Skyttegravskrig

miniatyr|300px|Australiska soldater använder ett periskopgevär under slaget vid Gallipoli 1915. Skyttegravskrig är en sorts krig där båda de stridande arméerna har stillastående försvarslinje – form av ställningskrig. Skyttegravskrig uppstod när stora framsteg gjordes inom vapentekniken, men inte inom rörlighet och kommunikation. De förekom bland annat under amerikanska inbördeskriget (1861–1865) och rysk-japanska kriget (1904–1905) och nådde sin kulmen i brutalitet och blodspillan på västfronten under första världskriget (1914–1918).

Bakgrund Befästningar är nästan lika gamla som kriget självt, men de relativt små arméerna och vapnens korta räckvidd gjorde det länge omöjligt att försvara mer än en kort defensiv linje eller ett isolerat område. De mycket långa fortifikationerna från gamla tider, som den kinesiska muren och Hadrianus mur, var undantag från regeln. De var inte heller avsedda att hålla ute alla fientliga angrepp utan snarare att försvåra för fienden att genomföra ett storskaligt angrepp.

Befästnings- och vapenteknik gjorde stora framsteg från 1500-talet och framåt, men uppfinningarna av långbågen, musköten eller artilleriet ändrade inte det faktum att en massiv stormning på en punkt snabbt kunde bryta igenom ett försvar och därefter rulla upp hela försvarslinjen.

Utveckling Den första viktiga utvecklingen för skyttegravskrig var introduktionen av massenrollerade arméer under franska revolutionen och napoleonkrigen. Tidigare hade arméerna alltid bestått av ett litet antal soldater som inte kunde försvara ett större område särskilt länge. Slagen var antingen korta eller degenererade till belägringskrig. Större arméer gjorde det svårt för en armé att kringränna den andra, men det var fortfarande möjligt att genom kavalleri- eller infanterianfall bryta igenom motståndarens försvarslinjer i en direkt attack. Ett exempel på en tidig befäst militär linje, som sträckte sig flera kilometer, var Torres Vedras-linjen (1810), vilken byggdes av portugiserna under ledning av Royal Engineers i den brittiska armén under spanska frihetskriget.

Det som fick anfallen att mer och mer likna självmordsuppdrag var utvecklingen av skjutvapenteknologin i mitten av 1800-talet. När det amerikanska inbördeskriget började 1861 utkämpades det med samma taktiker som hade använts under Napoleons tid och flera hundra år dessförinnan. När kriget nådde sitt blodiga slut 1865 hade det gett en försmak av första världskriget, komplett med skyttegravar, Gatlings kanon, fältbefästningar och mycket stort antal döda. Belägringen av Petersburg, nära slutet av kriget, står med sina skyttegravar och statiska formationer i skarp kontrast mot de tidigare slagen, till exempel första slaget vid Bull Run och Picketts attack under slaget vid Gettysburg, och visade att det var militärt sett fruktlöst att göra ett direkt anfall mot en befäst fiendelinje.

Skillnaden mellan slagen berodde på två huvudfaktorer. Den första var den starkt ökande tillverkningen av gevär (till exempel .58 Springfield), som tillverkades i tusental. Eftersom de var effektiva på dubbla avståndet jämfört med ett typiskt oräfflat gevär från napoleontiden kunde soldater bakom ett skydd hålla angriparna på ett mycket större avstånd än förut. Vapnen var dessutom bakladdade och kunde laddas om i betäckning, och enhetspatroner som drastiskt minskade omladdningstiden

. Angriparna kunde inte passera det område som var inom skotthåll fort nog utan att lida stora förluster. Det fanns inte någon motsvarande förändring i tekniken som gjorde det möjligt att korsa zonen man var under eld i snabbare. Repetergevär, som infördes i slutet av inbördeskriget, ökade också drastiskt eldfrekvensen och därmed antalet offer. Den andra faktorn var att kolonnformationerna från napoleontiden levde kvar, vilket gjorde förlusterna större. Man hade inte heller något praktiskt kroppspansar.

