Trangärdstorp (äldre stavning Tranjerdstorp) var en herrgård med omgivande lantgård i Grava socken, utanför Karlstad i Värmland. Gården uppfördes åren 1790–1791.
Trangärdstorp beboddes senast av den kände damastvävaren Carl Widlund. På gården bedrev Widlund jordbruk och damastväveri. Widlund ägde Trangärdstorp fram till sin död år 1968. Sedan Widlund lämnade Trangärdstorp har gården stått tom.
Genom Widlunds testamente tog familjen Lundberg över fastigheten efter Widlunds död. Under åren som följde kom Trangärdstorp att förfalla. År 1976 förstördes huvudbyggnaden i en brand.
Trangärdstorp är varken skyddsmärkt eller utpekad i någon inventering. Vintern 2025–2026 lät familjen Lundberg riva huvudbyggnadens två flygelbyggnader, inklusive en magasinbyggnad från 1794. Därmed återstår idag inte längre några större byggnader av herrgården.
Historia Bakgrund och äldre historia Trangärdstorp var en herrgård i Grava socken, norr om Karlstad i Värmland. Gården är anrik och omnämns för första gången år 1585 i de historiska dokumenten. I kyrkoböckerna finns gården omnämnd på tidigt 1700-tal.
Gården låg i den södra delen av Grava socken, väster om Klarälven. Platsen är idag belägen i den östra delen av I2-skogen, omkring 1 km från samhället Råtorp i den nordvästra delen av Karlstad. Socknen har slättbygd väster om Klarälven i söder. Trangärdstorp har fått sitt namn efter de tranor som kan ses dansa på gärdena nedanför herrgården.
Herrgården bestod av en huvudbyggnad med en omgivande lantgård. Herrgårdens huvudbyggnad uppfördes år 1791 och innehöll 13 rum. Huvudbyggnaden var uppförd i klassisk stil, i form av ett stort vitt trähus i två våningar, med sadeltak belagt med svart skiffer. Byggnaden liknade därmed flera andra herrgårdar i trakten.
Till herrgården hörde också två flygelbyggnader, en stor ladugårdsbyggnad och flera mindre uthus. Den norra flygelbyggnaden med klocktorn uppfördes år 1794. Herrgårdens ägor omfattade 150 tunnland åker och 250 tunnland skog.
Carl Widlund godsägare åren 1921–1968 Widlund som godsägare Damastvävaren Carl Widlund köpte Trangärdstorp i slutet av december 1920. Köpeskillingen uppgick till 80 000 kronor i dåtidens penningvärde. Widlund tillträdde godset den 4 januari 1921 och flyttade in på gården samma år.
Trangärdstorp var vid denna tid en välskött herrgård, med flera stora ekonomibyggnader. Huvudbyggnaden i klassisk stil låg på en liten höjd som vette ut mot stora fält. Fälten betraktades som "socknens kornbod". Den tidigare ägaren till godset hade haft entreprenad på stadens latrintömning och hade således haft obegränsad tillgång till bra gödsel. Bakom huvudbyggnaden fanns en trädgård med ett prydligt rutnät av gräsmattor och grusgångar. På gården fanns också en damm.
Widlund avsåg att bedriva jordbruk på Trangärdstorp. Tillsammans med en förman och ett par drängar skötte han själv om driften av gården. Till en början hade han åtta hästar, 25 kor, ett tiotal ungdjur, en tjur och ett femtiotal höns på gården. Antalet kor ökade över tid till 40. Herrgårdens ägor uppgick till totalt ungefär 200 hektar.
Widlund möblerade herrgården med exklusiva antikviteter. Mycket var inköpt i utlandet, bland annat i hans favoritland Frankrike. I övrigt var inredningen närmast spartansk. På gården fanns nästan inga moderniteter, förutom elektricitet. Vissa av de antika kristallkronorna var försedda med en glödlampa, men i den så kallade ”lilla salongen” på huvudbyggnadens nedervåning användes endast levande ljus. Huvudbyggnaden värmdes endast upp med kakelugnar. Köket var ett stort ålderdomligt herrgårdskök där maten tillagades på en stor vedspis. Färskvatten fanns i en stor koppartunna med lock innanför dörren och disken sköttes i en balja vid en låg bänk.
