Paul J. Steinhardt, född 25 december 1952, är en amerikansk teoretisk fysiker med inriktning på kosmologi och den kondenserade materiens fysik. Han är innehavare av Albert Einstein-professuren i vetenskap vid Princeton University i USA, där han är lärare vid både institutionerna för fysik och astrofysik.
Steinhardt är mest känd för sin utveckling av nya teorier om universums ursprung, utveckling och framtid. Han har också uppmärksammats för sin utforskning av en ny form av materia, känd som kvasikristaller, vilka man trodde existerade endast som konstgjorda material tills han var med och upptäckte den första kända naturliga kvasikristallen i ett museiföremål. Han ledde därefter en separat grupp som följde upp den upptäckten med flera exempel på naturliga kvasikristaller som återfunnits i vildmarken på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland. Flera år senare rapporterade han och hans medarbetare den oavsiktliga syntesen av en tidigare okänd typ av kvasikristall i resterna av den första atombombssprängningen den 16 juli 1945 i Alamogordo i New Mexico.
Han har skrivit två böcker om dessa ämnen. Endless Universe: Beyond the Big Bang (2007), medförfattare till Neil Turok, beskriver de tidiga svårigheterna med att utmana den allmänt accepterade Big bang-teorin och den efterföljande utvecklingen av de studsande eller cykliska teorierna om universum, vilka 2007 utforskades och testades. The Second Kind of Impossible: The Extraordinary Quest for a New Form of Matter (2019) återberättar historien om kvasikristaller från hans uppfinning av konceptet med sin dåvarande student Dov Levine, till hans expedition till fjärran östra Ryssland för att återfinna meteoritfragment som innehåller naturliga kvasikristallkorn som bildades för miljarder år sedan.
Biografi Paul Steinhardt är son till Helen och Charles Steinhardt och är den näst äldsta av fyra barn. Han växte upp i Miami i Florida, där han gick på Coral Gables Senior High School samtidigt som han studerade vid ett lokalt universitet. Steinhardt klarade snabbt sin akademiska kandidatexamen i fysik vid California Institute of Technology 1974, fullföljde till PhD vid Harvard University 1978, där hans handledare var Sidney Coleman.Paul Steinhardt at the Mathematics Genealogy Project Edit this at Wikidata Han var Junior Fellow i Harvard Society of Fellows från 1978 till 1981 och steg från junior fakultet till Mary Amanda Wood Professor vid University of Pennsylvania mellan 1981 och 1998, under vilken tid han upprätthöll en långvarig koppling till Thomas J. Watson Research Center. Han har varit medlem i fakulteten vid Princeton University sedan hösten 1998 och var med och grundade Princeton Center for Theoretical Science och tjänstgjorde som dess chef från 2007 till 2019.
Arbete Inflationskosmologi I början av 1980-talet var Steinhardt medförfattare till banbrytande artiklar som hjälpte till att lägga grunden för inflationskosmologi.
Långsam inflation och generering av frön för galaxer: År 1982 konstruerade Steinhardt och Andreas Albrecht (och, oberoende av de andra, Andrei Linde) de första modellerna för inflation som kunde påskynda universums expansion tillräckligt för att förklara universums observerade jämnhet och planhet och sedan "graciöst övergå" till den mer blygsamma expansion som observeras idag. Albrecht-Steinhardt-artikeln var den första som noterade effekten av Hubbles friktion för att upprätthålla inflation under en tillräckligt lång period ("långsam"-effekten), vilket satte prototypen för de flesta efterföljande inflationsmodellerna.
Hubbles friktion spelade en avgörande roll i James Bardeen, Steinhardt och Michael S. Turners artikel från 1983. De var de första att introducera en tillförlitlig, relativistiskt mätbar invariant metod för att beräkna hur kvantfluktuationer under inflation naturligt kan generera ett nästan skalinvariant spektrum av densitetsfluktuationer med en liten lutning. Egenskaper som senare visades genom observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden vara kännetecken för vårt universum. Densitetsfluktuationerna är frön kring vilka galaxer så småningom bildas. Samtidiga beräkningar av flera andra grupper kom fram till liknande slutsatser med mindre rigorösa metoder.
