thumb|right|398px|Karta som visar utbredningen av de större dialektområdena inom gbespråken (efter Capo 1988, 1991). Gbespråken'gb'-et är en tonande labio-velar klusil, vanlig i många afrikanska språk. är en grupp av omkring tjugo besläktade språk som talas i ett område mellan östra Ghana och västra Nigeria. Det totala antalet talare av gbespråk är mellan fyra och åtta miljoner. Det mest utbredda gbespråket är ewe (cirka 3 miljoner talare i Ghana och Togo), följt av fon (1,7 miljoner, främst i Benin). Gbespråken tillhör kwagrenen av Niger-Kongospråken, och sönderfaller i fem större dialektgrupper: Ewe, fon, aja, gen och phla-pherá.
De flesta av gbefolken har kommit från öster till sina nuvarande områden i flera migrationsvågor mellan 900-talet och 1400-talet. Vissa av de folk som talar phla-pheráspråk anses dock vara ursprungsbefolkningen i området som har beblandats med gbespråkiga invandrare, och genfolket är troligen invandrare norrifrån av ga- eller fanteursprung. I slutet av 1700-talet blev många gbespråkiga förslavade och förflyttade till Nya världen, vilket gjorde att gbespråk fick en roll i utvecklandet av flera karibiska kreolspråk.
Omkring 1840 påbörjade tyska missionärer lingvistisk forskning om gbespråken. Under första halvan av 1900-talet var Diedrich Hermann Westermann en av de mest produktiva bidragsgivarna till forskningen om gbespråken. Den första interna klassificeringen av gbespråken publicerades 1988 av H.B. Capo. Denna följdes av en jämförande fonologi 1991. Gbespråken är tonspråk och isolerande språk och den grundläggande ordföljden är subjekt-verb-objekt.
Språk Geografi och demografi Gbespråkens område avgränsas i väster av floden Volta i Ghana och i öster av floden Weme i Nigeria. Den norra gränsen ligger mellan 6 och 8 grader latitud och den södra gränsen är Atlantens kust. Utanför språkområdets gränser talas främst andra kwaspråk, förutom i öster och nordöst, där yoruba talas. I väster talas ga, guang och akan. I norr angränsar språken adele, aguna, akpafu, lolobi och yoruba.
Uppskattningar om det totala antalet talare av gbespråk varierar avsevärt. Capo (1988) ger en försiktig uppskattning om fyra miljoner, medan Ethnologue (15:e upplagan 2005) ger siffran åtta miljoner (antalet beräknades genom att addera antalet talare av alla enskilda gbespråk). De mest talade gbespråken är ewe (Ghana och Togo) och fon (Benin och östra Togo) med tre miljoner respektive 1,7 miljoner talare. Ewe är ett formellt undervisningsspråk i skolor och universitet i Ghana, och används även i informell utbildning i Togo. I Benin var aja (7406 000 talare) och fon två av de sex nationella språken som valdes ut av regeringen för vuxenutbildning 1992.
Klassificering Greenberg, i Westermanns efterföljd (1952), placerade gbespråken i kwaunderfamiljen av Niger-Kongospråken.Greenberg (1966), The Languages of Africa. Fastän definitionen av kwagrenen har ändrats under årens lopp har gbespråken alltid ansetts ingå i den och klassificeras som följer:Denna klassificering föreslogs först i Stewart (1989) och är den som används av Ethnologue.
Niger-Kongospråk Atlantiska språk Volta-Kongospråk Kwa Left Bank Gbe.
Många av gbespråken är nära besläktade. Baserat på jämförande forskning indelar Capo (1988) gbespråken i fem större grupper, där varje grupp långtifrån är enhetlig och består av många dialektala varieteter. Dessutom är gränserna mellan grupperna inte alltid tydliga. De fem större grupperna är:Källor: för klassificeringen Capo (1991) & Aboh (2004); för antalet talare Ethnologue, 15:e upplagan & Kluge (2000, 2005).
