Morane-Saulnier MS.406 var ett franskt jaktplan som började byggas av Morane-Saulnier år 1938. Till numerären var det Frankrikes viktigaste flygplan under det andra världskrigets inledande skeden.
Flygplanstypen var i det hela förskonad från konstruktionsproblem, men hade en svag motor och svag bestyckning i jämförelse med den generation av jaktplan som började dyka upp vid denna tid. Det mest kritiska var att den utklassades av tyska Messerschmitt Bf 109E under de viktiga första dagarna av slaget om Frankrike. Trots att det var ett av de få moderna jaktplan som producerats i stort antal fram till kriget ledde dess tillkortakommanden i flygegenskaper och lätta bepansring till att de franska piloterna led stora förluster. Konstruktionen var fullt tillräcklig under de tidiga skeendena av kriget (det så kallade Låtsaskriget), men när kriget bröt ut på allvar år 1940 förlorades 400 flygplan i strid och på marken mot endast 175 segrar. Finländarna skulle komma att tillföra ytterligare 121 segrar med detta flygplan och det bästa finländska Moraneässet, flygmästare Urho Lehtovaara, uppnådde 15 luftsegrar med Morane (av sina totalt 42 segrar). Finländarna kallade flygplanet för Murjaani (svartmyr), en ordlek på dess ursprungliga namn och Mätimaha (rommage) och Riippuvatsa (hängbuk) på grund av dess speciellt utformade flygkropp.
Utveckling Flygplanet konstruerades ursprungligen av Morane-Saulnier för att möta den franska regeringens specifikationer av år 1934. Morane-Saulnier hade tidigare tillverkat parasol monoplan. Flygplanet gjorde sin första flygning år 1935 som MS.405. Sjutton exemplar av prototypflygplanet MS.405 tillverkades, och efter detta började man serietillverka produktionsversionen MS.406. Produktionen inleddes i januari 1939 och leveranserna till det franska flygvapnet inleddes i mars, trots att bristen på motorer gjorde sitt för att försena produktionen. Senare versioner av flygplanet fick mera pansar och starkare bestyckning.
Efter Frankrikes fall erövrade tyskarna ett stort antal MS.406 och MS.410. Luftwaffe använde en del för träning och sålde en del. De deltog i strid i Syrien mot Royal Air Force, och även Finland köpte ett antal. Flygplanskonstruktören Aarne Lakomaa fann att de kunde utrustas med ryska motorer som togs från erövrade flygplan vilket förvandlade dem från närmast obsoleta till att väl kunna stå sig mot de bästa ryska jaktflygplanen vid den tiden. De finska flygplanen utrustades även med tyska automatkanoner. Några exemplar gavs till Italien och Kroatien. Därtill använde både Schweiz och Turkiet flygplanstypen.
Franska varianter MS.405 År 1934 gav Service Technique Aéronautique, Armée de l'Airs aeronautiska tekniska tjänst, en förfrågan om ett nytt, modernt, ensitsigt jaktplan (som de kallade C1-konstruktionen). Den skulle vara ett enkelvingat flygplan med infällbart landställ.
Morane-Saulniers svar kom i form av MS.405, ett lågvingat monoplan av olika konstruktionsmaterial där duk täckte flygplanets bakre träkonstruktioner, medan resten av flygplanet täcktes av Plymax, en blandning av metall och trä på ett skelett av duraluminium. Plymax bestod av ett tunt lager av duraluminium som var fäst till ett tjockare lager av plywood. Detta flygplan var Morane-Saulniers första lågvingade monoplan, med sluten sittbrunn och infällbart landställ. Innan MS.405 var deras därförinnan modernaste konstruktioner parasol monoplan med fasta landställ.
Den nya Hispano-Suiza HS 12Y-grs-motorn på 860 hk (640 kW) drev en tvåläges Chauvièrepropeller som användes i den första prototypen som flög den 8 augusti 1935. Utvecklingen gick långsamt och den andra prototypen som hade en 900-hästkrafters (670 kW) HS 12Y-motor flög inte förrän den 20 januari 1937, nästan ett och ett halvt år senare. Det nya flygplanet nådde en hastighet om 443 km/h med den nya motorn och detta var tillräckligt snabbt för att säkra en order för ytterligare 16 förproduktionsexemplar, vart och ett något förbättrat från det föregående.
