Gustaf Mauritz Armfelt (finska: Kustaa Mauri Armfelt, ryska: Густав-Маврикий Максимович Армфельт, Gustav-Mavrikiy Maksimovitj Armfel't), född 31 mars 1757 på Juva kaptensboställe i Tarvasjoki i Egentliga Finland, död 19 augusti 1814 i Tsarskoje Selo i Kejsardömet Ryssland, var en svensk friherre, militär, hovman och sedermera finländsk greve och hovman i rysk tjänst.
Armfelt var son till generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt och hans hustru Maria Catharina Wennerstedt. Han var student vid Kungliga Akademien i Åbo 1770–1771 och Amiralitetsskolan i Karlskrona 1771–1773, blev gardesfänrik vid hovet 1774 men var tvungen att lämna Sverige 1778 efter att ha varit inblandad i en duell. Han bodde i Paris till 1780.
Armfelt blev Gustav III:s gunstling och gjorde en lysande karriär, inte bara som militär utan också i den kulturella världen. Han var chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien. Efter Gustav III:s död anklagades han för en politisk konspiration och landsförvisades. Efter förlorandet av den Finska delen av riket 1809 återvände Armfelt till Finland där han gick i rysk tjänst. Senare spelade han som kejsare Alexander I av Rysslands rådgivare en viktig roll i Finlands historia.
Biografi
Uppväxt Armfelt föddes 1757 som det äldsta barnet till Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Wennerstedt. Fadern var militär och deltog som ung i slaget vid Villmanstrand. Senare gick han i fransk krigstjänst och stred bland annat i Flandern med fältmarskalken Moritz av Sachsen. Efter att ha återvänt till Sverige blev fadern till slut generalmajor och landshövding i Åbo. Modern stammade från flera anrika adliga släkter. Familjen bodde till en början på Juva kaptensboställe utanför Åbo. År 1786 köpte Magnus Armfelt Åminne herrgård för 40 000 riksdaler av den skotskfödde grosshandlaren George Seton. Åminne hade tidigare ägts av adelsätten Horn men föll i Setons ägo när den sista ägaren, Catarina Ebba Horn, avled 1782. Vidare köpte Magnus Armfelt sätesgårdarna Wiurila och Vuorentaka för 12 333 riksdaler. Åminne skulle bli släkten Armfelts stamgods under mer än hundra år.
Armfelt hette från början bara Gustaf, inom familjen kallad Gösta. Mauritz var ett eget tillägg som en tribut till härföraren Moritz av Sachsen. Han studerade i hemmet för en informator och kom senare till Åbo för högre studier. År 1771 påbörjade han officersutbildning vid amiralitetsskolan i Karlskrona. Han tjänstgjorde därefter en tid i Stockholm men efter att varit inblandad i en duell lämnade han landet 1778 och begav sig ut på en resa genom Europa som adjutant till Göran Magnus Sprengtporten.
Innan resan började var Armfelt gäst hos Sprengtporten på Braheslott () i Savolax i ett halvår. Under tiden där deltog Armfelt i militära övningar, studerade och ritade kartor. Armfelt och Sprengtporten lämnade först Finland i mars 1779. Deras mål var Preussen för att gå i krigstjänst hos den Preussiska armén som kämpade emot Österrike i det Bayerska tronföljdskriget. De åkte via Sankt Petersburg och Tsarskoe Selo där de umgicks med höga adelsmän och kvinnor och blev presenterade för kejsarinnan Katarina II. I Polen blev Armfelt involverad i ett "erotiskt svärmeri" med den 17-åriga grevinnan Anna Dambska och han var tydligen så förälskad att han ville stanna och gifta sig med henne. Sprengtporten lyckades dock övertala Armfelt att fortsätta resan och de korsade snart gränsen till Preussen. Det blev dock ingen krigstjänst då fred utropades mellan Pruessen och Österrike i maj 1779. Tiden i Preussen spenderades istället med att studera militära ämnen, delta i tillställningar samt att umgås med kung Fredrik II som var morbror till Gustav III.
