Mikadon (engelska: The Mikado or The Town of Titipu) är en komisk operett i två akter med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert, deras nionde samarbete av fjorton. Den hade premiär den 14 mars 1885 på Savoy Theatre i London, där den spelades 672 gånger vilket var den näst längsta speltiden för alla musikteaterverk och en av de längsta speltiderna för samtliga teaterverk på den tiden.Gillan, Don. Longest runs in the theatre up to 1920. I slutet av 1885 uppskattades det att åtminstone 150 teatersällskap i Europa och Amerika satte upp verket.Mencken, H. L. Article on The Mikado , Baltimore Evening Sun, 29 November 1910
Mikadon har förblivit den mest framförda Savoy operan och den är särskilt populär hos amatörsällskap och i skoluppsättningar. Verket har översatts till otaliga språk och är en av de mest framförda musikteaterverken genom historien. Sedan 1990-talet har uppsättningar av operetten ådragit sig kritik för att uppmuntra till stereotyper av östasiater i USA.
Genom att låta operetten utspelas i Japan, en exotisk plats långt från Storbritannien, kunde Gilbert göra satir av brittisk politik och institutioner mer fritt genom att förklä dem som japaner. Gilbert använde sig av utländska eller påhittade lokaliteter i flera operetter som i Mikadon, Princess Ida, The Gondoliers, Utopia, Limited och The Grand Duke, för att mildra den inverkan hans satir hade på brittiska institutioner.
I Sverige hade Mikadon urpremiär på Vasateatern 1890 och spelades 109 gånger. Den har även spelats på Oscarsteatern 1913 och 1925.
Historia
Gilbert och Sullivans operett Princess Ida (1884) spelades i nio månader, vilket med Savoy operornas mått mätt ansågs kort.Traubner, s. 162 När biljettförsäljningen till Princess Ida visade tecken på att gå ner insåg impressarion Richard D'Oyly Carte att för första gången sedan 1877 skulle det inte finnas någon nytt verk av Gilbert och Sullivan när det gamla lades ner. Den 22 mars 1884 beställde Carte en ny operett av Gilbert och Sullivan, vilken enligt deras kontrakt skulle vara slutförd inom sex månader.Jacobs, s. 187 Sullivans nära vän, kompositören Frederic Clay, hade drabbats av en allvarlig stroke i början av december 1883 vilken satte stopp för hans karriär. Detta påverkade Sullivan starkt och med sin egen vacklande hälsa i beaktande och önskan att ägna sin talang åt mer seriös musik informerade han Richard D'Oyly Carte den 29 januari 1884 att han bestämt sig för att "inte skriva fler 'Savoy' stycken."Ainger, s. 226 Gilbert överraskades av Sullivans tvekan då han redan hade påbörjat en ny operett som handlade om människor som förälskade sig i varandra mot deras egna viljor efter att ha intagit en magisk pastill - en handling som Sullivan redan hade förkastat. Gilbert skrev till Sullivan och bad honom tänka om, men kompositören svarade den 2 april att han hade "kommit till vägs ände" med operetterna:
"...Jag har konstant tonat ner musiken för att inte en [stavelse] ska gå förlorad... Jag skulle vilja tonsätta en handling med mänskligt innehåll och förhoppningar där de humoristiska orden dyker upp i en humoristisk (inte seriös) situation, och där, om situationen var en öm eller dramatisk sådan, orden skulle vara av likartad karaktär."Ainger, s. 230
Gilbert blev mycket sårad, men Sullivan insisterade på att han inte kunde tonsätta "pastill-handlingen". Förutom dess "osannolikhet" var handlingen alltför lik den i deras operett från 1877, The Sorcerer, och alltför komplicerad. Sullivan återvände till London i april och Gilbert gjorde försök att skriva om handlingen, men han kunde ändå inte tillfredsställa Sullivan. Positionerna var låsta och Gilbert skrev: "Så slutar ett sjuårigt musikaliskt och litterärt samarbete - ett samarbete av utomordentligt rykte - ett samarbete oöverträffat i dess ekonomiska framgångar, och fram tills nu ofläckat av ett enda klagomål eller disharmoniskt inslag."Ainger, s. 232 Den 8 maj 1884 skrev Gilbert på nytt: "...har jag förstått det rätt att om jag skriver en ny historia där inga övernaturliga inslag inträffar, så kommer du ta dig an det? ... en förenlig handling fri från anakronismer, skapad i god anda och det bästa jag kan åstadkomma."Ainger, s. 233 Stilleståndet bröts och den 20 maj fick Sullivan Gilberts synopsis till vad som skulle komma att bli handlingen till Mikadon. Det skulle dröja ytterligare tio månader innan Mikadon nådde scenen. En reviderad version av The Sorcerer och enaktaren Trial by Jury (1875) spelades på Savoy Theatre medan Carte och publiken inväntade det nya stycket. Gilbert hittade så småningom en plats för sin "pastill-handling" i operan The Mountebanks som han skrev tillsammans med Alfred Cellier 1892.
