Willie Howard Mays Jr, född den 6 maj 1931 i Westfield i Alabama, död den 18 juni 2024 i Palo Alto i Kalifornien, var en amerikansk professionell basebollspelare som spelade 23 säsonger i Major League Baseball (MLB) 1948, 1951–1952 och 1954–1973. Mays var centerfielder.
Mays, som hade smeknamnet The Say Hey Kid, inledde karriären i Negro leagues 1948 innan han köptes av New York Giants, där han debuterade 1951. Han följde med när den klubben flyttades till San Francisco 1958 och var kvar till 1972, då han trejdades till New York Mets, med vilka han avslutade sin magnifika karriär året efter.
Mays anses av många ha varit bland de bästa spelarna i MLB någonsin. Han var urtypen för en så kallad five-tool player, alltså en spelare som har högt slaggenomsnitt, slår många homeruns, stjäl många baser, är bra defensivt och har en bra kastarm. Mays slog under karriären 660 homeruns i grundserien, vilket ger honom en sjätteplats i MLB:s historia. Under fyra olika säsonger slog han flest homeruns i National League (NL) och han var bäst i NL i slugging % och on-base plus slugging (OPS) fem säsonger vardera. Hans snabbhet ledde till att han hade flest stulna baser i NL under fyra olika säsonger och flest triples under tre olika säsonger. Han var den första spelaren i NL:s historia att slå minst 30 homeruns och stjäla minst 30 baser under samma säsong och den första i MLB:s historia att slå minst 300 homeruns och stjäla minst 300 baser under karriären.
Mays blev uttagen till MLB:s all star-match hela 24 gånger (1959–1962 spelades två all star-matcher per säsong), delat näst flest i historien. Bland hans övriga meriter kan nämnas Rookie of the Year Award i NL 1951 samt MVP Award i NL 1954 och 1965. Hans briljanta defensiva spel renderade tolv Gold Glove Awards, delat flest genom tiderna för outfielders, och han innehar MLB-rekorden i antal putouts (bränningar) av en outfielder och av en centerfielder. Han vann World Series med New York Giants 1954, klubbens sista titel före flytten till San Francisco några år senare. Hans fantastiska lyra i match 1 har gått till historien som "The Catch".
Mays valdes in i National Baseball Hall of Fame 1979 på första försöket. Hans tröjnummer 24 har pensionerats av både San Francisco Giants och New York Mets. 2015 erhöll han Presidentens frihetsmedalj, USA:s främsta civila utmärkelse.
Uppväxt Mays föddes 1931 i det lilla samhället Westfield i Jefferson County nära Birmingham i Alabama. I Westfield bodde mest afroamerikaner som arbetade inom stålindustrin. Hans föräldrar, Willie "Cat" Mays Sr och Annie Satterwhite, var ogifta tonåringar. Fadern arbetade inom stålindustrin och som uppassare på nattåg, och var även halvprofessionell basebollspelare. Modern var duktig i friidrott och basket. Hon lämnade familjen när Mays var mycket ung och bildade en ny familj i Birmingham, där hon fick tio barn. Hon dog 1953. Mays flyttade som barn med sin far till närbelägna Fairfield, där han uppfostrades av fadern och två mostrar.
Mays introducerades till baseboll av sin far och spelade ibland med denne. Mays var under sin tid i high school framstående inom amerikansk fotboll, som quarterback, och basket.
Mays smeknamn som ung var Buck. Hans idol var Joe DiMaggio.
Karriär Birmingham Black Barons Mays debuterade 1948, när han bara var 17 år och fortfarande gick i high school, för Birmingham Black Barons i Negro American League, en Negro league vars första tolv säsonger (1937–1948) sedan 2020 av MLB anses ha varit på major league-nivå. Hans talang som basebollspelare uppmärksammades av många klubbar i dåtidens MLB, men det var förbjudet för dessa att skriva kontrakt med spelare som gick i high school. Mays spelade därför vidare för Black Barons fram till juni 1950, strax efter det att han hade gått ut high school. Den klubb som köpte honom var New York Giants.