Evig inflation och multiversum: År 1982 presenterade Steinhardt det första exemplet på evig inflation. Oändlig inflation visade sig så småningom vara ett generiskt drag hos inflationsmodeller som leder till ett multiversum, uppdelningen av rymden i en oändlig mängd fläckar som spänner över ett oändligt spektrum av utfall istället för det enda släta och platta universum, som man ursprungligen hoppades på när man först föreslog det.
Även om vissa kosmologer senare skulle komma att omfamna multiversumet, uttryckte Steinhardt konsekvent sin oro över att det fullständigt förstör den prediktiva kraften hos den teori han var med och skapade. Eftersom inflationsteorin leder till ett multiversum som tillåter alla möjliga utfall, menade Steinhardt, måste vi dra slutsatsen att inflationsteorin faktiskt inte förutsäger någonting.
Gravitationsvågors avtryck på den kosmiska mikrovågsbakgrunden: År 1993 utförde Robert Crittenden, Rick Davis, JR Bond, G. Efstathiou och Steinhardt de första beräkningarna av det fullständiga avtrycket av gravitationsvågor på B-mods temperaturkartor och på polariseringen av mikrovågsbakgrundsstrålningen.
Trots hans kritik av idén erkändes Steinhardts stora bidrag till inflationsteorin 2002 när han delade Diracpriset med Alan Guth från MIT och Andrei Linde från Stanford.
Problemet med osannolikhet: År 2013 lade Anna Ijjas, Abraham Loeb och Steinhardt till kritiken i ett par flitigt diskuterade artiklar att inflationsmodellen var mycket mindre benägen att förklara vårt universum än man tidigare trott.
Enligt deras analys av resultaten från Planck-satelliten 2013 är chansen att få ett universum som matchar observationerna efter en period av inflation mindre än en i en googolplex. Steinhardt och hans team kallade resultatet för "osannolikhetsproblemet". De två artiklarna visade också att Planck-satellitdata uteslöt det som historiskt sett accepterats som de enklaste inflationsmodellerna och att de återstående inflationsmodellerna kräver fler parametrar, mer finjustering av dessa parametrar och mer osannolika initialvillkor.
År 2015 bekräftades och förstärktes olikhetsproblemet av en efterföljande omgång mätningar som rapporterades av Planck-satellitteamet.
Oförenlighet med sträng-träskmarksförmodningarna: År 2018 hävdade Steinhardt, i samarbete med Prateek Agrawal, George Obieds och Cumrun Vafa, att inflation också kan vara oförenlig med strängteori eftersom inflationsmodeller i allmänhet bryter mot begränsningar (ibland kallade "träskmarksförmodningar") för vad som krävs för att en modell ska vara förenlig med kvantgravitationen.
Studsande och cyklisk kosmologi Motiverad av vad han betraktade som inflationsteorins misslyckanden, inklusive men inte begränsat till multiversumet, blev Steinhardt en ledande utvecklare av en ny klass av kosmologiska modeller som ersätter den så kallade Big bang med en studs och inflation med en period av långsam kontraktion som föregår studsen. Den hypotetiska idén att universum började med en smäll bygger på extrapolering bakåt i tiden, under antagandet att Einsteins allmänna relativitetsteoretiska ekvationer förblir giltiga vid energier och temperaturer som är långt högre än vad som någonsin testats.
Teoretiker är i allmänhet överens om att om det hade funnits en Big bang, så borde kvantfysikeffekter ha skapat stora fluktuationer i rumtiden i de följande ögonblicken. Dessa fluktuationer skulle ha orsakat att rumtiden kröktes och förvrängdes och att energifördelningen blev mycket ojämn, vilket allt är oförenligt med vad experimentalister observerar när de studerar det tidiga universum. Universum observeras i själva verket vara homogent. Inflation uppfanns ursprungligen för att förklara den jämnhet som observeras i universum. Men det är oklart hur man övergår från de mycket ojämna förhållanden som skapades efter en Big bang till ett inflatoriskt universum, och även om en lösning skulle kunna hittas resulterar inflationsteorin i slutändan i ett multiversum snarare än ett slätt universum.