På våren 1780 hade Armfelt tagit sig till Paris utan sin mentor Sprengtporten som han inte träffat sedan de besökte Berlin tillsammans. De bägge resanden hade under resans gång stött ihop ett par gånger, inklusive Sprengtportens hanterande av den polska grevinnan, och i Berlin skildes de åt. När de träffades igen blev brytningen total. Armfelt skrev senare till sin fader att han lämnade Sprengtporten bakom sig av ”politiska skäl”.
I Paris och Versailes studerade Armfelt det engelska språket, fäktning samt umgicks i kultur- och societetslivet. Tack vare den svenske greven och ministern Gustaf Philip Creutz blev Armfelt introducerad till det franska kungaparet, kung Ludvig XVI och drottningen Marie Antoinette. Armfelt gjorde ett snabbt besök i Sverige men återvände snart till Frankrike. Armfelt trivdes bra i Frankrike och hade gärna velat stanna där men när han hörde att Gustav III var i Europa reste han vidare.
Gustav III:s gunstling
Då Gustav III besökte Spa i Belgien 1780 uppsöktes han av Armfelt, som från detta möte blev kungens förklarade gunstling. Han var en av följeslagarna i Gustav III:s italienska resa och överhopades med titlar och ärebetygelser: kapten vid livgardet av kronprins Gustav Adolf 1781, överkammarjunkare 1783, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien 1788, ledamot av Svenska Akademien 1786–1794, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente 1787 efter farbrodern Carl Gustaf Armfelt.
Armfelts älskarinna, grevinna Magdalena Rudenschöld skrev i sina memoarer att Armfelt skulle "hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen". Få brevväxlingar mellan en kung och hans undersåte bär en så starkt personlig prägel som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789 skrev Armfelt exempelvis till kungen: "Jag förgäter alltid, då jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta; och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina fiender, än någon dödlig någonsin varit."
Armfelts roll vid Gustav III:s hov var främst teatermannens. Han verkade som författare, iscensättare och skådespelare. Den av hans teateruppsättningar som blev särskilt framgångsrik var sång- och lustspelet Tillfälle gör tjuven, skriven tillsammans med Israel Hallman, som uruppfördes 1783 på Ulriksdals slottsteater med Armfelt själv i en av rollerna. Pjäsen anses ha en viktig teaterhistorisk betydelse då den introducerade genren vaudeville i svensk teater.Stig Ramel Gustaf Mauritz Armfelt 1757–1814, sid. 43–44 I egenskap av att vara en begåvad teaterman samtidigt som han var kungens nära vän och samtalspartner kunde Armfelt göra en lysande karriär inom teatervärlden. 1786 utsågs han till chef för Operan och två år senare till chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det var också i egenskap av den ledande teatermannen som Armfelt blev ledamot av den nyinstiftade Svenska Akademien 1786. Han valdes med stor enighet in av de tretton första ledamöter som Gustav III själv hade utsett och blev vid 29 års ålder den yngste i sällskapet.Ramel, sid 73–78
Som militär deltog Armfelt i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och blev som brigadchef i slaget vid Savitaipal den tredje juni 1790 allvarligt sårad i axeln. Han ledde livbataljonen ur Närke-Värmlands regemente i ett anfall mot en stark rysk position när han blev träffad och föll. Han skulle ha tillfångatagits om det inte vore för adjutanten major Axel Friedrich Meijerfeldt som räddade honom. Slaget gick förlorat och trupperna drog sig tillbaka. Brigaden togs över av Fabian Wrede. I ett brev från 9 juni befordrade Gustav III Armfelt till generalmajor och tilldelade honom Serafimerorden som gav honom rätten att bära det tillhörande blåa bandet. Några politiskt betydelsefulla poster fick han inte förrän vid slutet av sommaren 1790, då han som konvalescent fick uppdraget att leda fredsförhandlingarna med Ryssland som svensk befullmäktigad i Värälä. Hösten 1791 utnämndes han till kansler för Kungliga Akademien i Åbo av kungen för att efterträda riksrådet Carl Sparre som avlidit under sommaren.