Som godsägare höll Widlund den gamla herrgården i gott skick genom ständiga reparationsarbeten, men gjorde inga stora ingrepp. Widlund hade en förkärlek för äldre ting och en stark traditionskänsla. Widlund hade hushållerska på Trangärdstorp, men ägnade sig gärna själv åt både bakning och matlagning. Han hade ett stort intresse för trädgårdsskötsel. Vid ett tillfälle fick han ett pris för sina odlingar.
Trangärdstorp låg isolerat från övriga Karlstad. Det närmaste samhället var Råtorp, ungefär en kilometer bort. Därifrån gick det buss in till Karlstad. Widlund hade telefon på gården, men använde den sparsamt. En gång i veckan gick eller cyklade han till Råtorp och tog bussen till Karlstad där han hämtade post och gjorde inköp samt lämnade in färdiga damastvävar på Värmlands Hemslöjd. Det fanns ingen postutdelning till gården förrän på senare år.
Damastväveriet på Trangärdstorp När Widlund flyttade in på Trangärdstorp år 1921 hade han damastvävningen främst som en hobby. Men efter ett lyckat deltagande i en hantverksutställning som anordnades av Värmlands Hemslöjd år 1922 kom han i kontakt med hemslöjden i Karlstad och dess blivande chef Gerda Jansson. Detta ledde till ett samarbete mellan Värmlands Hemslöjd och Widlund, där Jansson lade ut beställningar på Widlund.
År 1922 inrättade Widlund ett damastväveri på Trangärdstorp. Han hade sina vävstolar i en ateljé på andra våningen i huvudbyggnaden. Han kvittrade ut sitt första arvode från Värmlands Hemslöjd år 1922. Inkomsterna från damastvävningen utgjorde ett kraftigt ekonomiskt tillskott till gårdsskötseln.
Vävinkomsterna steg sakta under hela 1920-talet. De första åren vävde Widlund ensam på Trangärdstorp. I slutet av 1920-talet fick han en medarbetare, Lars Boström från Indal i Medelpad. Ungefär samtidigt med Boström anställde Widlund även en spolerska. Från mitten av 1920-talet började Widlund att signera sin damast med signaturen "C.W. T:toRP SVeRIGe". En annan signatur som Widlund använde från denna tid var "C.W. T:toRP".
Under hela 1920-talet odlade Widlund eget lin på Trangärdstorp, som han själv spann tillsammans med sin hushållerska. Produktionen blev dock aldrig så stor att den hade någon betydelse för väveriet. Bara i enstaka fall användes det egenodlande linet till damast, det övriga gick istället till brukslinne. Till sin damast använde Widlund annars alltid maskinspunnet garn som han köpte från leverantörer, till en början lingarn från svenska spinnerier.
År 1931 upphörde det direkta samarbetet mellan Widlund och Värmlands Hemslöjd. Han blev nu sin egen och kunderna fick i fortsättningen beställa direkt från honom. När samarbetet med Värmlands Hemslöjd upphörde anställde Widlund flickor för hjälp med vävningen på Trangärdstorp. Kunskaper i vävning hemifrån var fortfarande relativt vanligt och många av väverskorna rekryterades från trakten. Flickorna gick eller cyklade de ensliga vägen till Trangärdstorp. Vintertid åkte de även skidor.
År 1929 hade Widlund haft fem vävstolar, även om inte alla var uppsatta samtidigt. År 1932 hade han 10 vävstolar på Trangärdstorp. Som mest skulle Widlund ha hela 12 vävstolar. År 1935 hade antalet väverskor i damastväveriet ökat till sju. Med tiden kom väveriet på Trangärdstorp att betraktas som en kulturinstitution.
En person som var viktig för utvecklingen av Widlunds damastväveri på Trangärdstorp var Elisabeth Thorman. Hon var bland annat den som satte Widlund i kontakt med Ateljé Licium. I mitten av 1930-talet hade Widlund 16 fasta säljare. Bland dessa fanns flera hemslöjdsföreningar och konsthantverksbutiker, men även Nordiska kompaniet. Åren 1935–1936 strömmade beställningarna in till Trangärdstorp. År 1937 gick affärerna bra för Widlund.
Ladugårdsbranden 1941 Den 15 juli 1941 brände en pyroman ner den stora ladugården på Trangärdstorp. Av ladugården återstår endast den raserade granitgrunden.
