miniatyr|220px|Berlins stora vapen 1839. miniatyr|220px|Berlins flagga 1861–1911. miniatyr|220px|Berlins flagga från 1911. Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad 1990, sedan Östtyskland hade upplösts och de östra förbundsländerna anslutit sig till Förbundsrepubliken Tyskland. Under sin historia har staden haft ett skiftande och dramatiskt öde.
Från de tidiga bosättningarna i området på 600-talet efter Kristus har staden vuxit till en betydande storstad. Från handelsstad på 1200-talet blev den huvud- och residensstad på 1400-talet, då under ätten Hohenzollern som skulle komma att regera staden under 500 år, först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar av Preussen och slutligen som tyska kejsare. En blomstringstid för staden inleddes i början av 1700-talet under Fredrik I:s styre. Andra viktiga årtal i stadens historia är 1806, då Napoleon I intog staden, 1871, när kejsardömet Tyskland utropades och Berlin blev kejserlig huvudstad, 1918, när monarkin föll och Tyskland blev republik, 1933, när Adolf Hitler tar makten, 1945, när Tredje riket kapitulerade och stora delar av Berlin förstörts i striderna, 1948, när en sovjetisk blockad inleddes, men luftbron räddade Västberlins försörjning, samt 1989–1990, när Berlinmuren föll och Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad.
Idag är Berlin Tysklands största stad med en befolkning som överskrider 3,5 miljoner (2015).Bevölkerungsstand 2011–2015 Amt für Statistik Berlin Brandenburg. Läst 5 juni 2017. Inräknat hela storstadsområdet med Brandenburgförorter är befolkningen omkring 4,4 miljoner (2014).Bevölkerungsvorausschätzung 2014 bis 2030. Ämter und amtsfreie Gemeinden des Landes Brandenburg Landesamt für Bauen und Verkehr, 2015. Läst 5 juni 2017.
Berlinområdets tidiga historia Berlinområdet präglas av olika landskapstyper som sandmark sjöar och vattendrag som har sin orsak i olika istider som började 400 000 f.v.t. Redan före den sista istiden (ca 170 000 - 50 000 f.v.t.) beboddes området av många olika djurarter som t.ex. mammutar och vargar. För ca 20 000 år sedan smälte glaciärerna och det bildades dalar som sedermera fylldes med vatten och därmed förvandlades till vattendrag som t.ex. Spree. När klimatet blev varmare för ca 5 000 år sedan bildades i första hand björk- och tallskogar i området.Ribbe, Wolfgang, Schmädeke, Jürgen, Kleine Berlin-Geschichte, Landeszentrale für politische Bildungsarbeit Berlin, Berlin 1988, sid. 11-12 De första människorna bosatte sig för ca 55 000 år sedan, men först för 10 000 år sedan, efter den senaste istiden, bosatte sig folk varaktigt i området. Dessa "urberlinare" ägnade sig åt jakt och bodde i små grupper.Ribbe, Schmädeke, sid. 12
Mellan 3000 och 2000 f.v.t. blev skogarna allt tätare och därmed blev människor bofasta och ägnade sig åt boskapsuppfödning och odlade spannmål. Människorna som bodde här tillhörde två olika kulturer: norr om Spree visar utgrävningar på en kultur som tillhörde den germanska kulturkretsen medan folk söder om Spree bestod av invandrare från Schlesien och Lausitz. Så småningom blandades kulturerna. I enlighet med den rådande bronstiden använde sig folk även i Spreeområdet av bronsverktyg. Runt år 1 000 f.v.t. bodde ca 1 000 människor runt floderna Spree och Havel i ca 50 bosättningar. Mot slutet av bronstiden (ca 700 f.v.t.) minskade befolkningen igen eftersom klimatet blev kallare och fuktigare.Ribbe, Schmädeke, sid. 13-15
Germaner, slaver och grundandet av Markgrevskapet Brandenburg miniatyr|Slaviska områden vid år 1150. Runt 100 f.v.t. uppnåddes ytterligare en höjdpunkt i befolkningstätheten i och med "Jastorf-kulturen" som spridde sig i området och som ägnade sig åt boskapshållning samt linberedning. Klimatförsämringar och konflikter mellan stammarna ledde till en avfolkning för området i dagens Berlin då de germaner som bott runt Havel och Spree gav sig av mot Schwaben och övre Rhendalen. Folkvandringen runt 400 e.v.t. ledde till en stor avfolkning och i mitten av 500-talet kan området i princip betecknas som obebott.Ribbe, Schmädeke, sid. 15-16 De gamla bosättningarna övertogs så småningom av slaver, som på 500-talet befolkat närliggande Lausitz och under 600-talet slog sig ned i Berlinområdet, det vill säga Havel-Spree-området. Hevellerna bebodde mellersta Havelområdet, med huvudort vid borgen Brandenburg, nuvarande Brandenburg an der Havel, och bland andra en ort vid nuvarande Spandau, där Spree möter Havel. Sprevanerna slog sig ned en bit österut, uppströms Spree, med huvudort vid dagens Köpenick. Spandau och Köpenick förbands av en handelsväg längs med Spree, och här, vid ett vadställe över floden, kom ursprunget till dagens Berlin att anläggas.