1914 skrev Cellier och Bridgeman ner den bekanta historien om hur Gilbert fann inspiration:
Det är en lockande historia till största delen påhittad.Jones (1985), s. 22 Gilbert intervjuades två gånger om sin inspiration till Mikadon. I båda intervjuerna nämns svärdet och i en av dem sa han att det var svärdet som gav inspiration till operetten även om han aldrig sa att svärdet föll ner. Vad som gör historien tveksam är Cellier och Bridgemans felaktighet rörande den japanska byn i Knightsbridge: den öppnades inte förrän den 10 januari 1885, nästan två månader efter att Gilbert hade fullbordat akt I.Jones (2007), s. 687 Gilbertforskaren Brian Jones skriver i artikeln "The Sword that Never Fell" att "ju längre tidsmässigt ifrån själva händelsen som författaren är desto mer grafiskt återberättas den."Jones (1985), s. 25 Till exempel Leslie Baily berättade den så här 1952:
Historien dramatiserades mer eller mindre i denna form i filmen Topsy-Turvy (1999). Men trots att den japanska utställningen 1885–87 i Knightsbridge inte hade öppnat då Gilbert skrev Mikadon, hade europeisk handel med Japan ökat de senaste decennierna och en engelsk vurm för allt japanskt hade börjat ta fart under 1860- och 1870-talen. Det gjorde att tiden var mogen för en operett att utspelas i Japan.Jones (2007), s. 688–93 Gilbert sa till en journalist: "Jag kan inte ge ett bra skäl till varför vårt stycke utspelas i Japan. Det gavs tillfälle till pittoresk behandling, scenerier och kostymer, och jag tror att idén med en huvudlärare som samtidigt är domare och bödel, och ändå inte skulle kunna skada en mask, kan kanske tilltala publiken."Gilbert, W. S. "The Evolution of The Mikado", New York Daily Tribune, 9 augusti 1885
I en intervju 1885 med New-York Daily Tribune sa Gilbert att de till längden korta Leonora Braham, Jessie Bond och Sybil Grey "föreslog möjligheten att gruppera dem som tre japanska skolflickor", operettens "three little maids". Han berättade även att en japansk dam, en teservitris i den japanska byn, kom till repetitionerna för att lära den tre flickorna japansk dans. Den 12 februari 1885, en månad före premiären av Mikadon, skrev The Illustrated London News om öppnandet av den japanska byn och noterade bland annat "den behagliga och fantastiska dansen som utfördes av tre små flickor [three little maids]!"The Illustrated London News, 12 februari 1885, s. 143 I intervjun i Tribune relaterade Gilbert även hur han och Sullivan hade bestämt sig för att stryka det enda solonumret tillhörande operettens titelkaraktär (som endast förekommer i akt II, spelad av Savoyveteranen Richard Temple), men att medlemmar i teatersällskapet och andra som hade närvarat vid generalrepetitionen "kom till oss och bad oss att återinsätta det strukna 'numret'".