Efter freden i Värälä var Armfelts politiska makt som kungens högra hand som starkast; han skötte såväl militära som civila angelägenheter och därtill även utrikespolitiska frågor. Sveriges ryska politik stabiliserades i fredlig riktning genom den så kallade Drottningholmstraktaten hösten 1791, som Armfelt bidragit till. År 1791 utnämnde kungen honom dessutom till kansler för akademin i Åbo, det universitet där han tidigare studerat. Under Gustav III:s sista riksdag som hölls i Gävle 1792 uppträdde Armfelt enligt sina belackare redan som ett slags vicekonung, bland annat genom att som befälhavare för trupper som var förlagda i närheten av staden påverka riksdagens beslut enligt kungens intressen.
På sin dödsbädd i mars 1792 anförtrodde Gustav III sin son, prins Gustav Adolf till Armfelt och gjorde honom till medlem av riksförvaltarrådet; men hertig-regenten Karl (senare Karl XIII) sände Armfelt som svensk ambassadör till Neapel för att bli av med honom.
Armfeltska konspirationen
Efter Gustav III:s död var Armfelt ledande i den grupp av oppositionella gustavianer som var kritiska mot Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf. Reuterholm och Armfelt, som också var sysslingar, hade varit rivaler sedan ungdomsåren och avskydde varandra.
Reuterholm utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel, vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Från Neapel kommunicerade Armfelt med kejsarinna Katarina II och uppmanade henne att göra en militär demonstration till förmån för gustavianerna. miniatyr|Gustaf Mauritz Armfelt och Carl Adam Wrangel af Adinal som skådespelare, av Pehr Hilleström. Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustav III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm. Revolutionsplanen gick i korthet ut på att med hjälp av ryska påtryckningar tvinga fram en regimförändring och tillsätta en ny regering där den ännu omyndige kronprinsen skulle ha inflytande. Armfelt beskrev sina planer och sin upprördhet över Reuterholms agerande i brevkorrespondens med bland andra Magdalena Rudenschöld och Johan Albrekt Ehrenström men genom ett omfattande spionnätverk upptäckte Reuterholm hans planer, särskilt hjälpte Armfelts medarbetare i Italien Johan Claes Lagersvärd Reuterholm., läst den 1 oktober 2017. Från Sverige sändes ett krigsfartyg ända till Neapel för att dess besättning skulle arrestera Armfelt för rättegången. Armfelt undkom endast med hjälp av drottning Maria Carolina av Neapel och i februari 1794 tvingades han fly från Italien till Ryssland. Armfelt dömdes den 22 juli 1794 av Svea hovrätt att mista liv, ära och gods för landsförräderi och förberedelse av väpnad statskupp. Hans namn fästes offentligt vid skampålen i huvudstaden. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet under kejsarinna Katarina II den storas beskydd i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797 under namnet ”apotekare Brandt”.
Armfelt bodde bland annat i Dresden och Berlin 1797–1799 och i hertigens av Kurland familj i Schlesien och Böhmen 1799–1802. Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung benådades Armfeldt 1799 och hans karriär tog ny fart. Han blev Sveriges minister i Wien 1800–1802, militärkommendant över svenska Vorpommern och överbefälhavare vid Västra armén i kriget mot Frankrike 1804–1807. Han återkallades också som ledamot av Svenska Akademien 1805, men uteslöts ånyo efter landsförvisningen 1811.
Armfelt utnämndes i mars 1808 till överbefälhavare över Västra armén och ledde infallet i Norge på våren och försommaren under dansk-svenska kriget 1808–1809. Trots segrar vid Lier och Mobekk slutade företaget snöpligt och han skildes i onåd från befälet i augusti 1808. Efter revolutionen i mars 1809 återfick han sitt befäl men entledigades redan i september ånyo från detta. miniatyr|Gustaf Mauritz Armfelt med byst av Alexander I, av Johan Erik Lindh 1845, efter Carl Fredric von Breda 1811.
Tillbaka i Finland