Efter amerikanska inbördeskriget fortsatte den tekniska utvecklingen med betydelse för krigföringen på en rad punkter. En sådan var utvecklingen av taggtråd (uppfunnen 1874), som i sig själv gjorde liten skada men som saktade ner angriparna och därmed gav försvararna tid att orsaka mycket större förluster. Den andra var förbättringarna inom artilleriet. Artilleri i en eller annan form hade varit en del av krigföringen sen den klassiska tiden och från utvecklingen av krutet till införandet av skyttegravskriget på 1860-talet hade det varit den dödligaste attacken. I och med utvecklingen av bakladdare av Krupp var mycket av dess forna dödlighet återställd. Den tredje var introduktionen av explosiva granater vilka sextonfaldigade dödligheten. Slutligen innebar införandet av hydrauliska rekyldämpare, som på den franska Canon de 75 modèle 1897, en signifikant ökning i eldgivningsfrekvensen. Detta gjorde att artilleriet blev mycket effektivt på 1870-talet och zonen som var inom skotthåll mellan angripare och försvarare blev ett ingenmansland, för farligt att försöka korsa. Gatlings kanoner hade varit nog så dödliga på slagfältet, men hade en ganska begränsad eldhastighet och var komplicerade att använda. Med vattenkylda Maximkulsprutor kunde en väl förberedd trupp med ganska små enheter stoppa stora anfall, med enorma förluster på den anfallandes sida.

thumb|Flygfoto över skyttegravssystemet mellan Loos och Hulluch, juli 1917. Tyskarnas skyttegravar i högra och nedre delen, de brittiska i övre vänstra hörnet. Vid början av första världskriget hade mycket hänt med krigföringen sedan Napoleons dagar. Arméerna samlades inte alls på framryckning över öppna fält längre utan ofta genom skogsområden, på grund av artilleriets precision och granaternas stora effekt. Man undvek också ställningar i för öppna och lätt observerbara lägen, för att undvika att bli för lättillgängliga mål för fiendens artilleri. Infanteriets skyttelinjer placerades också oftast bakom stengärdesgårdar, knästående eller liggande för att utgöra mindre mål. Den militära utvecklingen hade dock fortsatt efter det senaste större europeiska kriget, fransk-tyska kriget. Boerkriget och rysk-japanska kriget hade inneburit viktiga lärdomar, men man förstod inte vad dessa skulle komma att betyda för ett krig mellan stora modernt rustade arméer i ett område med goda kommunikationer. Alla förutsättningar för stillastående krigföring fanns där även om få insåg det ännu. Så fort kriget brutit ut blev det uppenbart att ett grunt hål i marken kunde försvaras effektivt med en handfull infanterister så en stormning var utesluten.

Under krigets första månad på västfronten inleddes kriget på traditionellt sätt under tyskarnas första offensiv genom Belgien, men efter slaget vid Aisne 1914 grävde de allierade och tyska arméerna ned sig i ställningar, som efter en rad försök att kringränna fiendens trupper kom att löpa som två parallella skyttegravssystem från den schweiziska gränsen till nordsjökusten i Belgien. Skyttegravskriget pågick på västfronten ända från 1914 till den tyska våroffensiven som startade den 21 mars 1918.

Under krigets lopp växte skyttegravssystemet från improviserade försvarsverk de första krigsmånaderna till påkostade och komplicerade system. Det typiska avståndet mellan skyttegravarna var mellan 90 och 360 meter,Willmott, s. 110–111 ett område som kallades ingenmansland. På östfronten var avstånden större och längre från fabrikerna som producerade betong, ammunition och taggtråd, så det utvecklades aldrig försvarssystem i samma skala. Främsta orsaken var dock problem med kommunikationerna. Det gick helt enkelt inte att förflytta trupper tillräckligt snabbt över de stora avstånden, något som gjorde ett slutet frontsystem omöjligt.

Försvarssystem I början av kriget beskrev den brittiska doktrinen ett system av tre parallella skyttegravar. Varje linje kopplades samman med löpgravar. Skärningspunkten mellan frontskyttegraven och löpgraven var en viktig punkt som var bra försvarad, speciellt vid solens upp- och nedgång. Då stod hela garnisonen klar i det som britterna kallade "stand to"., FirstWorldWar.com Runt 60–90 meter bakom den första skyttegraven låg en stödgrav eller kommunikationsgrav. Här samlade garnisonen sig om frontgraven var under artillerield. Bakerst, omkring 250–400 meter bakom frontgraven, låg en reservgrav. Här var det meningen att samla sig till motangrepp om de första gravarna blev erövrade. Detta upplägg blev omodernt allt eftersom artilleriet blev bättre.