New York/San Francisco Giants miniatyr|Basebollkort föreställande Mays under hans debutsäsong för New York Giants 1951. Mays placerades först i en farmarklubb i Trenton i New Jersey, där han inte fick bo på samma hotell som sina vita lagkamrater när de spelade borta, och utsattes för rasistiska påhopp från motspelare och deras supportrar. Efter hand som säsongen gick och han visade upp sitt fina spel minskade dock sådana påhopp. Det var under denna tid som han fick sitt berömda smeknamn The Say Hey Kid. Han brukade nämligen ropa Say hey! för att få sina lagkamraters uppmärksamhet eftersom han i början inte visste vad de hette.
Nästa säsong, 1951, fick Mays inleda för Giants högsta farmarklubb i Minneapolis i Minnesota, där han med ett slaggenomsnitt på 0,477 på 35 matcher visade att han var redo för att spela på en ännu högre nivå, även om han själv inte var så säker på den saken. Han debuterade för Giants den 25 maj, men inledde svagt och hade inga hits på de tre första matcherna innan han slog sin första hit, en homerun, mot den framtida National Baseball Hall of Fame-medlemmen Warren Spahn. Snart hade han kommit igång, och han hade en fin första säsong med ett slaggenomsnitt på 0,274, 20 homeruns och 68 RBI:s (inslagna poäng) på 121 matcher, bra nog för att vinna Rookie of the Year Award i National League (NL). Giants vann NL efter en mycket stark avslutning och efter att ha besegrat ärkerivalen Brooklyn Dodgers i en avgörande matchserie som avslutades med Bobby Thomsons klassiska "Shot Heard 'Round the World". I World Series blev det dock förlust mot New York Yankees med 2–4 i matcher, och Mays hade ett slaggenomsnitt på bara 0,182, inga homeruns och en RBI.
Mays spelade bara 34 matcher 1952 innan han fick avbryta säsongen för att tjänstgöra i USA:s armé under koreakriget. Mays var dock kvar i USA, på Fort Eustis i Virginia, där han fick möjlighet att spela baseboll. Han missade även hela 1953 års MLB-säsong av samma anledning.
miniatyr|Basebollhandsken som Mays hade på sig när han gjorde "The Catch" i World Series 1954. Mays blev utskriven från armén våren 1954 och åkte direkt till Giants försäsongsträning i Phoenix. Det märktes inte på honom att han varit borta från MLB i nästan två år och han blev den första spelaren någonsin att slå minst 30 homeruns före all star-matchen, som han blev uttagen till för första gången (han skulle komma att bli uttagen till samtliga all star-matcher under resten av karriären). Efter all star-matchen slog han inte alls lika många homeruns, men å andra sidan höjde han sitt slaggenomsnitt. Det hamnade till slut på 0,345, bäst i hela MLB, och han var även etta i slugging % med 0,667 samt etta i NL i on-base plus slugging (OPS) med 1,078 och triples med 13. Det var hans högsta slugging % och OPS under karriären. Vidare slog han 41 homeruns och hade 110 RBI:s på sina 151 matcher. Han belönades med sin första MVP Award. Framgångarna fortsatte i World Series, som Giants vann med 4–0 i matcher mot Cleveland Indians och där Mays hade ett slaggenomsnitt på 0,286, inga homeruns och tre RBI:s. I slutet av match 1 fångade Mays en lyra som nått legendstatus och brukar kallas "The Catch".
Under 1955 års säsong var Mays, som spelade 152 matcher, etta i MLB i homeruns (51), slugging % (0,659), OPS (1,059), total bases (382; delat högst under karriären) och at bats per homerun (11,37) samt delad etta i extra-base hits (82) och triples (13). Hans slaggenomsnitt var 0,319 och han hade 127 RBI:s, båda siffrorna näst bäst i NL. Han började även stjäla baser i större utsträckning än tidigare och var tvåa i NL även i den kategorin med 24. Trots de fina resultaten kom han bara fyra i omröstningen till NL:s MVP Award.
