The Wailers är namnet på en rad konstellationer av musikartister i Kingston på Jamaica, från en vokalistgrupp kompad av inspelningsstudiornas "studioband" 1963 till en reggaegrupp med fasta medlemmar på instrument och sång mellan 1974 och 1981. Bob Marley ingick i alla dessa uppsättningar fram till sin död i cancer 1981, varefter hans kompband, under namnet The Wailers Band, fortsatte att ge konserter och spela in några album, det sista studioalbumet år 2000, det sista livealbumet 2003.

Gruppen The Wailing Wailers, snart enbart "The Wailers", var således på 1960-talet en sånggrupp som behövde musiker för att spela in eller framföra sina låtar, och musikstilen kallades ska, från 1966 rocksteady. Ingen förutom gruppens andre gigant – Peter Tosh (gitarr) – kunde spela något instrument särskilt bra. Först i slutet av 1960-talet tog Bob Marley gitarrlektioner medan Bunny Livingston/Wailer koncentrerade sig på percussion. The Wailers har spelat in en mycket stor mängd av låtar och nya versioner av låtar i och med att den jamaicanska populärmusiken utvecklades. och det har släppts många album i med gamla låtar i Bob Marleys namn efter hans död. Många av låtarna är versioner med annan lyrik eller annan musikstil (skalåtar har blivit reggaelåtar), och under åren 1967 - 1972 hos den genialiske musikproducenten Lee "Scratch" Perry spelades över 200 låtar in, även om få släpptes på album vid den tidpunkten.Det ansågs vid den tidpunkten lönsamt att ge ut reggaealbum (LP-skivor) med en enda artist eller ett enda band. Efter en schism med Perry tog Marley, Tosh och Wailer med sig bröderna Aston (bas) och Carlton Barrett (trummor) från Perrys studioband The Upsetters samt kontrakterade den unge Earl Lindo (keyboard), som Aston Barrett hade upptäckt, och bildade ett av de första reggaebanden med fasta medlemmar, och släppte under namnet The Wailers albumen Catch A Fire och Burnin' på skivbolaget Island Records 1973. I och med detta fick reggaen internationell spridning, och mängder av jamaicanska artister lanserades i The Wailers kölvatten.

Sånggruppen The Wailers Innan The Wailers [Bob (Robert Nesta) Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer (Neville Livingston) och bröderna Aston och Carlton Barrett] ingick sitt avtal med Chris Blackwell och hans londonbaserade Island Records och inledde sin internationella karriär, hade The Wailers kärna (Bob, Peter och Neville/Bunny) spelat in 216 studiolåtar (ska, rocksteady och reggae) i Kingston, Jamaica. Färre än 10 av dessa nådde marknaden utanför Jamaica.Soulrebels.com: Pre-Island Years - Bob Marley & The Wailers 1962 - 1972. Overview.

Vokalistgruppen The Wailing Wailers var verksam cirka 1963 och 1966 under den jamaicanska ska-eran. Gruppen kallade sig även för The Teenagers, The Wailing Rudeboys, The Wailing Wailers,, The Interns (en låt) och, under hela denna treårsperiod och efter denna, för The Wailers. Gruppen levde under 1960-talet upp till sitt namn, eftersom det som utmärkte både förstesångarens (som oftast var Robert Marley) sång och harmonierna var just wailande. De jamaicanska vokalistgrupperna under 1960-talet försökte alla skapa en egen stil; den ska som Toots & The Maytals gjorde var till exempel influerad av amerikansk rhythm and blues, soul och senare en tuff funkig reggae. Medlemmarna i 1960-talets sånggrupp The Wailers var:

Bob Marley (1963–1966), (medlem 1967–1974), levde 6 februari 1945 – 11 maj 1981 Bunny Livingston/Wailer (medlem 1963–1967), fängelsestraff under 1968, (medlem 1969–1973), levde 10 april 1947 – 2 mars 2021 Peter McIntosh/Tosh (medlem 1963–1974), levde 19 oktober 1944 – 11 september 1987 Junior Braithwaite (medlem 1963–1964), levde 4 april 1949 – 2 juni 1999 Beverley Kelso (medlem 1963–1965), född 20 december 1945 Cherry Green (medlem 1963–1966), levde 1947 – 1999 Constantine "Dream" Walker (medlem 1966–1968), även känd som "Vision", Rita Marleys kusin, född 19 oktober 1951 Joe Higgs (medlem 1973) (ersatte Bunny Wailer som hoppade av under USA-turnén 1973), levde 3 juni 1940 – 18 december 1999

De två kvinnor som från 1965 oftast användes som körtjejer när The Wailers spelade in var Bobs blivande hustru Rita Anderson och Marlene Gifford, båda från gruppen Soulettes.

