekland och Makedonien.
Den grekiska kolonisationen fortsatte till omkring 250 f.Kr.; det grekiska språket, filosofin och konsten kom med kolonisatörerna. I hela Alexanders rike blev grekiska det vanligaste språket inom diplomati och litteratur. Handeln med Kina hade inletts under akemenidernas tid längs den så kallade sidenvägen, men under den hellenistiska tiden inleddes den på allvar. Handeln över land medförde några ordentliga kulturförändringar. Buddhismen kom från Indien, medan zoroastrianismen reste västerut för att influera judendomen. Statyer av Buddha i klassisk grekisk stil har återfunnits i Persien och Afghanistan, vilket visar på den kulturblandning, som inträffade vid denna tid (se grekisk buddhism), även om det är möjligt att grekisk-buddhistisk konst härrör från akemenidisk tid, då grekiska konstnärer verkade i Persien.
Även om nyligen upptäckt kilskrift (till exempel Babyloniska krönikan från den hellenistiska perioden) visar hur mycket kontinuitet det låg i den östliga civilisationen kan det inte förnekas, att Seleukiderriket inledde sin nergång efter ungefär ett århundrade. De östliga provinserna Baktrien och Partien lösgjorde sig 238 f.Kr. Kung Antiochos III den stores militära ledarskap återförde båda till riket men hans framgångar gjorde dock att han kom i konflikt med den Romerska republiken. Efter Antiochos VII:s bortgång kom dock riket att geografiskt inskränka sig till Syrien. Under maktkamper, tronstrider och inbördeskrig blev de sista seleukiderna alltmer maktlösa, och dynastin avsattes för gott av den romerske generalen Pompejus år 66 f.Kr.
Parterriket (250 f.Kr.–226 e.Kr.)
höger|miniatyr|Partiska riket. vänster|miniatyr|Metallstaty av en partisk prins (möjligen Surena), 100 e.Kr., bevarade på Irans nationalmuseum i Teheran.
Parterrikets härskare, arsakiderna, tillhörde en iransk stam, som hade slagit sig ner där under Alexanders dagar. De förklarade sig självständiga från seleukiderna 238 f.Kr., men deras försök att ena Iran misslyckades tills Mithridates I uppsteg på den partiska tronen omkring 170 f.Kr.
Den partiska konfederationen delade gräns med Romerska riket längs floden Eufrats övre lopp. Dessa båda makter blev rivaler, särskilt när det gällde kontrollen över Armenien. Kraftigt beväpnat partiskt kavalleri (katafrakter) understödda av beridna bågskyttar visade sig vara en svår nöt för de romerska legionerna att knäcka, vilket till exempel visade sig i slaget vid Carrhae, där den partiske generalen Surena besegrade Marcus Licinius Crassus från Rom. Krig var vanliga och Mesopotamien blev slagfältet. Rikets härskande familj gick nu under namnet Rahbar.
Under den partiska perioden fick de hellenistiska sederna delvis ge vika för återuppstånden iransk kultur. Landet saknade dock politisk enighet och vasallstrukturen, som arsakiderna hade övertagit från seleukiderna, gjorde att parterna ständigt befann sig i krig med någon utbrytande vasall på ett eller annat håll. Vid tiden för första århundradet f.Kr. var Partien decentraliserat, styrt av feodala adelsmän. Krig med Rom i väster och Kushanriket i nordöst gjorde slutet på landets resurser.