Tillfälliga skyttegravar byggdes också. Dessa kunde användas till att ge skydd åt avdelningar som skulle delta i ett angrepp, eller för att sappörer skulle kunna ta sig ut i ingenmansland.

Långt bakom fronten, flera kilometer från de bakre linjerna, låg ofta en uppsättning reservskyttegravar, helt eller delvis förberedda. Dessa skulle användas om man blev tvungen att dra sig tillbaka från sina ställningar. Tyskarna var särskilt flitiga med detta. Vid slaget vid Somme hade de två kompletta skyttegravsanläggningar, med ett tredje under uppförande. Sådana djupa försvarsverk nästan omöjliggjorde ett genombrott.

Konstruktion av skyttegravar thumb|Konstruktion av skyttegrav från en brittisk handbok i fältarbete från 1914. Skyttegravar var aldrig raka. De byggdes i sicksack, så att en fiende som tog sig in i skyttegraven inte skulle kunna skjuta längs med den. Effekten av handgranater blev också reducerad. Sidan som vette mot fienden hade ett steg som soldaterna kunde stå på för att skjuta., FirstWorldWar.com Bägge sidorna var förstärkta med timmer, sandsäckar och taggtråd. Botten av graven var vanligtvis belagt med träplankor.

Så kallade dugouts, FirstWorldWar.com (skyddsrum) med varierande grad av lyx kunde byggas i stödgravarna. Britterna grävde sig vanligtvis 2,5–5 meter ner, medan tyskarna grävde ner sig i upp till tre etage med betongtrappor emellan.

För att kunna se ut ur skyttegravarna hade soldaterna små titthål. En del titthål var bara hål mellan sandsäckarna, medan andra var täckta av små stålplattor. Ett vanligt redskap var periskopet, i sin enklaste form bara två speglar på en pinne.

Skyttegravarna kunde grävas på tre sätt. Antingen ovanifrån och ner, men detta utsatte manskapet för beskjutning, eller från sidan, men då var det få som kunde jobba samtidigt. Det tredje alternativet var att först gräva en tunnel och sedan ta bort taket då skyttegraven var färdig. Enligt brittiska riktlinjer, tog det 450 man sex timmars nattarbete att gräva 250 meter skyttegrav.

Högt vattenstånd och dålig dränering gjorde att skyttegravarna ofta hade vatten stående i botten. Speciellt illa var det i Flandern där många av de hårdaste slagen stod. Som en konsekvens av detta var många så kallade skyttegravar i Flandern egentligen konstruerade uppe på marken med sandsäckar.

Strategi och taktik miniatyr|Periskop användes i skyttegravarna för att kunna observera fiendens rörelser utan att riskera att bli ihjälskjuten.

Den grundläggande strategin i skyttegravskrig var att försvara sin egen position medan man försökte få till ett genombrott till fiendens bakre områden. Detta slutade i ett utmattningskrig, då båda sidor använda sina resurser för att gradvis tära på motståndarnas resurser i hopp om att motståndaren först skulle vara ur stånd att föra krig. Detta hindrade inte att ambitiösa militära ledare från att försöka att slå ut motståndaren med ett kraftigt angrepp – det var bara det att sådana angrepp slutade i regel med stora förluster för den angripande sidan. Ett exempel är överbefälhavaren i den brittiska armén under första världskriget, general Douglas Haig. Han var konstant på utkik efter det definitiva genombrottet där han sedan kunde anfalla med sina kavalleridivisioner. Hans två stora offensiver i Somme 1916 och Flandern 1917, degenererade snabbt till kostsamma utmattningskrig. Ett annat exempel från första världskriget är tyskarna, som under slaget vid Verdun försökte slita ut fienden med avsikten att "låta den franska armén förblöda".Willmott, s.138