Gärningsmannen var den ökände pyromanen Arvid Hjärpe. Hjärpe låg bakom totalt tio bränder i Karlstadområdet mellan åren 1938–1941. Förutom branden på Trangärdstorp, anlade Hjärpe även bränder vid Skåre ångsåg, på Tranhems gård, på Skåre gård, på Sixbackens gård och i inre hamnen i Karlstad. Hjärpe greps senare under sommaren 1941 och dömdes till psykiatrisk vård på mentalsjukhus.
Lågorna slukade flera ekonomibyggnader på Trangärdstorp. Värdet av de nedbrunna uthusen på gården uppskattades till 60 000 kr i dåtidens penningvärde. Förlusten av den kulturhistoriskt intressanta och mycket vackra ladugårdsbyggnaden var också en känslomässig förlust för Widlund. Efter ladugårdsbranden hade han inte längre några djur på gården.
Andra världskriget och andra kriser Widlund hade i perioder svårt att få ekonomin att gå ihop. Flera gånger blev det aktuellt med en försäljning av Trangärdstorp. Det första tillfället inträffade efter att samarbetet med Värmlands Hemslöjd hade upphört, då hans etablering som egenföretagare sammanföll med den ekonomiska krisen åren 1932–1933 och beställningarna uteblev. Andra världskriget skulle sedan komma att bli en särskild svårt tid för Widlund då väveriet låg nere på grund av materialbrist. Under hela 1940-talet låg herrgården ute till försäljning.
När andra världskriget bröt ut i september 1939 befann sig Widlund på en av sina vanliga resor till Frankrike. På grund av krigsutbrottet kunde han inte ta sig hem till Sverige. Tiden i Frankrike vid krigsutbrottet var påfrestande för hans nerver, så när han till slut kunde ta sig hem till Sverige åkte han till Stockholm och lade in sig på ett privat sjukhus. Han var vidare förhindrad att återvända till Trangärdstorp. Under hans vistelse i Frankrike hade huvudbyggnadens nedervåning, där han hade sin privatbostad, blivit annekterad av den svenska krigsmakten, så han hade helt enkelt ingenstans att bo. Han fick därför hyra en lägenhet i Stockholm. Vävstolarna stod dock kvar på andra våningen i huvudbyggnaden, där väverskorna kunde fortsätta arbetet.
Widlund återvände till Trangärdstorp när militären hade lämnat herrgården. Först i september 1940 var han tillbaka. Med hjälp av advokat förde Widlund en kamp mot de militära myndigheterna för att få ersättning för förslitning och hyra under den tid som militären hade nyttjat herrgården. På grund av kriget började det det brist på material till väveriet. Det fina irländska lingarnet som Widlund använde blev omöjligt att få tag på. Till slut såg sig Widlund tvungen att säga upp de två kvarvarande väverskorna. På nyårsafton 1940 gick han ut med en annons i Svenska Dagbladet och meddelade att Trangärdstorp damastväveri var nedlagt.
Som om det inte var nog med elände, kom den stora ladugårdsgranden år 1941. År 1942 gick Widlund slutligen ut med en annons om att sälja Trangärdstorp. Under hela krigstiden hade Widlund kontakt med fastighetsmäklare för en försäljning av gården.
Efter kriget Efter kriget startade Widlund upp sitt damastväveri på Trangärdstorp på nytt. Nu vävde han dock återigen helt ensam. Han påstod att han ville anställda väverskor, men inte kunde få tag på rätt arbetskraft. År 1950 var Widlunds årsproduktion på Trangärdstorp 150 meter damast. Det var en ansenlig mängd, med tanke på att han också tog hand om de många grupper och enstaka studiebesök, som ständigt kom till Trangärdstorp för att se honom i vävstolen eller höra honom berätta.
Huvudbyggnadens bibliotek låg ursprungligen på övervåningen. När väveriet expanderade på 1930-talet fick biblioteket flytta ner på nedervåningen, då nya vävstolar skulle in i rummet. Men när väveriet minskade i omfattning under 1950-talet fick biblioteket på nedervåningen återigen bli ett bostadsrum, den så kallade "lilla salongen".
Widlund fortsatte att väva damast på Trangärdstorp under 1960-talet. I mitten av 1960-talet gav han sig återigen på mönstret "Djurgården" och vävde en ny serie bonader i mönstret. Den här gången färgade han ullgarnet med växter som han under stort hemlighetsmakeri hade plockat i skogen runt Trangärdstorp.
Testamentet