Namn Alternativa namn Talare Några dialekter Område Ewe Vhe, Ewegbe cirka 3 000 000 Anlo, Kpando, Ho, Fodome lägre halvan av Ghana öster om floden Volta, samt sydvästra Togo Gen Ge, Mina, Gengbe cirka 400 000 Gliji, Anexo, Agoi Togosjön, omkring Anexo Aja Ajagbe, Adja cirka 1 300 000 Dogbo, Sikpi Togo, Ajaområdet längs floden Mono i inlandet Fon Fongbe, Popo cirka 1 700 000 Gungbe, Kapse, Agbome, Maxi sydöstra Togo, Benin väster om floden Weme och längs kusten Phla-pherá Fla, Offra cirka 400 000 Alada, Toli, Ayizo Togo och Benin längs kusten och omkring sjön Ahéme
Namngivning Dialektkontinuumet som helhet kallades 'Ewe' av Westermann, den mest inflytelserike skribenten om språkgruppen. Han använde termen 'standardewe' för den skrivna formen av språket. Andra författare har kallat gbespråken som helhet 'aja', efter namnet på det lokala språket i Aja-Tado-området i Benin. Användningen av detta enskilda språks namn för språkgruppen som helhet var inte bara inte acceptabelt för alla talare utan också ganska förvirrande. Efter att en arbetsgrupp upprättats vid West African Languages Congress i Cotonou 1980 har H. B. Capos namnförslag blivit allmänt accepterat: 'Gbe' , vilket är ordet för 'språk/dialekt' i vart och ett av språken. (I dagligt tal omtalas enskilda gbespråk av sina talare som X-gbe, till exempel Ewegbe för Ewe, Fongbe för fon, etcetera.)
Historia Före 1600 Ketu, i nuvarande Benin, kan vara en lämplig startpunkt för en kortfattad historia över de gbetalande folken. I ewetraditioner kallas Ketu Amedzofe ("mänsklighetens ursprung") eller Mawufe ("det högsta väsendets hem"). Det anses att invånarna i Ketu ursprungligen tillhörde oyofolket, som nu lever i Nigeria. Befolkningen pressades västerut av en serie krig mellan 900-talet och 1200-talet. I Ketu skilde sig förfäderna till de gbetalande folken från andra flyktingar och började etablera sin egen identitet.
Yorubaattacker mellan 1200-talet och 1400-talet drev en stor del av gruppen ännu längre västerut. De bosatte sig i det gamla kungariket Tado (även kallat Stado eller Stádó) på floden Mono (i nuvarande Togo). Tadoriket var en viktig statsbildning i Västafrika fram till slutet av 1400-talet.
Under loppet av 1200-talet eller 1300-talet upprättades kungariket Notsie (eller Notsye, Wancé) av utvandrare från Tadoriket. Notsie skulle senare (omkring 1500) bli hem för en annan grupp utvandrare från Tado, ewefolket. Omkring 1550 upprättade utvandrare från Tado kungariket Allada (eller Alada), som senare blev centrum för fonfolket. Tado är också ursprungsort för ajafolket, och namnet Aja-Tado (Adja-Tado) används ofta för deras språk.
Andra folkgrupper som talar gbespråk idag är genfolket (Mina, Ge) omkring Anexo, som troligen är av ga- och fanteursprung, och phla och pherá –folken, av vilka vissa består av områdets traditionella invånare blandade med tidiga utvandrare från Tado.Capo 1991:10
Europeiska köpmän och den transatlantiska slavhandeln Man vet inte mycket om gbespråkens historia under den tid då endast portugisiska, nederländska och danska köpmän gick i land på Guldkusten (ungefär 1500 till 1650). Handeln med mestadels guld och jordbruksvaror utövade inte så stort inflytande på dåtidens sociala och kulturella strukturer. Man upplevde inget behov av att undersöka de inhemska språken och kulturerna. De språk som i allmänhet användes i handel vid denna tid var portugisiska och nederländska. Vissa lånord finns kvar från denna period, till exempel atrapoe 'trappa' från nederländska 'trap' och duku 'duk' från nederländska 'doek' eller danska 'dug'. De få skrivna berättelser som härrör från denna period är inriktade på handel. När fler europeiska länder upprättade handelsposter i området skickades missionärer ut. Redan 1658 översatte spanska missionärer Doctrina Christiana till Alladas språk,Detta dokument omtrycktes i Labouret & Rivet 1929. vilket gör den till en av de tidigaste texterna på något västafrikanskt språk.