MS.406 Resultatet av dessa förändringar kom att bli MS.406. De största förändringarna var en ny vinge som minskade vikten samt en infällbar kylare under flygkroppen. Den nya HS 12Y-31-motorn (860 hk/640 kW) gjorde att den nya konstruktionen var 8 km/h snabbare än MS.405 med sina 489 km/h. Beväpningen bestod av en automatkanon (antingen en 20 mm Hispano-Suiza HS-9 eller en HS-404) med 60 skott, som sköt mellan motorns cylinderrader, samt två 7,5 mm MAC 1934 kulsprutor i vingarna med 300 skott var.
Vid denna tidpunkt var ett krig mot Tyskland en stor möjlighet och Armée de l'Air beställde 1 000 flygplan i mars 1938. Morane-Saulnier kunde inte på långa vägar när tillverka så många flygplan i sin egen fabrik och en andra tillverkningslinje startades vid SNCAOs statliga fabriker i Saint-Nazaire. Produktionen inleddes sent år 1938 och det första serieproducerade exemplaret flög den 29 januari 1939. Leveranserna drog ut på tiden eftersom det var svårt att få tag på motorer för flygplanen.
I april 1939 levererade produktionslinjerna sex flygplan per dag och när kriget bröt ut den 3 september 1939 hade produktionstakten stigit till elva flygplan per dag och man hade 535 flygplan i tjänst. Produktionen av MS.406 avslutades i mars 1940, efter att alla 1 000 flygplan hade levererats till Armée de l'Air och ytterligare 77 till utländska kunder, däribland 45 till Turkiet. De order som lagts av Litauen och Polen kunde inte fullföljas på grund av krigets utbrott.
MS.410 Medan MS.406 kom i tjänst år 1939, inledde man en uppgradering av konstruktionen. Resultatet kom att bli MS.410, som hade en starkare vinge, en enklare kylare som inte kunde fällas in, fyra bältmatade MAC-kulsprutor i stället för de två tidigare trummagasinkulsprutorna samt avgasutblås för mera kraft. Flygplanet kunde nu komma upp i en topphastighet om 509 km/h, d.v.s. en förbättring om 16 km/h i jämförelse med MS.406.
Produktionen hade just inletts när Frankrike föll och enbart fem exemplar hade färdigställts. Produktionen tilläts fortsätta under tysk kontroll och man började bygga om gamla MS.406 till MS.410, men många av dessa fick enbart den nya vingen.
MS.411, MS.412 Ett enda exemplar av versionen MS.411 byggdes genom att man byggde om det tolfte förproduktionsflygplanet och gav den MS.406:ans vinge och HS 12Y-45 motorn med sina 1 000 hk (750 kW). En senare modifikation påbörjades och gavs namnet MS.412 (HS 12Y-51; 1 050 hp (780 kW)), men den kom inte att färdigställas innan kriget tog slut.
MS.450 År 1939 började Hispano leverera prototyper av den nya Hispano-Suiza 12Z-motorn på 1 300 hk (970 kW). En av dem modifierades för att passa en modifierad MS.410 för att bli MS.450, som hade dramatiskt förbättrade flygegenskaper, speciellt på högre höjder. Motorn hann dock inte tas i produktion innan Frankrike föll och Dewoitine D.520 som även modifierats för att bära motorn (D.523/D.551) ansågs vara en bättre konstruktion för motorn.
Schweiziska varianter D-3800 År 1938 köpte Schweiz tillverkningslicensen för MS.406 och började tillverka den under namnet D-3800. Två av förproduktionsexemplaren MS.405 färdigställdes som MS.406H och sändes till Schweiz för att fungera som modellflygplan sent år 1938 och tidigt år 1939. Dessa exemplar hade den tidigare vingkonstruktionen men erhöll den nyare 12Y-31-motorn som fanns i MS.406.
Förproduktionen började med en serie om åtta flygplan från EKW som hade motorer som tillverkats av Adolph Saurer AG. Propellern var den nya Esher-Wyss EW-V3 som kunde justeras under gång. Instrumenten var av schweizisk design.
Den franska trummatade HS-404 kanonen i motorn byttes ut mot en schweizisk bältmatad 20 mm W+F FM-K-38 automatkanon med 90 patroner. 20 mm W+F FM-K-38 hade en eldhastighet av 400 rpm vilket var relativt lågt i jämförelse med andra automatkanoner under andra världskriget som Oerlikon, HS-404 och MG 151. Dock vägdes detta upp i och med att den avfyrade en väldigt kraftfull patron, en 20x139 mm patron. Denna patron hade en utgångshastighet mellan 930 och 1 010 meter per sekund beroende på projektil. Detta var 100 till 200 meter per sekund mer än en 20 mm HS-404 patron till exempel.