Den slaviska tiden gick mot sitt slut i och med att Albrekt Björnen, av huset Askanien, 1157 erövrat borgen Brandenburg från den konkurrerande slaviske härskaren Jaxa av Köpenick, sedan den siste hevelliske kungen, Pribislav-Henrik, dött 1150 utan arvingar. Markgrevskapet Brandenburg grundades samma år och döptes efter sin första huvudstad, Brandenburg an der Havel. Under 1100-talet och 1200-talet flyttades gränsen för Brandenburg gradvis österut under den så kallade Ostsiedlung-perioden, då många städer, biskopsstift och kloster i området grundades av bosättare från Tyskland. Under de första markgrevarnas tid spelade Cisterciensorden, framförallt Lehninklostret, en stor roll i nybyggandet, även i det kommande Berlin. Sprevanernas furstendöme varade dock några årtionden längre än hevellernas, men hamnade i slutet av 1160-talet under pommerskt inflytande innan det gick under i strider mot markgreven av Meissen under 1180-talet i samband med de många strider som då pågick om makten i området. Genom Teltowkriget mellan 1239 och 1245 tvingades markgreven Henrik III "den upplyste" av Meissen avträda städerna Köpenick och Mittenwalde öster respektive söder om Berlin till markgrevarna Johan I och Otto III av Brandenburg. Därmed blev huset Askanien herrar över hela området kring dagens Berlin.
Berlin skapas miniatyr|Berlin och Cölln omkring 1270.
På den sumpiga Berliner Urstromstals torra områden mellan platåerna Teltow och Barnim bosattes ett vadställe över floden Spree. På den högra stranden uppstod det medeltida Berlin (Alt-Berlin) och på en ö i Spree, Spreeinsel, uppstod Cölln. Här hade länge gått en handelsväg under den slaviska tiden, mellan Köpenick och Spandau, men om Cölln och Berlin grundades av slaver, eller först under den tyska expansionen, vet man inte säkert. År 1378 rasade en storbrand i Cölln, och 1380 drabbades Berlin av en liknande storbrand där bland annat rådhuset och nästan alla kyrkor brann ner. Detta medförde att det idag finns väldigt få dokument kvar som rör dessa städers äldsta historia och tillblivelse.
Arkeologiska utgrävningar har visat att bebyggelse funnits på platsen för både Berlin och Cölln redan på 1100-talet.Die deutsche Hauptstadt altert um Jahrzehnte, Die Welt, 18 oktober 2012. Läst 22 maj 2013. Skrifterna med de idag äldsta kända omnämnandena av Cölln är dock från 28 oktober 1237 och för Berlin från 26 januari 1244; dessa finns bevarade på domkyrkomuseet i Brandenburg an der Havel. Berlin omnämns som stad från 1251, Cölln från 1261.Stadtgründung Und Frühe Stadtentwicklung, Luisenstädtischer Bildungsverein e.V. Läst 23 maj 2013. Det finns något äldre skriftliga omnämnanden av Spandau, 1197, och Köpenick 1209.
År 1307 bildade de två städerna Cölln och Berlin en union, dubbelstaden Berlin-Cölln. Den inre administrationen var fortfarande åtskild, men man hade ett gemensamt rådhus, beläget på Lange Brücke mellan städerna, och utåt företräddes dubbelstaden som en enhet med ett gemensamt magistrat.Die mittelalterliche Handelsstadt , Berlin.de. Läst 22 maj 2013. Därmed kunde man bättre hävda sig ekonomiskt gentemot städerna Spandau och Köpenick, och inte minst gentemot markgreven.