Den relativt fredliga situationen ändrades i grunden när den transatlantiska slavhandeln uppkom. Denna nådde sin höjdpunkt i slutet av 1700-talet då så många som 15 000 slavar om året exporterades från området omkring Benin som del av en triangelhandel mellan Europa, Afrikas västkust och Nya världen (i synnerhet Karibien). De huvudsakliga aktörerna i denna process var nederländska (och i mindre utsträckning engelska) köpmän. Fångarna tillhandahölls mestadels av samarbetsvilliga stater på Afrikas kust.
Beninbukten, som är precis det område där gbespråken talas, var ett av centrumen för slavhandeln vid slutet av 1700-talet. Att 5 % av befolkningen varje år exporterades ledde till befolkningsminskning. Dessutom ledde slavhandeln till obalans i proportionen kvinnor/män, eftersom de flesta exporterade fångar var män. I vissa delar av Slavkusten blev proportionen två vuxna kvinnor för varje man. Flera krig (ibland medvetet framprovocerade av europeiska makter för att söndra och härska) drabbade dessutom de sociala och ekonomiska relationerna i området. Frånvaron av tidigare lingvistiska data gör det svårt att spåra de språkliga förändringar som blev följden av denna turbulenta period.
Koloniseringen och därefter Omkring 1850 hade den transatlantiska slavhandeln i praktiken upphört. När de europeiska kolonialmakternas grepp stärktes blev slavplundring förbjuden, handeln inriktades åter på varor och européerna tog på sig att kristna de koloniserade delarna av Afrika. 1847 påbörjade Norddeutsche Missions-Gesellschaft (Bremen) sitt arbete i Keta.
1857 publicerades den första ewegrammatiken, Schlüssel der Ewesprache, dargeboten in den Grammatischen Grundzügen des Anlodialekts, av missionären J.B. Schlegel från Bremenmissionen. Fem olika dialekter av gbespråk (som vid denna tid kallades Ewéspråkfältet) hade redan urskilts av Schlegel, noterar Robert Needham Cust i sin Modern Languages of Africa (1883).Cust, The Modern Languages of Africa, s. 204. De dialekter som listades av Cust passar inte exakt de fem undergrupper som nu urskiljs av Capo. Detta är inte alltför förvånande, eftersom Cust själv medger att han bygger på en mångfald ofta motsägande källor. Till exempel listas fon två gånger (en gång som 'dialekten i provinsen Dahomé' och en gång som 'Fogbe').
Medan tidigare litteratur mestadles bestod av reseberättelser som ibland hade tillägg av korta ordlistor, blev Schlegels arbet början på en period av omfattande lexikografiska och lingvistiska undersökningar av de olika gbespråken. Viktiga författare från denna period är bland andra Christaller (Die Volta-Sprachen-Gruppe, 1888), Henrici (Lehrbuch der Ephe-Sprache, 1891, i praktiken den första komparativa gbegrammatiken), Knüsli (Ewe-German-English Vocabulary, 1892) och Delafosse (Manuel Dahoméen (Fon), 1894).
1902 bidrog missionären Diedrich Hermann Westermann med en artikel betitlad "Beiträge zur Kenntnis der Yewe-Sprachen in Togo" till Zeitschrift für Afrikanische und Oceanische Sprachen. Westermann kom att bli en av de mest produktiva och inflytelserika författarna om gbespråken, och hans verk dominerade litteraturen och analysen om gbespråken under första hälften av 1900-talet. Han skrev främst om de västliga gbespråken, särskilt om ewe (även om han ofta använde termen 'Ewe' för att beteckna gbedialektkontinuumet som helhet). Bland hans viktigaste verk om ewe finns hans A Study of the Ewe language (1930) och Wörterbuch der Ewe-Sprache (1954).
Renaissance du Gbe