De franska trummatade MAC-kulsprutorna ersattes av schweiziska bältmatade 7,45 mm W+F Fl MG 29 kulsprutor med 480 patroner per kulspruta.
Förproduktionsexemplaren följdes av en order om ytterligare 74 flygplan, som alla levererades fram till augusti 1940. År 1942 tillverkades ytterligare två exemplar med hjälp av reservdelar som ursprungligen satts åt sidan för den ursprungliga produktionen.
År 1943 fick de kvarvarande flygplanen en ny kylning och hydrauliska installationer, samt utrustades med nya avgasutblås. Dessa modifikationer var av samma standard som D-3801-serien, vilket gjorde dem identiska med undantag för motorn.
1944 var D.3800 helt föråldrad och började användas enbart för träning. I mitten av 1944 fick D.3800 attackkapacitet av två stycken bombfästen. En 50 kg bomb kunde fästas under varsin vinge. Detta användes enbart för bombfällningsträning. Senare ersattes bomberna av 6 stycken Oerlikonraketer typ 8 cm Flz.-Rakete som fästes under vingarna. Även dessa användes i träningssyfte då dessa raketer användes av schweiziska P-51 och Vampire jaktplan samt deras egna EKW C-36.
De sista planen skrotades år 1954.
D-3801 thumb|right|D-3801, en schweizisk utveckling av MS-412, här ommålad till en fransk MS.410. Schweizarna tog över MS.412 projektet och konstruerade D-3801.
D.3801 var lik deras D.3800 men hade många ändringar gjorda. Motorn byttes ut mot en starkare Hispano-Suiza 12Y51-motor med 1050 hästkrafter vilket ökade maxhastigheten till 535 km/h och stighastigheten till 16,2 m/s. Antennen flyttades fram på nosen och stjärtskidan byttes ut mot ett draghjul. Den hade samma schweiziska instrument, propeller och vapen som D.3800.
Produktion påbörjades 1941 och fortsatte fram till 1945 när 207 exemplar var färdiga. Ytterligare 17 byggdes av reservdelar mellan 1947 och 1948.
Som D.3800 blev D.3801 träningsflygplan mot slutet av kriget och fick samma bomb- och raketuppgraderingar. De förblev i tjänst som träningsflygplan och målbogserare fram till 1959.
Doflug D-3802 Schweiz började planera en ersättare för D.3801 1942 och frågade Schweiziska Dornier-Werke AG, kort Doflug, ett schweiziskt dotterföretag till Tyska Dornier, om de kunde utveckla ett nytt jaktplan baserat på D.3801. De valde att använda konceptet av MS.450 men utvecklade det till ett mycket modernare flygplan.
Skevrodret och vingarna blev kantigare som på en P-51 och motorn blev en 1250 hk Saurer (Hispano-Suiza) YS-2 12-cylinder radmotor med en 4-bladspropeller.
Flygplanet fick namnet D.3802 och prototypen (J-401) flög den 29 september 1944. D.3802 var det första flygplanet i MS.406-familjen att ha en maxhastighet över 600 km/t. Dess maxhastighet låg mellan 629 och 638 km/t beroende på höjd med en stabil hastighet av 615 km/t på 6500 meter. Stighastigheten låg på en genomsnittlig 15 m/s upp till 7000 meter.
Motorkanonen blev en schweizisk variant av HS-404 kallad 20 mm Flugzeugmotorkanone (Flygplansmotorkanon) Hispano-suiza FM-45 HS. Den var utvecklad i Schweiz och var bältmatad med en utgångshastighet på ca 875 m/s och eldhastigheten var 780 rpm. Vingbeväpningen utgjordes av 4 stycken 7.45 mm W+F Fl Mg.29 kulsprutor.
Doflug D-3802A miniatyr|Doflug D.3802A Det schweiziska flygvapnet beställde 11 förproduktionsflygplan av D.3802 kallade D.3802A.
Vingbeväpningen uppgraderades till två 20 mm Flugzeugflügelkanone (Flygplansvingkanon) Hispano-suiza FF-45 HS på D.3802A.
D.3802A flög för första gången den 18 maj 1946. Trots att D.3802A presterade bra beställdes inga produktionsflygplan. Man valde att köpa begagnade P-51 istället. Trots detta gjorde de 11 förproduktionsflygplanen J-403 till J-414 tjänst från 1947 till 1956 i Fl.Kp. 17 (Flieger Kompanie 17, känd sedan 1952 som Fliegerstaffel 17).