Mays fick en ny tränare 1956 när Bill Rigney ersatte Leo Durocher och Mays kom inte lika väl överens med Rigney som han hade gjort med Durocher. Han spelade inte lika bra den säsongen som den föregående, med ett slaggenomsnitt på 0,296, 36 homeruns och 84 RBI:s på 152 matcher. Han var dock överlägsen i MLB avseende stulna baser med 40, vilket var det högsta resultatet i MLB på tolv år och det högsta som Mays kom upp i under karriären. Han blev den första spelaren i NL:s historia, och den andra i MLB:s historia, att slå minst 30 homeruns och stjäla minst 30 baser under samma säsong.
1957 höjde Mays sitt slaggenomsnitt till 0,333 (näst bäst i NL), slog 35 homeruns och hade 97 RBI:s på 152 matcher. Hans snabbhet ledde till att han var klart bäst i MLB i triples (20) och stulna baser (38). Vidare hade han högst slugging % (0,626) i NL. För andra året i rad slog han minst 30 homeruns och stal minst 30 baser. Han blev även den fjärde spelaren under 1900-talet att under samma säsong slå minst 20 doubles (26), 20 triples och 20 homeruns och den andra att dessutom stjäla minst 20 baser. 1957 var första säsongen som Gold Glove Awards delades ut, och Mays fick priset som bästa defensiva centerfielder, den första av tolv raka Gold Glove Awards som han vann.
Giants hade lägst publiksnitt i NL både 1956 och 1957 och i augusti 1957 meddelade klubbens ägare att han skulle flytta klubben från New York till San Francisco inför 1958 års säsong. Under den sista matchen som klubben spelade på hemmaarenan Polo Grounds hyllades Mays med en stående ovation.
Mays fick inget varmt välkomnande i San Francisco; kanske för att han symboliserade New York, kanske för att han var svart. Han hade till och med problem att hitta en bostad och när han väl hade flyttat in kastades ett föremål genom en fönsterruta på huset. På planen hade han en fin säsong där han på 152 matcher hade ett slaggenomsnitt på 0,347, hans högsta under karriären och näst högst i NL, 29 homeruns och 96 RBI:s. Han gjorde 121 poäng, flest i NL, och slog 208 hits. Det var enda gången under karriären som han kom upp i 200 hits under en säsong. Med 31 stulna baser var han bäst i MLB för tredje året i rad och han hade högst OPS (1,002) i NL. Han kom tvåa i omröstningen till NL:s MVP Award och utsågs två gånger under säsongen, i maj och september, till månadens spelare i NL. Maj månads utmärkelse var den första som någonsin delades ut. Trots något sämre statistik än Mays blev nykomlingen Orlando Cepeda, en framtida National Baseball Hall of Fame-medlem, mer populär bland supportrarna.
Mays blev den högst betalda spelaren i MLB för första gången 1959, med en lön på 75 000 dollar. Med något undantag behöll han den distinktionen fram till och med 1970. Han drabbades av karriärens första allvarliga skada under försäsongsträningen då han skar sig på en del av en motståndares utrustning och fick sys med 35 stygn på ena benet. Han var dock redo för spel när säsongen drog igång. I augusti bröt han ett ben i höger lillfinger, men spelade på trots skadan. Giants låg bra till men en svag avslutning gjorde att klubben inte lyckades vinna NL. Mays spelade 151 matcher och hade ett slaggenomsnitt på 0,313, 34 homeruns och 104 RBI:s. Han slog 43 doubles, flest under karriären, och för fjärde raka säsongen stal han flest baser i NL (27).
Giants flyttade 1960 från Seals Stadium till den nybyggda Candlestick Park. Den nya arenan visade sig vara blåsig och svår att slå homeruns i. Mays slog bara tolv där under den första säsongen, mot 17 på bortaplan. Sett över hela säsongen var hans slaggenomsnitt 0,319 och han hade 103 RBI:s på 153 matcher. Han var bäst i MLB med 190 hits.
miniatyr|stående|Mays cirka 1961.