På 1300-talet ökade Berlins autonomi eftersom olika adelsätter stred om makten i Brandenburg. När markgreven Valdemar dog 1319, och hans minderårige kusin och arvtagare Henrik II som den siste representanten för huset Askanien dog redan året därpå, tog den tyske kungen Ludvig IV "Bayraren" (tillhörande ätten Wittelsbach) tillfället i akt att befästa Wittelsbachernas makt i området och utnämnde sin son Ludvig V till markgreve över Brandenburg som Ludvig I "Brandenburgaren". Men detta lugnade inte situationen i Brandenburg och Berlin, utan tvärtom drogs staden in i maktkampen mellan huset Wittelsbach och Luxemburg, som båda gjorde anspråk på att bli tysk-romerska kejsare. Eftersom familjen Wittelsbach ville begränsa Berlins självständighet stödde Berlin ätten Luxemburg, vilket bidrog till att öka stadens autonomi.Ribbe, Schmädeke, sid. 37-38
Under hela 1300-talet upplevde staden således ett ekonomiskt uppsving. Medlemskapen i Hansan i mitten av 1300-talet hade ingen större betydelse för Berlin eftersom staden låg för långt från de viktiga Hansastäderna, men däremot kunde man säkra tullrättigheterna och handeln som gick via Spree mellan Berlin och Köpenick. Välståndet ökade så mycket att stadens råd via "Luxusordnung" förbjöd överklassen och hantverkarna att visa upp sitt välstånd offentligt. Även om flera stadsbränder (Cölln drabbades 1376, Berlin 1380) och digerdöden, som nådde Berlin 1348, bromsade Berlins utveckling i viss mån hade staden år 1400 blivit den mest betydande i markgrevskapet Brandenburg.Ribbe, Schmädeke, sid. 40-42
År 1356 blev Brandenburg kurfurstendöme genom kejsaren Karl IV:s Gyllene bulla, vilket befäste markgrevarnas ärftliga rang bland de främsta furstarna i riket.
Kurfurstens huvudstad miniatyr|Berlins stadsslott, residens för kurfurstarna, avbildat omkring år 1685. miniatyr|Der Große Kurfürst År 1415 blev Fredrik I kurfurste av Markgrevskapet Brandenburg. Han var den förste på denna post ur huset Hohenzollern, som kom att regera i Berlin under fem sekel; först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar i och av Preussen och slutligen som tyska kejsare.
Dubbelstaden Berlin-Cölln fördjupade 1432 sitt samarbete och slog ihop även den interna förvaltningen.Stöver B. Geschichte Berlins. Verlag CH Beck, 2010. Detta ogillades starkt av den nye kurfursten sedan 1440, Fredrik II, även kallad "Eisenzahn" ("Järntand"). Denne bröt 1442 upp Berlin-Cölln i två städer igen. Till dessas förtret såg han nu dessutom till att förlägga bygget av ett slott på Cöllns ägor, det blivande stadsslottet. Slottets grundsten lades 1443 och skulle i sin första version bli mer något av en borg eller fästning. De växande protesterna mot Fredrik II omtalas som "Berliner Unwillen", "den berlinska oviljan", och kulminerade i början av 1448 med att Berlin-Cöllns stadsbor satte slottsbygget under vatten.Berliner Unwillen, Verein für die Geschichte Berlins e. V., läst 30 maj 2013Was den "Berliner Unwillen" erregte. I: Der Tagesspiegel, 26. Oktober 2012 Protesten var inte framgångsrik och befolkningens politiska och ekonomiska friheter inskränktes ytterligare av kurfursten.
År 1451 stod så stadsslottet färdigt och kom att brukas alltmer av kurfursten. Från det att Albrekt Akilles övertog kurfurstetiteln 1470 var dubbelstaden Berlin-Cölln ständig huvud- och residensstad, i praktiken åtminstone sedan förordningen Dispositio Achillea trätt i kraft. När sedan Johan Cicero övertog styret så bekräftade han denna linje och förklarade dessutom Berlin-Cöllns stadsslott som ständigt residens för de hohenzollernska kurfurstarna.Die kurfürstliche Residenzstadt, Berlin.de. Läst 29 maj 2013 Denna utveckling var dock inte helt uppskattad av folket i huvudstaden. Under huset Hohenzollern var staden tvungen att ge upp statusen som fri hansastad. De ekonomiska aktiviteterna byttes från handel till produktion av lyxvaror för hovadeln.