Personer
Mikadon av Japan (bas eller basbaryton) Nanki-Poo, Hans son, förklädd till en kringvandrande minstrel, och förälskad i Yum-Yum (tenor) Ko-Ko, Överbödeln i Titipu (The Lord High Executioner of Titipu) (komisk baryton) Pooh-Bah, Över-allting annat (Lord High Everything Else) (baryton) Pish-Tush, En nobel adelsman (baryton) Go-To, En nobel adelsman (basbaryton) Yum-Yum, En myndling till Ko-Ko, förlovad med Ko-Ko (sopran) Pitti-Sing, En myndling till Ko-Ko (mezzosopran) Peep-Bo, En myndling till Ko-Ko (sopran eller mezzosopran) Katisha, En äldre dam, förälskad i Nanki-Poo (kontraalt) Kör av skolflickor, ädlingar, vakter och kulier
Handling
Akt I Gårdsplanen till Ko-Kos officiella residens
Gentlemännen i den fiktiva japanska staden Titipu är samlade ("If you want to know who we are"). En vacker men fattig minstrel, Nanki-Poo, anländer och introducerar sig själv ("A wand'ring minstrel I"). Han frågar om sin älskade, en skolflicka vid namn Yum-Yum, som är myndling till Ko-Ko (en snål före detta skräddare). En av herrarna, Pish-Tush, förklarar att när Mikadon gav order att flörtande var ett brott omintetgjorde de styrande i Titipu ordern genom att utnämna Ko-Ko, en fånge som dömts till döden för just flörtande, till positionen som Överbödel ("Our great Mikado, virtuous man"). Eftersom Ko-Ko var näste man på tur att halshuggas resonerade byborna att han "inte kunde halshugga någon annans huvud före sitt eget, och då Ko-Ko knappast skulle försöka halshugga sig själv har ingen avrättning ägt rum. Stadens ledande män, utom den högdragne Poo-Bah, ansåg det vara under sin värdighet att tjäna under en före detta skräddare och avgick. Poo-Bah innehar nu alla deras jobb och inkasserar deras löner. Poo-Bah meddelar Nanki-Poo att Yum-Yum förväntas gifta sig med Ko-Ko just idag ("Young man, despair").
Ko-Ko kommer in ("Behold the Lord High Executioner") och visar upp sig genom att läsa upp en lista över folk "som inte skulle saknas" om de avrättades ("As some day it may happen"), såsom de "som äter pepparmintstabletter och andas på dig". Yum-Yum kommer in med Ko-Kos två andra myndlingar Peep-Bo och Pitti-Sing ("Comes a train of little ladies", "Three little maids from school"). Pooh-Bah tycker inte att flickorna visar honom tillräckligt med respekt ("So please you, sir"). Nanki-Poo gör entré och informerar Ko-Ko om sin kärlek till Yum-Yum. Ko-Ko skickar iväg honom, men Nanki-Poo lyckas träffa sin älskade och avslöjar sin hemlighet för henne: han är son och arvtagare till Mikadon, men reser förklädd för att undkomma den amorösa Katishas närmanden. Hon är en äldre dam i faderns hov. De beklagar att lagen förbjuder dem att flörta ("Were you not to Ko-Ko plighted").
Ko-Ko och Pooh-Bah får nyheter om att Mikadon har meddelat att såvida en avrättning inte äger rum i Titipu inom en månad kommer staden degraderas till en by, vilket skulle bringa "ohjälplig ruinering". Poo-Bah och Pish-Tush pekar på Ko-Ko som det mest lämpliga valet att halshuggas, då han redan dignar under galgen ("I am so proud"). Ko-Ko hävdar emellertid att det för det första skulle vara "utomordentligt svårt, för att inte säga vanskligt" för någon att försök halshugga sig själv, och för det andra skulle det vara självmord, vilket i sig är ett brott. Lyckligtvis upptäcker Ko-Ko att Nanki-Poo i sin förtvivlan över att förlora Yum-Yum överväger självmord. Då inget kan få Nanki-Poo att ändra sig föreslår Ko-Ko ett byte: Nanki-Poo kan få gifta sig med Yum-Yum i en månad om han sedan går med på att avrättas. Ko-Ko får sedan gifta sig med den unga änkan.
Alla kommer för att fira föreningen mellan Nanki-Poo och Yum-Yum ("With aspect stern and gloomy stride"), men festligheterna avbryts av Katisha, som har kommit för att kräva Nanki-Poo som sin make. Stadsborna lider med det unga paret och Katishas försök att avslöja Nanki-Poos hemlighet dränks i hopens skrik. Uträknad, men inte besegrad, gör Katisha det klart för alla att hon ämnar hämnas.
Akt II Ko-Kos trädgård.