De unga tonåringarna – som alla bodde i slummen i Trenchtown – tränades och fick lära sig harmoniteknik och stämmor av den några år äldre musikern och sångaren Joe Higgs (1940–1999) hemma i dennes kök. Bob Marley var den enda av ungdomarna som hade fått sin musik inspelad tidigare: fyra singlar hos Leslie Kong. Han var också den som skrev flest låtar och hade vunnit några amatörtävlingar som anordnades av de mobila gathörnsdiskotek som kallades sound systems. Han hade bland annat framfört sin låt Simmer Down två år innan den spelades in 1963.Pierson, L. & Steffens, R. (1991) The Wailers: an Appreciation. Artikel publicerad i CD-boxen Bob Marley & The Wailers One Love: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer at At Studio One.

Åren hos Clement "Coxsone" Dodd

En vän till Joe Higgs, Alvin "Seeco" Patterson, hörde ungdomarna och arrangerade en audition hos Clement S. Dodd som hade startat Studio One 1962. The Wailers sjöng en eftermiddag sommaren 1964 fyra nyskrivna låtar – "I Don't Need Your Love", "I’m Going Home", "Do You Remember" och "Straight And Narrow Way" – för Clement "Coxsone" Dodd, som hade rykte om sig att direkt kunna avgöra vad som skulle bli en hit. Dodd såg någorlunda nöjd ut. Bunny bad då Bob att han skulle sjunga låten Simmer DownMånga källor uppger att "Simmer Down spelades in i december 1963, men detta har inte visat sig stämma. År 2005 kunde Wailers- och Marley-experten Roger Steffens och Jodie Pierson i sin bok The Definitive Discographydokumentera att inspelningstillfället var juli 1964. Soul Rebels. Bob Marley & The Wailers 1962 - 1972: List Of Songs .,Pierson, Lerou & Steffens, Roger (1991) The Group; artikel i medföljande häfte till Bob Marley & The Wailers at Studio One, en 2CD-utgåva med låtar från The Wailers år hos Studio One. som Bob hunnit tröttna på efter att ha sjungit den så ofta. Innan Bob hunnit protestera hade Peter börjat spela på sin akustiska gitarr och gruppen hade börjat köra, så Bob hade inget annat val än att börja sjunga. Han hade knappt hunnit till första refrängen innan en lycklig Dodd hejdade dem och bad dem komma tillbaka tidigt nästa morgon. Simmer Down och I Don't Need Your Love spelades in nästa dag, och det band som Dodd anlitat var det bästa på Jamaica – The Skatalites. Singeln, med "I Don't Need..." på A-sidan och "Simmer Down" på B-sidan spelades på Dodds två sound systems samma kväll och publiken älskade "Simmer Down" mest. Låten var som alla andra i Jamaica på den tiden inspelad på ett enda band (sångaren och musikerna spelades in samtidigt) och tillgången till högkvalitativa inspelningsband var usel på Jamaica. Dessutom kunde en inspelningsstudio vara så dåligt isolerad att man på vissa 1960-talslåtar kan höra en motorcykel köra förbi. Dodd tillät dock av någon marknadsföringsanledning radion spela enbart "I Don't Need Your Love" under en månad. Sedan, när radion spelat "Simmer Down" i två veckor och den fortfarande var den populäraste låten vid sound system-danserna, pressade och sålde Dodd 80 000 kopior.Soul Rebels. Bob Marley & The Wailers 1962 - 1972: List Of Songs . "One Love" (1965) var den första "two-track-inspelningen" med The Wailers, med sångarna på det ena bandet och musiken på det andra. Simmer Down låg etta i Jamaica fram till februari 1964. Tonåringarna anställdes av Dodd och fick veckolön mot att de med jämna mellanrum skrev nya låtar och uppträdde. Dodd gav dem även uppgiften att lyssna in sig på etablerade amerikanska grupper och gav dem album med bland andra Ray Charles, Sam Cooke, The Impressions, Highway QCs, The Drifters och deras förstesångare Ben E. King som studiematerial.