Det nya tillvägagångssättet tar bort Big bang helt och hållet och föreställer sig istället en smidig övergång från en tidigare period av långsam kontraktion till den nuvarande expansionsperioden. Om kontraktionen är långsam, jämnar den ut hela universum, och till skillnad från inflation finns det inget multiversum. Genom att undvika det ökända kosmiska singularitetsproblemet som är förknippat med en Big bang, undviker en studs kvantgravitationseffekter som producerar ett ojämnt universum. En naturlig förlängning av dessa idéer är ett aldrig-begynnande och aldrig-slutande cykliskt universum där epoker av studs, expansion och kontraktion upprepas med regelbundna intervall.
I en avgörande föreläsning 2021 förklarade Steinhardt varför det är dags att överge Big bang-teorin och ersätta smällen med en "studs" – en smidig övergång från kontraktion till ett tätt, varmt universum som fortsätter att expandera och svalna.
Historisk utveckling Tidiga modeller med stor genomslagskraft: År 2001 presenterade Steinhardt de första exemplen på dessa studsande och cykliska modeller, kallade "ekpyrotiska", i artiklar tillsammans med Justin Khoury, Burt A. Ovrut och Neil Turok.
Dessa modeller baserades på den spekulativa uppfattningen som föreslagits av strängteorin att universum har extradimensioner begränsade av "braner" (där "bran" härstammar från "membran", ett grundläggande objekt i strängteorin). Den eldiga kollisionen och återhämtning av dessa braner är jämförbar med ett stort krasch, en våldsam händelse som skulle vara känsligt beroende av starka kvantgravitationseffekter som ännu inte är etablerade och kan skapa enorm krökning och förvrängning av rumtiden.
I princip kan kollisionerna upprepas med regelbundna intervall vilket resulterar i ett cykliskt universum. År 2002 införlivade Steinhardt och Turok den ekpyrotiska idén i en tidig version av en cyklisk teori om universum.
Förbättrade modeller med långsam kontraktion och en mjuk studs: Nyare versioner av studsande kosmologi utvecklad av Anna Ijjas och Steinhardt introducerar element som förenklar och åtgärdar problem med det tidigare ekpyrotiska förslaget. De kräver inte extra dimensioner eller braner eller strängteori;, utan vanliga fält med potentiell energi som utvecklas i rumtiden, liknande inflationsmodeller, kan användas.
Istället för en våldsam ekpyros (kollisionen mellan två braner) sker utjämningen och tillplattandet av rumtiden genom "långsam kontraktion", en period där rymden kontraherar väldigt lite medan Hubbles radie kontraherar mycket. När studsen nås är universum "superutjämnat". b Studsningen är en mjuk övergång som kan beräknas fullt ut och bibehåller jämnheten eftersom det är en kontinuerlig process som sker långt innan kvantgravitationens effekter blir starka. Det finns inget kosmiskt singularitetsproblem, till skillnad från teorier baserade på Big bang.
Universell utjämning och ultralokalitet: För att testa dessa idéer anpassade Anna Ijjas verktygen inom den numeriska allmänna relativitetsteorin, ursprungligen uppfunna för att simulera sammanslagningen av svarta hål och utsläppet av gravitationsvågor, till kosmologin. Tillsammans med Steinhardt et al. användes de nya verktygen för att studera effektiviteten av långsam kontraktion.
Studien visar att långsam kontraktion är en superutjämnande kosmologisk fas som homogeniserar, isotropiserar och plattar ut universum både klassiskt och kvantmekaniskt och kan göra detta mycket mer robust och snabbare än vad som hade insetts i tidigare studier.