miniatyr|1. kompaniet ur 27. kungliga preussiska jägarbataljonen i Lockstedt-lägret år 1916 miniatyr|Finländska jägare under en parad på Vasas torg miniatyr|Chefen för 27. kungliga preussiska jägarbataljonen, major Maximilian Bayer miniatyr|Skämtteckning "Före och efter inryckning", 27. kungliga preussiska jägarbataljonen i Lockstedt-lägret år 1916
Jägarrörelsen var en politisk rörelse vars mål var att frigöra Storfurstendömet Finland från Kejsardömet Ryssland och skapa ett nytt självständigt Finland. Rörelsen växte fram ur den finländska aktivismen som uppstått under förryskningsperioderna och som väckt intresset för en väpnad kamp för självständighet. Från 1915 fick sammanlagt 1 894 finländska frivilliga militär utbildning i Tyskland inom , och soldaterna kom att spela en central roll i inbördeskriget 1918.
Historik
Bakgrund Det ansågs i Finland nödvändigt att bilda en nationell armé, men det gick inte att få militär utbildning i Finland. Enskilda finländare försökte redan 1914 organisera utbildning i Sverige, men den svenska regeringen ville inte dra in landet i första världskriget. I januari 1915 var dock Tyskland berett att utbilda 200 rekryter för senare insatser i hemlandet. För Tyskland var detta en åtgärd som man ansåg skulle kunna försvaga fienden Ryssland.
Det ryska manifestet av den 17 november 1914 blev den utlösande faktorn. Redan den 20 november samlades studentnationernas kuratorer och andra aktivister till ett hemligt möte på i Helsingfors, där tanken på Finlands frigörelse från Ryssland började ta form. Både finsk- och svenskspråkiga deltog, och mötesdeltagarna bildade en för att leda arbetet. Utomlands organiserades rörelsen av docenten Herman Gummerus, som 1915–1918 ledde utlandsdelegationen i Stockholm. Även om initiativet kom från akademiska kretsar, rekryterades soldaterna från alla samhällsskikt.
Utbildning i Tyskland De blivande soldaterna reste genom ett hemligt via Sverige till Tyskland där det officiellt hette att de deltog i en scoutledarkurs i (sedan 1956 Hohenlockstedt) vid staden Itzehoe i Holstein.
Verksamheten leddes av den tyska kejserliga flottans underrättelsetjänst medan utbildningen genomfördes av kungliga preussiska armén. En central roll spelade finländaren Fritz Wetterhoff, som från Berlin förmedlade kontakterna mellan de finländska aktivisterna och den tyska militärledningen.
Nya soldater värvades i hemlighet i hela Finland och totalt fick 1 894 finländare utbildning. Bland dem fanns omkring 500 studenter, lika många arbetare och över 300 bönder; regionalt var Österbotten starkast representerat med 780 man, följt av Karelen med 234 och Nyland med 228. Under våren 1916 kom truppen att kallas 27. kungliga preussiska jägarbataljonen och stod under major Maximilian Bayers befäl. Bayer var före kriget aktiv som ledare inom den tyska scoutrörelsen.
Gallerjägarna Ryssland fick kännedom om jägarbataljonen hösten 1915 och 19 soldater arresterades. 13 av dem skickades till i Petrograd och kom att kallas . De frigavs i samband med februarirevolutionen 1917.
Frontinsats och hemfärd Mot slutet av sommaren 1916 sändes bataljonen till ett avsnitt vid Rigabukten, där den sattes in i fronttjänst mot Ryssland. Bataljonen drogs ganska snart tillbaka från fronten och förlades till Libau, där den låg i mer än ett år.
Den 6 december 1917 förändrades soldaternas situation i och med att Finland förklarade sig självständigt som en följd av den bolsjevikiska oktoberrevolutionen i Ryssland. Självständigheten skedde utan strid, men 1918 bröt ett inbördeskrig ut i Finland. I början av februari 1918 sändes en förtrupp under ledning av Harald Öhquist till Finland, och huvuddelen av soldaterna landsteg i Vasa den 25 februari 1918, där de mottogs av Gustaf Mannerheim.
Inbördeskriget Soldaterna kom att bilda kärnan i den vita armén. Det uppstod dock en konflikt, den så kallade jägarkonflikten, mellan soldaterna och den vita arméns överbefälhavare Gustaf Mannerheim, samt andra finska officerare med rysk militär bakgrund. Meningsskiljaktigheterna gällde hur jägarbataljonen skulle nyttjas; konflikten löstes genom att bägge parter gav efter. Soldaterna kom istället att bilda den nya finska arméns officerskår och utbildare.
Totalt 1 261 soldater deltog i inbördeskriget på de vitas sida, varav 128 stupade och 238 sårades. Inte alla jägare deltog i kriget 1918 på de vitas sida; en del stod på grund av sin arbetarbakgrund ideologiskt nära de röda.
Jägarna efter kriget Sammanlagt 441 jägare återvände på grund av diverse orsaker till Finland först efter inbördeskrigets slut.
De flesta återvände efter inbördeskriget till det civila, men en del fortsatte sin militära karriär. De flesta deltog dock i vinter- och fortsättningskrigen.
Eftermäle Jägarrörelsen har betecknats som en unik företeelse i Finlands historia. Den sammankopplade självständighetspolitiken med militär beredskap, och utan denna kombination hade den politiska utvecklingen som ledde till Finlands självständighet 1917–1918 knappast varit möjlig.
Se även Finländska aktivismen Förtrycksperioderna i Finland Jägarförband Finska inbördeskriget
Källor
Vidare läsning
Jägarbataljonen nr 27, förbandshistoria skriven 1918 av medlemmar av bataljonen. Söderström & Co Förlag Helsingfors 1918 Mannerheim, friherre Gustaf, Minnen P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1950
Externa länkar
Kategori:Finska inbördeskriget Kategori:Finlands militärhistoria Kategori:Jägaraktivism