På baksidan av Studio ones gårdsplan stod en rostig lastbil uppallad på två cementblock. Här brukade The Wailers sitta och komponera, skriva låttexter och öva dag ut och dag in i den obeskrivliga hettan. Låtarna brukade vanligen spelas in sent på kvällarna och ungdomarna sov därför över i ett gårdsrum där de byggt sig provisoriska sängar genom att sätta plankor på sågbockar. Wailers spelade in över hundra låtar för Coxsone mellan december 1963 och augusti 1966. De uppträdde ofta, kortklippta och klädda i glänsande kostymer, och då gjorde de även covers på amerikanska soullåtar, traditionella mentolåtar, gospels, julpsalmer och till och med några Bob Dylan-låtar. De hade i det långa loppet egentligen bara konkurrens av Toots and The Maytals, även om artister som Millie Small, Desmond Dekker och Jimmy Cliff blixtrade till. Stora hitar för Wailers var bland annat "One Love" (som Marley senare gjorde en världskänd reggaeversion av), "It Hurts To Be Alone", Dancing Shoes Lonesome Feeling, "Hooligan", "Rude Boy", "Ska Jerk", "Jailhouse", "Put It On" och "I'm Still Waiting"Steffens, R. (1985) Junior BraithWaite Telephone Interviewed.

Den 13-årige Junior Braithwaite, som många ansåg hade den bästa rösten,Geoties.com (1999): Junior Braithwaite Biography, Pierson, L. & Steffens, R. (1991) The Wailers: an Appreciation. Artikel publicerad i cd-boxen Bob Marley & The Wailers One Love: Bob Marley, Peter Tosh, Bunny Wailer at At Studio One. var ledsångare i låtar som "Habits", "Straight and Narrow Way", "Don't Ever Leave Me" och "It Hurts To Be Alone" lämnade The Wailers redan efter åtta månader för att flytta till USA och där försöka läsa medicin. Beverly Kelso lämnade gruppen under hösten 1965. Bob Marley gifte sig med Rita Anderson i början av 1966 och på festen spelades den nya ska-singeln Put It On om och om igen, en låt som Marley och även Bunny Wailer senare spelade in flera reggaeversioner av. Marley lämnade därefter Jamaica för att arbeta i USA under åtta månader för att få pengar till inspelningsutrustning eller en skivbutik. Peter och Bunny rekryterade Constantine "Dream" Walker och fick under året flera stora hits, bland andra "Let Him Go", "I'm The Toughest", Who Feels It Knows It, "Mellow Mood" och "Dancing Shoes".

1960-talets låtar

I november 1966 återvände Marley till Jamaica efter nio månader i USA, där han arbetat så mycket han förmådde, bland annat på Chryslers bilindustri i Delaware, som diskare på flera restauranger, som nattvakt, med mera, för att kunna försörja sin växande familj och spara pengar till en fortsatt musikkarriär. Han, Neville och Peter var minst sagt missnöjda med den lilla veckolön de fick av Dodd – så liten att de vanligen tvingades äta lunch och middag på de soppkök kyrkorna drev i slummen. I USA hade han bott hos modern Cedella Marley, som 1964 hade gift om sig (Booker) och flyttat till Wilmington i Delaware, USA.Blum, Bruno (1997) artiklar i häften medföljande Marley-CD-samlingen The Complete Wailers 1967 - 1972, Box I, II and III (1999)

Ofta, men inte alltid, var det den som skrivit låten som fick vara ledsångare medan de andra körade bakom. Många av dessa låtar från 1960-talet tog Marley, Tosh och Livingstone/Wailer med sig i sina respektive reggaekarriärer. Det bör också påpekas att – tvärtom mot vad som ofta påstås – Wailers inte var något toppband på Jamaica efter ska-erans slut och fram till sitt genombrott som reggaemusiker en bit in på 1970-talet. Särskilt dåligt gick det när de försökte klara allt själva: låtskrivande, inspelning, mixning, beställning av skivpressning och distribution per cykel eller moped. De klarade inte av den del som innebar att sköta ett företag. Den mycket ofullständiga listan här under visar vilka förutom Marley som under åren 1963–1969 (fram tills samarbetet med Lee "Scratch" Perry inleddes) som skrev respektive låt eller gjorde en coverversion av en befintlig låt: